De som kontrollerar våra tillgångar

[100907] I Falun förra sommaren rånade en 19-åring en bensinmack, beväpnad med ett järnrör. Han igenkändes av en av kassörerna som frågade om han verkligen ville fullfölja rånet.
19-åringen svarade att han var desperat, och fick med sig några sedlar vilka han sprang direkt hem till sin mamma med.

Kort därpå greps han och i polisförhöret berättade han hur familjen en längre tid haft ekonomiska bekymmer. Hans studiebidrag hade gått till att betala räkningar och nu var alla resurser uttömda.
”Ska det vara så, att det inte finns pengar till mat?” frågade han förhörsledaren.

Historien ovan återges i sista kapitlet av denna bok om den nya svenska överklassen. Ett bevis på hur förskräckligt många människor har fått det i Sverige i dag. Men samtidigt som fattigdomen ökar, så ökar förmögenheten för den nya överklassen. Och de fortsätter att berika sig själva, trots kritik och trots falska löften om motsatsen.

Bengt Ericson är pensionerad ekonomijournalist – han har varit ansvarig utgivare för Dagens Industri och chefredaktör för Veckans Affärer – och 1991 fick han Stora journalistpriset för sin grävar- och berättarförmåga.

Här berättar han bland annat om hur miljardärerna bor, hur de semestrar, hur de roar sig – om vilka som får jaga med kungen och Jacob Palmstierna, om vilka vapen som har mest status och vilka klädkoder som gäller (det går t ex inte komma klädd i blå träningsoverall som Curt Nicolin gjorde första gången) – och om var de sätter sina barn i skolan. Dyra internat ska det helst vara. Lite av skvallernivå vilar över redovisningarna emellanåt, men boken tar också upp seriösa fakta, som att det t ex är nödvändigt att titta på rika personers finansiella tillgångar för att få en bild av deras konsumtionsutrymme.
Exempelvis kunde man i början av 2008 via SCB se att cirka 417 000 svenskar hade tillgångar på minst en miljon kronor, medan drygt 5 000 var värda minst 10 miljoner. Den ekonomiska eliten – svenskar med en finansiell förmögenhet på 100 miljoner kronor eller mer – krympte till en exklusiv skara på 291 personer. Vilka förmodligen har minskat som en följd av finanskrisen. Men redan 291 personer är en begränsad församling. Man skulle, som författaren skriver, kunna placera den i riksdagens plenisal och ändå få 58 tomma stolar över.

Vårt land har alltså en mycket ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt en undersökning presenterat av två nationalekonomer 2007 kontrollerar den rikaste procenten av befolkningen 32 procent av den samlade privata förmögenheten. Om man räknar med svenskar bosatta utomlands, som Ingvar Kamprad och medlemmar ur familjen Rausing och några till kommer man fram till att den rikaste procenten av svenskarna satt på tillgångar värda omkring 2 700 miljarder kronor vid tiden för mätningen. Det skulle motsvara mer än 40 procent av de samlade förmögenheterna. Inte ens i USA gäller en så hög andel. Och för att hitta en lika ojämn fördelning i vårt land får man gå tillbaka till början av 1900-talet.

Den nya ekonomiska eliten är mycket medveten om sin exklusivitet och frotterar sig därmed gärna med varandra i sällskap, det vill säga: ett exklusivt föreningsliv, där de kan träffas och trivas i chambre separée.
Författaren tror att de ökande kraven på genomskinlighet i näringslivet kan vara en orsak till att allt fler väljer att gå med i dessa slutna ordenssamfund. Många av de verksamma sällskapen grundades redan på 1700-talet och har fått flertalet efterföljare under århundradenas lopp. Påfallande många säger sig stå på kristen grund – och andra återkommande nyckelbegrepp är fosterlandskärlek, personlighetsutveckling, broderskap och barmhärtighet.
Det sistnämnda är ett annat ord för välgörenhetsarbete, vilket en del av ordnarna ägnar sig åt.

Götiska förbundet, Neptuniorden, Svea Orden och Frimurarna är tre sällskap som står under ”kungligt beskydd”. Sällskapet (eller Stora Sällskapet) är en herrklubb, som de andra, dit prominenta personer som t ex Stefan Persson (Hennes & Mauritz), Bengt Braun,(f.d. koncernchef Bonniers) Claes Dahlbäck (f.d. Wallenbergsfären) och tidigare statsråden Sven Otto Littorin och Björn Rosengren ofta går som medlemmar.

Carlssons skola på Östermalm i huvudstaden, är en av den svenska överklassens favoritskolor. Kötiden är lång och många föräldrar anmäler sina barn redan när de är nyfödda. Dragningskraften till skolan förklaras delvis av att kungabarnen har gått där – men i och med att profilen på elevernas föräldrar är folk med högre inkomster förekommer spontana donationer till verksamheten. För ett par år sedan framkom att skolan i början av varje termin skickade ut brev till de drygt sexhundra elevernas föräldrar. Där uppmanades dessa att ”frivilligt bidra med 3 500 kronor per elev och termin”. Det påpekades även att ”högre belopp mottages med tacksamhet.”
Mellan 80 och 85 procent av föräldrarna skickar snällt in pengarna. Och Carlssons skola är ingalunda ensam bland privatskolorna att ta emot bidrag på detta sätt. På Skolverket är man kritisk till upplägget eftersom friskolor finansieras med kommunala medel och därmed enligt skollagen är förbjudna att ta ut avgifter. Om bidragen uppfattas som obligatoriska blir skolorna lagbrytare och riskerar därmed att bli av med sitt tillstånd.
Därför anges inte längre någon rekommenderad summa i breven till föräldrarna.

På Sveriges internatskolor behöver man inte ta sådan hänsyn – där är det plånboken som gäller helt och fullt.

Vad är det för speciellt med Wallenbergs? heter ett kapitel – där författaren verkligen pekar på kejsarens nya kläder.
Familjen har kommit undan på grund av en skickligt underhållen mytbildning, menar Bengt Ericson och pekar skamset finger åt den devota TV-serie som sändes för ett par år sedan, där en intervjuare utan större företagsekonomiska insikter knappt ställde någon kritisk fråga.
De främsta missuppfattningarna om familjen Wallenberg är att familjen är rik. Det är den inte alls, menar författaren, om man jämför med företagare som Stefan Persson, Antonia Ax:son Johnson, Fredrik Lundberg, Gustaf Douglas och många andra.
Den andra missuppfattningen är att familjen är långsiktig som ägare. Han bifogar en lista: ABB gick nästan i konkurs, Ericsson likaså, Astra gjorde en misslyckad fusion och blev brittiskt, Stora blev mer finskt, Saabs personbilstillverkning har sålts till GM och sedan till holländare, SAS har i åratal varit i konstant kris.

Listan är längre än så. Han ger en förklaring till de fyra pelare som bär upp Wallenbergimperiet: 1.den svenska stiftelselagstiftningen (alla deras pengar är låsta i en stiftelse sedan länge, skattebefriad) 2.systemet med differentierad aktierösträtt. 3.allianserna och intressegemenskapen med ledningarna i delägda bolag. 4.den politiska acceptansen av denna ordning.

De orimliga bonusutdelningarna till folk i bank- och finansindustrin diskuteras rätt ingående i boken. Bengt Ericson konstaterar att ingen annan svensk företagsbransch befolkas av så sällsynt snikna individer.
På bankernas mäkleri- och analysavdelningar handlar det om miljonersättningar redan före bonustillskotten.
Att med en knapptryckning effektuera en kunds aktieköp kräver ingen större begåvning, menar författaren. Och i såväl SEB som i Nordea hade man i början av år 2009 avsatt 1,5 respektive 3 miljarder i bonus. Detta skall ställas mot massarbetslöshet och ekonomisk kris i samhället. Också inom näringslivet har bonusarna och de tilltagna pensionerna mist allt sans och vett, menar Bengt Ericson, och trots löften om återhållsamhet – för att blidka kritiken – hittar de berörda kryphål som gör att de fortsätter att berika sig själva.

Bengt Ericson efterlyser mer av samhällsansvar hos den nya svenska ekonomiska eliten. Men han är ingen socialist, understryker han, som kritiserar ifrån vänsterhåll.
I slutkapitlet tar han t ex upp hur små och i många fall inga besparingar svenska folket har, enligt statistik – vilket han skyller på de höga skatter som tagits ut av oss genom många år.
Han jämför med t ex Finland och Tyskland – två länder med ungefärlig likartad välfärd som Sverige – och konstaterar att folk där har mer pengar sparat.

Boken är spännande och uppfriskande på samma gång. Författarens resonemang är väl belagda utifrån den kunskap och erfarenhet han besitter. Och rent stilistiskt är det en fröjd att läsa hans prosa.
Han porträtterar ett antal ”rikingar” i egna kapitel varav ett är om Ingvar Kamprad – om hur han skickligt byggt upp sin myt och hur det egentligen förhåller sig i verkligheten.
Det visar sig att Kamprad utövar total kontroll över IKEA:s olika bolag. Också efter hans död kommer det att vara nästan omöjligt att lätta på den stiftelses statuter som i slutändan skyddar pengarna.
Bengt Ericson slutar kapitlet om Ingvar Kamprad:
”…man kan fundera över vad som drivit, och driver, tillskyndaren av upplägget….Att, likt Joakim von Anka, samla ihop ett stort berg av pengar bara för att det är så vackert att titta på? I brist på bättre förklaringar kan sanningen vara precis så banal.
I så fall får Ingvar Kamprad anses vara en väldigt tydlig representant för den rådande tidsandan.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Bengt Ericson
Den nya överklassen
– En bok om Sveriges ekonomiska elit
Fischer & Co 2010

Taggar
Dela den här artikeln: