Brun söker lyckan

[100615] En bok om en farbror som inte trivs på jobbet. Som har en tjatig mamma och som försöker finna lyckan genom resor, dejting och till och med dränker sin sorg på krogen. Kan det vara en barnbok? Eller en vuxenbok? Eller kanske både och?

Vad är det som utmärker en barnbok?
Att den är skriven på ett enkelt språk?
Att den handlar om barn?
At den har ett utseende som tilltalar barn?
Att den innehåller många bilder?

En bok som uppfyller några eller alla av ovanstående kriterier är väl garanterat en barnbok. Eller?

Att definiera ett begrepp som känns självklart är inte alltid så lätt. Har man en hög med böcker framför sig är det oftast ganska lätt att sortera. Men inte alltid. Det finns till exempel en bok som ställer alla dessa frågor på sin spets. Den heter Kyss katta! Och är skriven och tecknad av svensk-norska Fam Ekman. Den kar ett klassiskt bilderboksformat och innehåller inte särskilt mycket text. Jag har haft den i min ägo i sedan 1978. Jag köpte den alltså långt innan jag fick egna barn. Till mig själv. Jag älskade den. Men tänkte att den nog inte skulle uppskattas av barn. Den handlar om en farbror. Han heter Brun och jobbar på ett outsägligt trist kontor. Brun har tröttnat.

Han vill bli gladare och söker sig därför först till sin mamma. Hon tänker bara på sig själv, men hinner ändå i förbifarten få Brun att känna sig sjuk genom att påpeka att han ser hängig ut och har ful skjorta. ”Du måste gå till en doktor. Har du långkalsonger på dig?” Vilket ju inte precis får Brun på bättre humör.

Vi får sedan följa Brun på hans jakt efter lyckan. Han går till en specialist. Han provar med att annonsera efter en dam. ”Vacker eller ful, helst vacker”. Det går inte så bra. Han får svar och tar med sig damen på cirkus, men hon tycker inte om cirkus. Men Brun samlar ihop sig och försöker med resor ”Bara kul och skoj” lovar resebyråns reklam. Men nej, inte blir Brun gladare… Så Brun går besviket på krogen och dricker i sin besvikelse. På ett uppslag ligger han längst ner på sidan som är alldeles svart och önskar att han vore död och försvunnen. När berättarrösten pratar med snäser han ”håll käften”.

Hur det går för Brun ska jag inte berätta. Men jag kan berätta hur det gick med boken. Jag fick så småningom barn och läste om Brun för dem. Till min förvåning blev de nästan lika förtjusta som jag. Förmodligen hade vi helt olika upplevelser av boken och kanske förstår de den fortfarande på ett helt annat sätt än vad jag gör, trots att de nu är äldre än vad jag var när jag köpte Kyss katta! i en liten bokhandel.

Kyss Katta fick när den var ny Kultur- och kyrkodepartementets priser för barn- och ungdomslitteratur i Norge. Vad jag vet var det inte då någon diskussion om ifall detta var en barnbok eller ej. Kanske är det lite typiskt att den kom ut på sjuttiotalet. En period då man gjorde många böcker för barn som handlade om ibland inte helt ”barnanpassade” ämnen. Det var tonårsgraviditeter, alkoholism, krig och miljöförstöring. Allt förväntades de stackars barnen kunna bära på sina små axlar. Kanske var detta främst en reaktion på det man upplevde som en förljugen sagovärld. I en sådan kontext är berättelsen om Brun ganska oförarglig, trots allt. Den är dessutom gjord med en humor, både i bild och text, som barn kan omfatta.
Kanske är det här helt enkelt en bok som passar alla barn som vuxna. Och onekligen ställer den frågan om vad en barnbok egentligen är på sin spets. Enklaste svaret är kanske bara; en bok som barn tycker om. Och är den riktigt bra så passar den för vuxna också.

▪ Siri Reuterstrand
Taggar
Dela den här artikeln: