BLACKBIRD

[100328] Göteborgs Stadsteater, Nya Studion premiär 2010-03-26
Manus: David Harrower
Översättning: Marc Matthiesen
Regi: Andrés Lima
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio
I rollerna: Nina Zanjani, Lars Väringer, Alma Cavallin Telkkonen/Therese Mårtensson

En av förra århundradets märkligaste romaner är Vladimir Nabokovs Lolita, om den ödesdigra passionen mellan en vuxen man och en flicka, ett barn på väg att bli kvinna. Boken är i sitt slag ett mästerverk, en berättelse om erotisk besatthet som trotsar allt förnuft. ”Konst skapas vid tabu-gränsen”, ett uttryck som jag hörde förr, men som numera inte är så vanligt eftersom mycket av sådant som var tabu numera har blivit accepterat, t.ex. homosexualitet, eller mist sin stämpel som brott i lagens mening, som ”syskonkärlek”.

Pedofiler kan (fortfarande) inte räkna med förståelse. Ju närmare man läser Nabokovs roman dessto mer vill man ta avstånd ifrån den. Det har visat sig att detta tabu inte har mist sin karaktär av osmaklighet.

Pjäsen Blackbird är inget undantag. Författaren har förlagt handligen till tjugo år efter brottet, men denna minnesberättelse vill endast lyfta i korta stunder, då den lyckas förmedla känslan av den oemtståndliga kärlek som de en gång fått uppleva, de förbjudnas magi som får flickan att åter söka upp sin förövare, eftersom han är den ende som hon kan dela sitt minne med.

Förtrollningen bryts när en verklig tolvåring, hans sambos dotter, plötsligt gör entré och bryskt påminner om verkligheten.

Det är ett svårt ämne och tyvärr har författaren inte lyckats göra skildringen trovärdig. Det har blivit en typiskt engelsk pjäs, en välgjord dialog och en intrig enligt handboken för dramatiker i väntan på en författare.

Regin är utformad efter samma mall, med musik som understryker känsliga partier i samspelet. Den schabbiga dekoren av plast är bra och bidrar till bilden av en tillvaro som trasats sönder, liv som överdragits av en grå hinna av smuts.
Lars Väringer har svårt att få sin äldre man att kännas levande. Han kan trösta sig med att rollen är oerhört svår och varken James Mason eller Jerome Irons lyckades spela Lolitas förförare. Inte heller har rollen som Lolita inneburit någon större framgång för de skådespelare som försökt sig på den. Nina Zanjani är sammanbitet svart i rollen.

Stadsteatern har otur med pjäsvalet. Den aktuella svenska versionen av misshandel av unga kvinnor får Blackbird att kännas frånsprungen.

/Åke S Pettersson

Blackbird, av den unga skotske dramatikern David Harrower, har haft premiär på Stadsteaterns Nya Studion, där man under senare år har specialiserat sig på ny fräsch dramatik av spännande samtida författare. Men trots att pjäsen är samtida känns den för mig märkvärdigt unken och gammal. Kanske beror det på ämnet: det handlar om sexuella övergrepp på barn. Att kalla det ”pedofili” (ordagrant:”kärlek till barn”) är enligt min mening en vidrigt förskönande omskrivning.

Scenografin föreställer ett ogästvänligt källarrum – spartanskt inrett och fullt av skräp. De enkla möblerna är täckta av tunna plastskynken. Och förhängen av samma tunna plast hänger utefter sidoväggarna. En brant spiraltrappa leder upp till ett okänt utrymme. Det är en arbetsplats. Ett kontor på dekis, eller kanske ett vanskött vaktmästarrum. En äldre man, med grått hår och kalaskula, håller till där. Han får besök av en uppseendeväckande vacker ung kvinna som är märkligt spänd och upprörd. Mannen blir också oerhört skakad och nervös. Han försöker få henne att gå, men hon vägrar. Han försöker spela auktoritativ, han försöker spela upptagen. Han lyckas nästan få det att framstå som om han vore chef för den osynliga verksamhet som pågår ovanför honom. Han springer upp för spiraltrappan och ropar något åt ”de anställda”. Men den unga kvinnan ger sig inte. Hon använder sig av hot, men också av charm, av hjälplöshet och gnistrande ögon.

Första halvan av föreställningen är faktiskt ganska långtråkig. Vi vet ju redan på förhand vad den handlar om: för tjugo år sedan, när den unga flickan var tolv, inledde denna man, som då var i fyrtioårsåldern, en sexuell relation med flickan. Nu har hon alltså kommit för att ställa honom till svars.

Eller har hon det? Andra halvan av pjäsen blir lite mer spännande. Här berättar de, för publiken och sig själva och varandra, var sin version om vad som egentligen hände den gången. Och så leker de ett slags katt- och råttalek. De ömsom dras till varandra och stöter bort varandra. På gränsen till våld, på gränsen till lekfull flört. Plastförhängena prasslar när de jagar varandra, och med hjälp av en vindmaskin och musik förvandlas det hyperrealistiska psykologiska dramat plötsligt till något slags såpopera.

Intressantare än så blir det inte. Och just när de håller på att förföra varandra, eller iscensätta en repris av övergreppet, hörs uppifrån spiraltrappan en flickröst som ropar mannens namn. En flicka i tolvårsåldern klättrar ner på scenen. Mannen kallar henne ”älskling”, och ber henne att springa tillbaka till ”mamma”, och vänta på honom i bilen. Det är så äckligt att jag mår illa. Men jag uppfattar det inte som konstnärligt. Utan snarare som ett billigt knep.

Skådespelarna Lars Väringer och Nina Zanjani gjorde nog sitt bästa. Men spelet blev ändå egendomligt entonigt. Jag tror att det var pjäsens fel. Vad ville den egentligen? Jag uppfattade den som en misslyckad blandning av oklara konstnärliga och pedagogiska ambitioner. I programbladet citeras en intervju med författaren, där han är noga med att poängtera att han inte vill urskulda mannen i pjäsen. Det är ju bra. Men pjäsen blir inte bättre för det. Det är faktiskt inte bara ämnet som gör den osmaklig. Nabokovs Lolita är en underbar roman, trots att den handlar om samma sak och slutar ännu värre.

/ Kajsa Öberg Lindsten

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson