Frejdiga texter om sportens värld

[100617] Att utöva idrott är en sak, att skriva om det en helt annan. Fast å andra sidan, att skriva om idrott kan betyda många saker. Man kan ha ett analytiskt förhållningssätt och beskriva idrott som ett samhällsfenomen. Sådana texter får man leta efter med lupp på dagstidningarnas sportsidor. Försöker man däremot skildra upplevelsen av själva idrottandet, är risken stor att man blir banal på gränsen till patetisk.

Första gången jag läste en bok som lyckas skildra upplevelsen av ett magiskt ögonblick under själva idrottsutövandet var i den danska boken Folbollsängeln, skriven av Hans-Jørgen Nielsen i slutet av 1970-talet. Boken handlar inte bara om idrott men den är ett av bokens bärande teman. Redan i början av decenniet hade P O Enquist med romanen Sekonden öppnat det skönlitterära fältet för skildringar av idrott och samhälle. I Västtyskland vällde det fram mer politisk litteratur om idrott men den fick aldrig något genomslag i Sverige. Något förvånande, kanske.

Efter kravallerna i Båstad 1968 då aktivister lyckades stoppa en tennismatch mellan Sverige och Rhodesia – på grund av landets rasåtskillnadslagar – var det en självklarhet att politik och idrott var två begrepp intimt förknippade med varandra. Men på ett djupare plan var allt som vanligt, vilket i praktiken innebar att idrott betraktades som tämligen opolitiskt över hela det politiska fältet.

Vill man vara elak kan man säga att de kommersiella krafterna inom idrotten har malt ner mer kritiska perspektiv till stoft. Den finlandssvenska boken Övertramp ligger helt i linje med detta. Med undantaget att alla författarna i denna antologi avstått från sina honorar till förmån för ett stöd till handikappade studenter vid universitetet i Addis Abeba.

Det saknas dock inte pärlor i boken. Sebastian Johans skriver om idrottsnördens upplevelser inifrån. Denna gång råkar det handla om bangolf, i texten Det heter inte minigolf. Personligheten som skildras tycks finnas inom snart sagt varje upptänklig idrottsgren. Huvudpersonen är ute på en lokal tävling:

Namnen, bannamnen alltså, är viktiga, tycker du. Det gäller att uttrycka sig på ett sätt som respekterar sporten. Just klockan är en personlig favorit också. Både namnet och banan. Det är bra att den kommer redan som tvåa. Den ser enkel ut, klockan, men det är bara för att allt tomrum mellan hindren lurar ögat. I själva verket är tomrummen en försvårande omständighet.

Idrottsutövandet kryllar av ritualer och Sebastian Johans fångar det på ett finstämt sätt. Du har väl sett Stefan Holms fingerarbete på överkropp och ansikte som ständigt upprepas inför varje hopp i höjdtävlingar på TV? Den japanske filmaren Kon Ichikawas film om OS i Tokyo 1964 fångar många idrottsliga dråpligheter och du kan hitta några exempel på YouTube.

Ett av de mest originella bidragen i boken är Kaisa Lekas sarkastiska teckningar om mödosamma möten med olika idrottsgrenar under uppväxten. Det börjar med simning på lågstadiet och hon gillade att simma och tränade en gång i veckan:

Men man skulle kanske kunna ifrågasätta idrottsföreningens pedagogiska metoder, eftersom jag aldrig lärde mig att simma crawl.

Jag faller också till föga inför Ulrika Nielsens dikt Springandet. Den börjar så här:

Egentligen tycker jag inte om att springa.
Jag upplever ingen eufori efteråt.
Vad jag upplever är utmattning, och sömnen blir
trögflytande och tung.
Dagen efter är kroppen stel, öm.
Jag försöker mjuka upp den med yogaövningar och värmande gröna teer.
Att springa är överdrivet.
Det är överdrivet för åtminstone mig.
Det kan inte vara bra för någon.
Jag springer i skogen.
Jag är här, i rörelsen.
Nu tillryggalägger jag en sträcka i ett landskap.
Jag hatar det.
Jag njuter.
Jag vet inte var jag gör…

Avslutningskapitlet är skrivet av Mårten Westö och är det enda som försöker plocka in samhällsperspektiv i beskrivningen av fenomenet sport. Det börjar dråpligt med ett rykte (?) om fotbollsspelaren Tomas Brolin, som landade olyckligt under en match och fick ett så komplicerat benbrott att hans fotbollskarriär i praktiken tog slut. Några vänner besökte honom på sjukhuset och undrade om han nu hade haft tid att läsa böcker.
– Nä, så sjuk blir jag aldrig, svarade Brolin.

Fast Tomas Brolin är knappast representativ för dagens idrottsman och –kvinna. Idag hittar du honom och henne i medelklassen och där har man en helt annan inställning till litteratur. Den här boken är väl ett uttryck för det. Men kanske inte helt ändå, för enligt uppgift har det varit en hel del debatt om det lämpliga att blanda ihop kultur och idrott på detta sätt.

Avslutningsvis några ord om formen på boken. Den gör inte så mycket väsen om sig, vilket betyder att den inte är skrikig. Men några småsaker lyfter, som små grafiska vinjetter, efter inspiration från stora mångkampsarrangemang som ett OS i modern tid. Helheten är väldigt tilltalande.

▪ Christer Wigerfelt

Bokomslag
Solveig Arle
Heidi von Wright
Övertramp
Noveller om sport
Schildts 2010

Taggar
Dela den här artikeln: