Världens första superstjärna

[100412] Mick Jagger rör sig outgrundligt på scenen, under strålkastarnas ljus och mellan de dimridåer rökmaskinen givit upphov till. Byxorna är åtsittande, skjortan öppen. Med svett i pannan stöter han från mellan sina fylliga läppar fram Let It Loose. Året är 1972.

Rolling Stones har precis släppt dubbel-LPn Exile on Main St, och är nu ute på turné för att för evigt befästa sin plats i rock and rollens Hall of Fame, tillsammans med bland andra Sam Cooke, Ray Charles, Buddy Holly och Elvis Presley. En kvinna i publiken skriker, fullkomligt tagen av stundens allvar. Hon sliter sig i håret och för ett ögonblick svartnar det för hennes ögon. Hon är på väg att svimma, men synen återkommer, och där framför hennes ögon står han fortfarande; halvguden, titanen – Mick Jagger.

Vi har alla sett bildupptagningar av hänryckta fans som ivrigt väntar på sin tur att få röra sin idol. De väller fram när dörrarna till konsertlokalen öppnas. De väntar på flyplatsen och avger gemensamt ett vrål när deras idoler går ned för flygplanstrappan. Idolerna har ändrats över tid men fenomenet med hänryckta fans som i grupp ger upphov till masshysteri består.

Detta beteende kännetecknar en form av gudadyrkan, en vilja att för stunden lägga ansvaret för ens lycka och förmåga till insikt i en annan persons händer. Ofta relaterar detta till just musiker, av den enkla anledningen att musiken är så direkt och därmed spontant och utan besvär anslår individens känslomässiga strängar. Du hör en melodi som du tycker är oerhört vacker och du tänker automatiskt att den person som är upphov till denna vackra melodi inte kan vara annat än bra, på ett eller annat sätt. Föreställ dig att du upplever denna melodi tillsammans med 10.000 andra individer som alla känner samma sak. Möjligheten att du av glädje skulle skrika rakt ut och sträcka din händer mot personen som ansvarar för melodin föreligger, eller hur?

De musiker som oftast möts av utsräckta händer och glädjeskrik är mer ofta än sällan superstjärnor; en artist eller musiker som har tillräckligt många anhängare världen över att denna personens namn utan besvär ger upphov till igenkänning. Michael Jackson och Elvis Presley var två av dem, så även Beatles och, hör och häpna, Franz Liszt, den ungerska kompositören och pianisten född 1811.

När Franz Liszt 1839 fick höra att ett Beethovenmonument var på väg att kollapsa för att det inte fanns nog med pengar för underhåll begav han sig till Wien för att genom konsertframträdanden samla ihop nog med pengar. Han framförde här sex konserter, för att sedan turnera i Ungern. De följande åtta åren fortsatte Liszt att turnera i Europa. Han brukade ofta framträda tre till fyra gånger per vecka.

Efter 1842 spred sig en allmän “Lisztomani” över Europa. Var han än framträdde möttes han av rosor och beundran. Publiken kämpade över hans sidennäsduk och hans sammetshandskar. Michael Jacksons vita handske kan inte beskrivas som annat än en blek kopia i jämförelse med de sammetshandskar Liszt bar då han med lika delar elegans och frenesi lät fingrarna bearbeta pianotangenterna. Att han gav bort stora delar av inkomsten från sina framträdanden till välgörande ändamål spädde bara på hans ryktbarhet. Att han dessutom allmänt betraktades vara en vacker man gjorde även det sitt till.

När han vid 35 års ålder lade ned turnerandet var han redan en legend, inskriven i historien som inte bara en av musikhistoriens främsta pianister, utan även den första musikaliska superstjärnan som världen skådat.

▪ Aje Björkman