En morakniv möter Italien

[100524] Goddag.

För länge sedan, när den sexperimentella och anskrämliga litteraturen hade sin kattguldålder tillfälligtvis åter en gång, när berättelsen var helt out för en stund, förkunnade min vän och litteraturvetaren Maxim Grigoriev att finns för gemene man, läsaren i allmänhet ingen som helst bra orsak för eller intresse av att läsa debutanter, att varför skulle någon om inte av något slags tvingat skäl stapla mer på nattduksbordet alls, då förstod jag inte honom fastän insåg hans nykterhet som alltid kontrar hans mer lastgamla sida för litteraturbedrifter, jag var själv förväntansfull lyxdebutant dåtida och tyckte det är självklart att debutanter skall åtnjuta läsvärde, vara högst älskade, högåtnjuta mänsklighetens passus och jag läste näst enbart debutanter på den tiden, och läst många senare &:så, numera nästan aldrig någon (fastän förra året David Uppgrens fantastiska Ljusrepubliken) och förstår Grigorievs tanke till fullo, debutanter har nästan aldrig läsvärdighet utgöra. Denna gång har vi ändå fel i detta, boken jag recenserar här är en berättelse med läsvärde i själva berättelsens anspråk på en släktsaga, eller nog ”saga” ger fel substansvärde, men om sin massiva värld som en buddenbrooksbook. Paola Russo har ett absolut medryck i denna fängslande berättelse sin, om hennes egen släkt anförvantrigt så det förslår (och gör således debutantåkomma att skriva om det som finns serverat på en närmare än ögonlocket på sig själv), men hon har två saker på sin sida för att uttryckligen lyckas, en enorm stor färgrik släkt tillbaka i tiden som överträffar sagan och romanstoff som så, på personerna så rika i sina uttryck att måla, och finns trovärdigt många nödvändiga ingredienser för att det skall dessutom fungera (för henne) i drama och oppskakelseffekten, mot bakgrunden av en historisk agenda i själva 1900-svarets Italien, en släkt som härbärgerar mer än sig själv, speglar av en por i själva Italien, ett mikrokosmos av tjurighett och storhet, även sårbarhet om sig själva, i kram och undergång, och oppgång fall svek och mest kärlek och trohet, etc, aspekternas omhuldade maka, och detaljerna hon aldrig förbiser för att skriva stort och trovärdigt, hur de omsluts och divergeras i allt sitt egna drama och hur världen pockar sin föränderlighet å dem dess. Det andra, som gör det än mer fängslande om denna Russo, att lyckas, fick höra att hon skrivit denna tjocka täta roman, så full av detaljer och intryck, på ett fåtal veckor, hisnande det, de ock gör att jag vågar förklara henne för gudabenådad (ett uttryck jag iofsexxx inte nånsin förstår i kritikersammanhang och ingen som någonsin förklarat mig vara det därtill), men så är hon &:så en allra fängslande person i sig, en injektion av förmåga, med magiska ögon därtill. Hon har gjort det debutanter inte gör, hantverket, det stora författare skriver och berättar ihop, där började hon. Och jag hoppas hon lite har ljugit sin släkthistoria, för då vittnar det än mer om den författade begåvningen, ändå fantastiskt, hur hon ens kunnat få all den substans att leva in om de äldre hon mest hört om, bara delvis kunnat träffa. Nu har jag stora förväntningar på henne, för denna bok fängslade mig högst mycket. Jag skulle vilja skriva min släktberättelse som hon kan.

▪ Stefan Hammarén

Bokomslag
Paola Gemma Francesca Russo
En säck full av Gud
Bokförlaget Mormor 2009

Taggar
Dela den här artikeln: