Gör dig fri från klassificeringarna

[100614] Som så många andra medelålders kvinnor är jag med i en bokklubb. Sju kvinnor, sju öden; så skulle man kunna beskriva oss. Som i så många andra bokklubbar är vi lite som i en roman, liksom. År ut och år in, med en svårslagen trofasthet, följer vi varandras liv. Verkligheten överträffar dikten. Men visst. Vi läser en bok också, till varje träff.

Sist läste vi Boktjuven av Markus Zusak. När vi hade pratat om boken ett tag, sa jag, i förbifarten, att jag hade haft boken stående i hyllan länge. Men inte läste den. Inte barnen heller.

– Vad då barnen? undrade mina bokcirkelvänner.
– Ja, det är ju en ungdomsbok, sa jag.
– Nä, det är du ju inte, tyckte de andra.
– Jo, sa jag.

Men hur visste jag det, ville alla veta. Jag försökte argumentera med att stilen i boken var ungdomsboksmässig. Lite – tja, vadå? – rakare, enklare.

– Näää, sa en, är den ju inte, särskilt inte med det här lite omständliga greppet att låta döden vara berättare. Det är ju rätt tungt, rent berättartekniskt, det gillar inte jag, sa hon. Men inte är det ungdomsbok.
Då försökte jag argumentera med att Markus Zusak är en ungdomsboksförfattare.

– Ja, men det här ska visst vara hans första vuxenbok, se en av de andra bestämt.
Då tillgrep jag det simplaste argumentet av dem alla.
– Man ser det på omslaget, drog jag till med och kände själv hur b det lät.

Så jag la till att den dessutom är utgiven av ett typiskt barn- och ungdomsboksförlag: B Wahlströms.
Det visade sig att min bok, som var inbunden, hade ett annat omslag en de andras, som alla hade boken som pocket.

Långsamt höll de andra med om att mitt omslag signalerade ungdomsbok. Men inte pocketversionens, var vi alla eniga om. Hur gick detta till? Hade boken först lanserats som ungdomsbok och sedan som vuxenbok? Och vad var det egentligen med omslaget som gjorde att man ”läste” ungdomsbok respektive vuxenbok?

Till slut sa den av oss som hade föreslagit att vi skulle läsa boktjuven:
– Men vad fånig ni måste ha tyckt att jag var när jag föreslog att vi skulle läsa en ungdomsbok!

Grämelse och skam – eller? Vi kontemplerade detta en stund. Varför hade just själva läsupplevelsen påverkats av denna perspektivförskjutning från vuxen till ungdom? Nej, vi var alla överens. Så där kan man ju inte tänka. Verkligen inte. Är en bok bra, spelar det ingen roll vilken målgruppen författaren hade tänkt sig. Men kan mycket väl läsa ungdomsböcker eller barnböcker som vuxen. Så klart. Puh. Ordningen återställd, alltså.

Vi påminde oss hur vi med stor behållning läst Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna. Jag nämnde att jag hade läst Stephanie Meyers Twiligth-böcker. De andra var inte imponerade alls, men det blev en rolig diskussion om dem en stund.

Jag måste erkänna att jag ändå dubbelkollade efteråt. Markus Zusaks Boktjuven är en ungdomsbok. ”Från 15 år” står det när jag läser beskrivningar på nätet. Ibland står det ”från 12 år”. Så blir jag irriterad på hela grejen. Varför är det så svårt att frigöra sig från klassificeringarna? Varför blir de viktiga? Det är ju faktiskt bara vuxna som skriver barn- och ungdomsböcker. Bara oerhört sällan skriver ett barn eller en ungdom en berättelse som blir utgiven. Ändå denna rodnad på kinderna, denna pinsamma känsla av att ägna sig åt otillåten regression, när vi läser barn – och ungdomsböcker. ”Visa mig din bokhylla, så ska jag säga dig vem du är” heter det ju. Vem vill vara fjortis?

Men ändå. Definiera själv vem du är och missa inte Johanna Thydell eller Markus Zusak, som båda skriver underbara böcker. Missa inte klassiker som till exempel Jules Vernes underbara Jorden runt på 8o dagar, och allt vad de heter. Läs om böckerna om mumintrollen. Läs Alice i underlandet av Lewis Caroll. Den blir bara bättre för varje gång man läser den. Läs Anne Francks dagbok. Den är jätteintressant att läsa om, särskilt om man läste den som tonåring.

Och om man lämnar klassikerna: Philip Pullmans böcker är alla fantastiska rakt igenom. Han har skrivit den underbara trilogin ”Den mörka materien” – om flickan Lyra som får tillträde till och färdas mellan olika parallella världar och till slut till och med besöker dödsriket. Pullman har också skrivit härliga och sorgliga Sherlock Holmes-inspirerade deckarromar i 1800-talsmiljö. Skuggan från norr och Rubinen i dimman heter de.

Vill man läsa en modern barn- och ungdomsbokförfattare som är en verklig förnyare och som inte väjer för någon svårighetsgrad eller tyngd när det gäller ämnesval, ska man läsa Sonya Hartnett. Hon är, liksom Markus Zusak, från Australien, och, liksom sin brittiske författarkollega Philip Pullman, Alma-pristagare. Flera av hennes böcker finns på svenska – bland annat Skuggan av den randiga tigern, Fjäril, Jag är Djävulen, för att nämna några. Hon skriver om utstötthet, ondska, destruktivitet i små eller stora grupper, inom familjen, i skolan, etc. Hon skriver om utsatthet och utstötthet. Hon gräver sig ner i det allra värsta och hon mildrar inte fallet när läsaren störtas ner i avgrunderna. Hon har inget av det där, som vissa ungdomsboksförfattare har, att slipa av kanterna på berättelsen. Hon är berättelsen trogen. Varken mer eller mindre. Språklig och stilistiskt är hon lysande. Det är närmast idiotiskt att hävda att vuxna inte skulle ha utbyte av att läsa hennes romaner.

Slutligen måste jag påminna om den gamla kära klassikern Räddaren i nöden eller The Catcher in the Rye av J.D. Salinger. När jag gick på gymnasiet var den obligatorisk läsning, och faktum är att den läses fortfarande. Min äldste son fick läsa den i engelskan i sin gymnasieklass, och konstaterade att det var roligt att läsa den just på engelska. Språket var inte alltid lättbegripligt, tyckte han, men kul. Annorlunda. Humoristiskt. Och allvarligt. Som i en bra bok för vem som helst. Oavsett ålder.

▪ Anne-Charlotte Horgby
Taggar
Dela den här artikeln: