[101004] Föreställ er att ni en tidig natt vaknar av att ett okänt vapenförsett gäng tränger sig in in huset ni bebor, sliter upp era föräldrar och på det vidrigaste vis mördar dem. Tänk er också att detta begås av människor ni bott granne med, barn ni lekt och skrattat med sedan sandlådeåldern. Liknande scener är det många som fått erfara världen över. Hur skulle ni reagera? Vad skulle ni ta er till? Hämnas eller vända andra kinden till? Fly eller älska er nästa ännu mer, krama förövaren?
Huvudpersonen och berättaren i nigerianen Chris Abanis nya (kort)roman Nattens sång (den tredje på svenska, efter Abigails liv 2008 och Graceland 2009) lät sig som tolvåring värvas till rebellarmén bland annat för att hämnas moderns död, en död han bevittnade med egna ögon. Hatet mot fienden blir med sådana erfarenheter oproblematiskt att hålla levande.
Romanens anslag är som en minexplosion i solarplexus. Den namnlöse berättaren befinner sig i denna obarmhärtiga miljö som just minröjare. Barn väger mindre än vuxna, är lättare att styra och ofta ytterst lojala. Men barn är ju också känslomässigt spontana varelser. En av många ruskiga detaljer i romanen är hur dessa barnsoldater får sina stämband snittade, för att inte kunna ge avslöjande ljud ifrån sig när någon i gruppen blir söndersprängd. Han har alltså inte talat på tre år utan kommunicerar via teckenspråk, ett språk som samtidigt bildar de korta kapitlens poetiska rubriker; Fruktan är en öppen hand som slår över hjärtat, Feghet är att spotta en gång, Kärlek är en smekning med handryggen mot kinden.
Den suveräna mixen av vardagligt och poetiskt språk, hur författaren blandar det hårda och kalla med det mjukt varma i berättelsen. Här förekommer de mest groteska scener, men ofta skildrade som poetiska bilder. Som när en ”makaber regatta” av lik flyter förbi på floden, med en hop frukosterande gamar sittandes på dem. Eller när ”Lik ligger utspridda så långt jag kan se. Som ett fält med nyskördad majs, avhuggen och liggande i slarviga rader, som långsamt torkar i solen.” Abani berättar i absolut diamantklara bilder, bilder som skär genom alla försvar och bevisar att läsning av böcker inte alltid är nöjsam förströelse.
Min grava antimilitarism väcks åter till upprört liv och jag kan bli rent vansinnig när jag tänker på hur vapenproducerande länder, som Sverige genom Bofors försorg, sålt minor till inbördeskrigande länder, där sedan båda sidor i ”konflikten” fullkomligt pepprat marken med dessa lemlästande små uppfinningar. De ligger ju dessutom kvar långt efter att krigen är avslutade.
En annan sådan mix av hårt och mjukt är att Min Lycka (som är moderns namn på sonen) å ena sidan berättar om hur han av sin mor lärt sig virka och å den andra hur han i nutid stundvis verkar helt avtrubbad, likgiltig när han dödar och våldtar. För även han begår ju de vidrigaste handlingar. På armen har han ristat in ett kors för varje död han blivit indragen i. Men har också på underarmen ett antal x ingraverade; ett för var och en han njutit av att döda. Han sköt John Wayne, som deras förste ledare kallades, och som med pistolen mot huvudet tvingade honom att våldta första gången, han mejade även ner kvinnan som satt och åt på ett nygrillat spädbarn.
Den enda flickan i minröjargruppen, Ijeoma, tvättar kärleksfullt av blodet ur berättarens ansikte efter att ha skjutit John Wayne ”Du har fått smak för det nu, sa hon./Jag nickade. Jag visste vad hon menade. Jag var tretton år, beväpnad och vilsen i ett krig med smak för våldtäkt./Jag skall rädda dig, sa hon.” Och de blev ett par. Deras kärlek bildade en stark och livsdröjande kontrast till det som utspelades kring dem. Och jag gråter när jag läser, när jag tänker på hur våldtäkter används för att bryta ner inte enbart kvinnorna själva utan också hela samhällets motståndskraft. Gråter över att kärleken trots allt kan spira i situationer som känns så långt ifrån kärleksfulla man överhuvudtaget kan tänka sig. Och jag undrar vem man skall, bör eller kan ställa till svars för denna morbida kultur som krig innebär; den enskilde soldaten, överbefälhavaren, presidenten/kungen/drottningen, eller FN? FN som i dag förbjuder användningen av personminor, man får tydligen inte döda en fiende på vilket sätt som helst. Men varför i helv… förbjuder man inte hela skiten!!?? Hur kan man tillåta visst dödande, att döda men inte tortyr? Som handlade det endast om en lek eller ett spel; VM i krig kanske?
Ramhandlingen i denna oerhört starka och alldeles excellenta roman – som utkommit på Celanders förlag, i Roy Isakssons tonsäkra överättning – består av huvudpersonens letande efter sin pluton. Troligen har han efter en min- eller bombexplosion blivit liggande medvetslös och kommit ifrån den grupp han blivit ledare för sedan han dödade ”John Wayne”. Själva berättelsen utgörs av hans helvetesvandring, eller kanske rättare, hans irrande i skärselden. Och jag minns en av mina allra starkaste krigsfilmupplevelser, Elem Klimovs Gå och se, där vi får följa en ung ryss bevittna nazisternas härjningar i Belarus (Vitryssland). Hur han bokstavligen inför våra ögon blir allt äldre för var dag och vecka som går. Precis som den unge soldaten här verkar betydligt äldre än sina femton år.
Flera av dem som vår huvudperson möter verkar inte riktigt se honom eller ta honom på allvar, som vore han en vålnad. Skildringen blandar verklighet och fantasi med drömmar och minnen, och ibland vet man inte vad som gäller. Hela berättelsen glider stundvis in i ett hallucinatoriskt töcken, en känsla lika skrämmande och overklig som det förmodligen är att befinna sig i krig på riktigt.
Slutet kan möjligen läsas symboliskt, eller är åtminstone öppet för tolkningar. Den unge soldaten får plötsligt syn på sin pluton, men utan att de ens lägger märke till honom. Istället avlägsnar de sig från honom, in mot skogen. Intill döden trött lägger han sig i en kista (!), kistan glider långsamt mot flodens (Styx?) andra strand. En ung kvinna sitter leende på en veranda, och han ser sin mor ”Min Lycka, Min Lycka, säger hon. Du är hemma./Mor, säger jag, och min röst har återvänt.”
