Sosse mot strömmen

[100609] Det är försommar och skolavslutning, studenter åker runt i stan på lastbilsflak och jublar över sin nyvunna frihet. Men hur ser friheten ut, vilket samhälle möter dem i deras nya kapaciteter av vuxna och väljande individer när de ska forma sin framtid? Ja, väljer de att studera vidare på universitet så konfronteras de med det europeiska universitetsväsendets nyligen antagna gemensamma överideologi, där det främsta målet med den utbildning som ges är att studenterna ska bli anställningsbara, de ska färdigutbildade vara attraktiva på arbetsmarknaden.

Det är en historiskt unik situation när den högre utbildningens främsta mål ligger utanför värden som hög vetenskaplig kvalitet, det fria sökandet efter kunskap och ett kritiskt ansvar för samhällsutvecklingen för att stället underkastas förhållandena på en arbetsmarknad som i sin tur präglas av ett ekonomistiskt förhållningssätt till både människor och samhälle. Den klassiska motsättning mellan gemenskaps- och köpenskapssamhälle som formulerades av Ferdinand Tönnies på 1880-talet känns mer aktuell än någonsin just därför att köpenskapsidealen så starkt präglar samhället att det t ex blivit mycket svårt att se någon verkligt betydelsefull skillnad mellan de större politiska partierna, de ryms under samma kommersiella ideologiska spåntak.

Från gemenskapssidan tränger nu en stillsamt resonerande röst igenom, det är Bengt Göransson som i Tankar om politik skärskådar samhällsutvecklingen och kommenterar den. Det är något väldigt tilltalande med den här boken, den bygger på ett skarpsynt iakttagande och lång politisk erfarenhet, men den blir aldrig besserwissrig eller proklamatorisk, den är samtalande och ansluter till en av vår kulturs mest värdefulla drag, tilltron till att det goda argumentet förmår övertyga av egen kraft om det får komma fram i ett utbyte av tankar som bygger på förtroende för samtalspartnerns förmåga att förstå.

Man skulle kunna säga att det är en smula otidsenligt att förhålla sig så och att skriva så. Men i själva verket är det ju på det viset ett humanistiskt förhållningssätt sett ut sedan långt innan humanismen fanns som begrepp, och förhoppningsvis överlever det alla flåsauktoritära parenteser osm kan komma i dess väg.

Bengt Göransson har varit skolminister och kulturminister i socialdemokratiska regeringar, men han har aldrig hört till den socialdemokratiska ledningens inre krets, han har inte heller gjort karriär inom partiet eller som så många toppolitiker i dag under större delen av sitt liv varit beroende av partiet för sin utkomst. Han har arbetat i resebranschen och varit folkrörelseaktiv inom nykterhets- och bildningsorganisationerna. Han har varit med länge och sett mycket – men han framträder i en offentlighet som domineras av medelålders män med infantila drag av självförälskelse och som gärna väljer bort den erfarenhet som lärt mycket nog för att vara sunt skeptisk till en auktoritet som förväxlar beslutspotens med ansvarstagande.

Jag gick på folkhögskola en gång i tiden, och där fanns, och finns vill jag hoppas, den uppfattningen om utbildningens centrala innehåll att den skulle förmedla allmän medborgerlig bildning. Jag kommer att tänka på det här när Bengt Göransson skriver om hur människor kan betraktas i ett samhälle, som medborgare eller som kunder. Medborgaren har ett ansvar för helheten, hur kritisk hon eller han än är mot hur helheten för närvarande gestaltar sig eller hur delar av den bidrar till dess karaktär. Medborgaren har frihet, frihet att ifrågasätta och frihet att forma sitt liv, men framför allt förutsätter den medborgerliga friheten respekt för andras frihet att göra detsamma.

Människan som kund förespeglas en annan sorts frihet, valfrihet, och de studenter som i dag tjoar på lastbilsflaken har redan konfronterats med denna form av frihet när de, eller deras föräldrar, valde skola. Med sin skolpeng i handen har de valt mellan skolor som gjort sitt bästa för att framstå som så attraktiva som möjligt för att komma i åtnjutande av pengen (vilket urbota larvigt ord för något som ges så stor betydelse).

Nu vill de som förespråkar köpenskapssamhället och mänskliga mellanhavanden som kundrelationer hävda att konkurrensen mellan skolorna (eller vad det nu är) alltid är till kundens bästa, helt enkelt därför att säljaren måste vårda sig om kunden för att handeln ska bli lönsam. Men, säger Göransson, det viktigaste för en säljare är inte kunden och kundintresset, det viktigaste är butiken och dess fortlevnad. Ingen säljare går frivilligt i konkurs för att det skulle gynna kundintresset, vilket det ju mycket väl skulle kunna göra. Tänk om en viss stor hamburgerkedja skulle lägga ner verksamheten av omsorg om kundintresset, dvs folkhälsan.

Inför höstens val ser vi de politiska partierna duka upp vallöften på ett som de hoppas säljande sätt. Men går inte omsorgen om den egna butiken, det egna partiets maktinnehav, före kundintresset? Och vad betyder teknokratiska partiledningar och beslutsmaskineriets professionalisering för medborgarintresset av delaktighet i samhällets utformning? Göransson diskuterar hur partierna i stället för att se medborgare ser skattebetalare, som ska lockas att köpa den politik som gynnar butiken.

Givetvis måste en folkbildningsman och tidigare skol- och kulturminister diskutera skolan, vår viktigaste kulturinstitution, som Göransson kallar den. Han citerar ett debattinlägg som sex ledande socialdemokrater publicerade i en stor tidning, och där de säger att de har svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte på att driva den. Göransson anställer en jämförelse mellan hur det går till när ett skolbygge upphandlas och hur det skulle vara om driften av en skola upphandlades på samma sätt. Bygget specificeras noga när det gäller antal rum, ventilation, byggmaterial mm, medan skoldrift kan sättas igång lite hur som helst och av vilken mer eller mindre stollig organisation som helst. Sådant som antal lärare per elev, biblioteksresurser, kapacitet att ta emot handikappade elever, specificeras inte när en privatskola startas. I stället florerar en naiv tilltro till att konkurrensen ska driva upp kvaliteten och resurserna. Men också här gäller att butikens framgång är säljarens främsta intresse. Det leder till att en mängd olika, för elevens framgång mindre viktiga, verksamheter får ge karaktär åt skolorna. Det vimlar av skolor med sådana egentligen ovidkommande speciella inriktningar, t ex inom idrott eller it.

Nog är det märkligt att så mycket av skoldebatten så ofta handlar om vad den enskilde eleven ska lära sig och så lite om vad alla elever bör kunna skriver Göransson, och det är en slående iakttagelse. Han diskuterar vad kommunaliseringen av skolan fått för konsekvenser, framför allt när det gäller politisk klåfingrighet. Skolan har blivit en tummelplats för på området ofta inkompetenta politiker som gärna ingriper när det handlar om hur skolor ska ledas och administreras, men också när det handlar om vilket kunskapsinnehåll som bör prioriteras.

Bengt Göransson är en okonventionell socialdemokrat, som med eftertryck betonar att det måste sättas tydliga gränser för politikens inflytande. Särskilt vänder han sig emot hur det nu blir mer och mer vanligt att politiker ingriper i särskilda frågor och när akuta problem dyker upp och då gärna i ryck av populism desavouerar myndigheter och sakkunniga. Han är med andra ord en varm försvarare av den så kallade armlängdsprincipen, som innebär att politiken inte bör inkräkta på områden där sakkunskap bör väga tyngre, t ex på kulturområdet när medel ska fördelas till konstnärliga verksamheter.

Jag som arbetar på ett stort universitet kan dagligen bevittna hur köpenskapstänkandet trängt sig in också i den akademiska verksamheten. Studenterna, som nu bytt skolpengen mot studentpeng, ska lockas till det egna lärosätet och ofta blir metoderna för säljfrämjandet mer patetiska än övertygande. Som om det gällde gamla pensionat på landet framhålls miljöns lockelse, antingen det nu rör sig om ett cityuniversitet eller en naturskönt belägen regional högskola.

Med en kvardröjande men säkert bortflyende känsla för risken att göra sig löjlig genom att verka alltför råbarkat kommersiell framhålls förstås också värden som framstående forskning och nationell (internationell kommer ju sällan i fråga i det här landet) status på lärdomstraditionens område. Det påminner ibland om hur kyrkor försöker vara lite skälmskt säljande och samtidigt inte alltför provokativa mot det centrala allvar som man liksom ändå vill hävda är det som är själva grejen. Vilken skada universiteten och högskolorna härigenom bidrar till att åstadkomma när det gäller samhälls- och människosyn vore ju ett spännande avhandlingsämne. Förmodligen helt ofinansierat.

Samtidigt bygger man inom universiteten på samma sätt som inom t ex kommunal förvaltning upp köp- och säljorganisationer under ledning av alltmer maktfullkomliga ekonomidirektörer präglade av de näst senaste ideologierna från handelshögskolorna. Personalen utsätts för förödmjukelsen att behöva leka butik med sig själv samtidigt som den omkring sig i samhället kan bevittna hur utarmat och perverst ett sådant pseudovalfritt system gestaltar sig därför att transaktionsutrymmet regleras av en överordnad tredje part som förblir oåtkomlig för själva köpslagan men ändå kontrollerar den.

För att tala med Göransson så kommer en sådant här köp- och säljrelation att förutsätta att både säljarens och köparens främsta intresse blir att främja universitetsbutiken, vilket egentligen hindrar både säljare och köpare från att vara de fritt väljande aktörer på en marknad som ideologin förutsätter.

Bengt Göranssons bok är intresserat kritisk och mycket tänkvärd. Jag kan inte tänka mig ett bättre omdöme.

▪ Christian Swalander

Bokomslag
Bengt Göransson
Tankar om politik
Ersatz 2010

Christian Swalander är verksam vid Global Studies i Göteborg och Borås.

Taggar
Dela den här artikeln: