Kärlek och ensamhet

[100608] Kärlek och ensamhet och en outsäglig romantisk sorg. En man och en kvinna som lever ihop men inte älskar varandra, ett annat par som är gifta på var sitt håll men som älskar varann. En och samma kvinna är inblandad i båda relationerna, nämligen berättarens farmor. Ett barnbarn berättar om denna farmors liv på fyrtio- och femtiotalet på Sardinien. Om sondottern är den samma som bokens författare, Milena Agus, vet jag inte även om jag anar att det förhåller sig så. Det har nu inte så stor betydelse, det handlar ju ändå om skönlitteratur.

Milena Agus är född 1959 i Genua, men lever i dag i Cagliari på Sardinien där hon undervisar i italienska och historia och där också hennes roman Onda stenar till största delen utspelar sig. Onda stenar var Agus andra av hittills fyra romaner och är den första som översatts till svenska, här (nästan) prickfritt av Madeleine Gustafsson. Den enda lilla undran jag har är över de oöversatta ord och meningar (på italienska eller möjligen sardiska, om nu det finns) som då och då dyker upp i texten. Jag funderar över vad de tillför eller vad de är till för, ibland blir det irriterande att inte få reda på vad där faktiskt står. Denna korta roman (nittio sidor) är skriven i en klar och enkel stil, en lätt naiv ton övergår då och då – av någon anledning – i något som måste betraktas som en mild ironisk distans.
Det är Elisabeth Grate Förlag som publicerar. Elisabeth Grate har sedan 2002 gett ut kvalitetslitteratur, främst franskspråkig sådan, med namn som: Nina Bouraoui, J. M. G Le Clézio och Vénus Khoury-Ghata, men även bland andra Virginia Woolf och Henry Miller.

Farmodern är en inte alldeles vanlig kvinna, sålunda blir hennes liv inte heller helt konventionellt. Som ung är hon vacker och friare saknas inte. Men de drar sig samtliga efterhand ur leken och lämnar henne ensam långt upp i åren. Själv tror hon att det beror på hennes galenskap, något modern ofta intygar. Hon rent av försöker få henne inspärrad på sinnessjukhus vid något tillfälle. Kanske handlar det om stenarna, de onda. Tydligen hinner hon trots allt träffa en och annan ung man, eftersom hon blir gravid ett flertal gånger. Lika många gånger får hon tidiga missfall, uppenbarligen på grund av dessa stenar. Stundvis verkar saker inte alldeles klara och om det är jag som är ouppmärksam eller om det finns något lätt suddigt i texten kan jag inte svara på. Kvinnan förblir i alla fall ogift till hon är trettiotre år, då ”farfar” kommer in i hennes liv. Han fick sin familj dödad när tyskarna bombade huset de bodde i, när de satt och väntade på att han skulle komma hem för att få sin födelsedag firad. På det viset blev han ensam och senare inneboende i farmordens familj. De båda gör redan från början klart att de inte älskar den andre. De sover i samma säng men på var sin ytterkant, fysiska ömhetsbetygelser saknas helt.

Men där finns likväl något som kanske liknar ömhet eller åtminstone omtanke. Kvinnan känner till farfaderns bordellbesök, men har hittills inte sagt något om det. En kväll tar han fram sin pipa ”Så ni röker pipa. Jag har aldrig sett någon röka pipa förut.” Tystnaden breder ut sig mellan dem medan mannen röker färdigt. Sedan ”Ni ska inte slösa pengar på kvinnorna i bordellen längre. De pengarna ska ni ha för att kunna köpa tobak och koppla av med er pipa. Förklara för mig vad ni gör med de där kvinnorna så ska jag göra precis likadant.” Så farmodern lär sig att ”serva” mannen, lär sig de olika roller som bordellens kvinnor förut spelat. Men inte verkar det få kärleken att spira. De sover fortfarande på var sin sida av sängen, och farmodern undrar över varför kärleken inte ”dyker upp”.

Självbedrägeriet eller livslögnen är ett genomgående tema i farmoderns liv, samtidigt som hon kanske är ärligare än de flesta. Men när är en människa sann, ärlig, äkta? Och vad eller vem är det som styr oss? Hur fria är vi – egentligen?

De onda stenar titeln syftar på är farmoderns njurstenar, det är dessa stenar som till stor del styr hennes liv i gott såväl som i det negativa och därför också är i fokus för berättelsen. 1950, vid fyrtio års ålder, åker hon till en kurort på fastlandet. Det är hennes första resa utanför ön. På kuranstalten finns också Den hemkomne, och under en kort period får farmodern uppleva ett kärleksmöte hon bär med sig resten av livet. Under denna korta tid får hon erfara hur det känns ”att komma hem”, att vara rakt igenom accepterad och älskad, något hon dittills aldrig varit i närheten av. Och njurstenarna är inte längre onda.

Den hemkomne älskar poesi och att spela piano och han får under deras korta tid tillsammans farmodern att öppna sig både för den klassiska musiken och för kärleken, även den kroppsliga. På natten efter en kärleksstund kan hon inte somna, men vill inte heller. Hon tycker det verkar som det mest meningslösa att göra just då. ”Och hon frågade sig om alla förälskade människor levde så. Om det var möjligt. Eller om inte också de vid en viss tidpunkt bestämde sig för att äta och sova.”

Farmodern blev redan efter några år i skolan tvingad därifrån, men hade då hunnit lära sig läsa och skriva. Något hon gjort sedan dess. Hon samlade sina texter i ett svart häfte, och Den hemkomne är den förste att få läsa.

Efter hemkomsten från kurhotellet visar det sig att hon är gravid. Kvinnans man, farfadern, tar den naturliga rollen som far till pojken, även om jag starkt misstänker att Den hemkomne är den rättmätige fadern. Så viktig har musken blivit i farmoderns liv att hon tar jobb som städerska för att sonen skall få möjlighet att lära sig spela piano, han blir i vuxen ålder professionell klassisk pianist. Och det är troligen den direkta orsaken till varför bokens berättare – sondottern – kommit så nära farmodern. När föräldrarna var på turné lämnade de över dottern till henne.

När sondottern skall gifta sig tänker hon och hennes man bo i farmoderns gamla hus. Innan bröllopet renoveras en del av rummen. En bit av väggdekoren flagnar och innanför, i väggen, hittar man farmoderns svarta skrivhäfte och ett brev från Den hemkomne. Och slutet blir till en överraskning som fick mig att fälla några bittra tårar.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Milena Agus
Onda stenar
översättn. Madeleine Gustafsson
Elisabeth Grate Förlag 2010

Taggar
Dela den här artikeln: