[100906] Det finns berättelsen om Goliatfräken och General Sherman, vem som är mera ett träd, liksom om Goliat och David vem som är mer fröet som slungar mest pungsten nerläggande. Och det finns ett epos om Räihä som härjar.
Räihä vinner alla gånger hjärtat på svenska och skandinaviska folket, enär alla älskar träd och de värsta sernadårerna ristar in hjärtan de finaste, och Räihä är en fornfinsk gud, trädguden ur vilket allt spirade, han är nerkomma till självaste Yggdrasilen som inte ens Tor kunde rå en gren på som vore fallit avbrusten på någon förveten vikingahövdingsskalle. I Räihäs slutrötter fotsulsfötter fanns spräckta guldkrukor trängda som mellan bergmassiv tår, spräckta krukor hur många som helst, massvist med guld, förts dit länge, längre och längre ner med rötterna under årtusendets gång, guldet finnarna förde med sig från öster om uralberget, en dåtida världens rikedom.
Lyxnationalskalden Runeberg hade så fel som påstod, eller ville förljuga ”Finland är ett fattigt land och så skall förbli”. Sveaborgsfästningguiden Ior Bock, nedbruten och död i sviterna av narkotika och plågor berättade mer levande än någon om Svearikets starkaste fästning i tiden mot ryssarna, och undertecknad har själv åhörd hans levande guidning självfallet, och under senare tid i Ior Bocks liv började han spränga sig ner i urberget, kom väl några hundra meter som bäst, med en grupp narkomaner från alla världens hörn, i berget i Gumbostrand där grannvillor dansade till betongsprickorna bredare till hans eviga knallar, myndigheter och polis och starka fosterländska krafter försökte envetet till alla tillbudstående medel och metoder stoppa det utan framgång, ingen lyckades till slut, där nere fanns (och finns alltjämt) självaste karlakarlsguden begravd, en hela fuktsamhetens ledare ansågs vara, av denna hans en heliga och hemliga plats, en naturrikedomens sal, den stylostyviske Lemminkäinens tempel för manslemmen, dit även rötterna gick från Yggdrasilen där &:så guldet fanns, det ädlaste guldet av allt, mycket finare än 24 karats, hur mycket som helst av, t.o.med gjutna gulddjur i naturlig storlek, och av begravda utsmyckade och mödomshinnespräckta ungmör som Lemmikäinen våldfört sig på.
Ior Bock dog vintern innan han skulle ta de sista sprängningarna fram dit, dessförinnan hade banker utmätt platsen, hundra sprängare hotat ta livet av bedragaren Bock, som de ansåg att rökt för mycket rörmokargärs på Himalay i tiden med min dålevande romanperson dr Jarl Fahler, en av parapsykologiens ledande frontpersoner i Finland, som lär ha intervjuat självaste Satan, och den intervjun publicerat i en verket ”Saatanaa haastattelemassa”.
Fahler sommartorpsbodde på det stället, på vars trappa kärleksomutliga Emma kysst mig och som jag till straff för det ristat ett hjärta på ställets finaste pluplusch, där den nya ägaren svarat med de mest fruktansvärda repressalier, sågade ner det enorma trädet, varpå jag stal hans röda slägga så att han inte skulle kunna klyva klabbar, och jag vet inte vad jag skall göra med den eftersom det står på släggan att den är osöndrbar. Den nya dåren har målat alla hus gredelina där omkring, minst fem hus gredelina, tidigare hade han lämnat en trekant under takåsen omålad, men nu med samma gredelina täckfärg, som även trädets hjärta fick när han strök ut penseln. All sorts dårar finns det. Enligt maledoctologen Bengt Dagrins ordboka, är trekant symbolen för ett visst kön.
Till saken hör &:så att det under en kyrkogård i västra Finland finns en provkruka med guld nergrävd under en ururgammal ek. Hur helst, vissa män är mer fruktade i naturell mening än till skrift, till dem hör idag ingen mindre än den ledande fruktan, herr Freke Räihä. Av någon anledning känns han som farlig, farligare än dårarna, farligare än dårarna som försökte stoppa Bocks sprängningar, men kanske att jag har fel. Det är nånting med de bilder jag sett på honom, och det är nånting med hans finska namn, med dessa anor till urfinskan och slätternas frånstötande kalhuggare, ej träd ens stå emot karln, men carln stå emot hjärtan utom ett. Denna urfinne är nu sedan urminnestiders generationer född i Trädstockholm, och bosatt i Skåne av alla platser. Den enda som kan vinna över Räihä, är dadaisten Hugo Ball, som myntade pluplusch, generalträdet i torrt och menade att någon konceptuell flora på träd är ett av de ouppräkneliga dumma sexempel och tempel som mänskligheten tillstått.
Räihä listar som den ämnerikanska dendrologen Romeyn Beck Hough i tiden i motsatsch till Hugo Ball (och den finländska trafikpolisens första alkohåltestmätare var under flertal årtionden ”Sano Hugo”, säg Hugo, högst utslagsgivande ansågs som, även vid citat i rättssalar), som kartoEKiserade alla ämnerikanska trädådringar (fastän ändå inte samtliga) och skrev lite klarsynt kort text till om dessa, lika strikt i ton korrektare (än) som Räihä gör, liksom ett urval finns publicerade i den mycket vackra boken ”The Woodbook” under hans författarskap. Boken så vacker att jag inköpt två egna sexemplar. Och nu tillför jag min dendrologiska bokhyllerad även Räihäs bok, Räihä som tar upp träden i poetisk mening, alla, nej, bara nästan alla, de vanligaste svenska träden, säger nånting, kort, oymnigt, klokt, nykter, ofarligt, rådslaget, hårdbarkat, specifikt, anrikt, kanske poetiskt.
Mycket mer hade han fått säga, verkligen säga mer än den aldrig tyste Ior Bock, Räihä håller tigandets dygd, poesiens kärna, ådringen strikt. Vem tystar självaste Räihä? knappast han själv. Men varför säger poeter alltid för lite, som t.ex. ordspararen poeten Emma Ehrlekrona, som ett exempel av alla, alltid bara hemligheter, livshemligheter, men säger inte ut, säger inte att på lind gör man hellre träben än av andra slag, p.g.af spänningen, eller att kärleksomutliga Emma bor själv vid en alm istället för vid en ask. Poeter borde definitivt lära sig mer av lyxförfattare och guidar med orddiarrerikedom, man kan t.ex. använda sig av fotnoter som komplement. Han Räihä glömde av rik anledning, högst provokativt att inte nämna pluplubasch, han glömde även självaste Yggdrasilen, av träd, trädträdet. Fin bok för det, eller ganska fin. Men ryck upp rötterna
