Barnböcker som påverkade våra liv

[101018] Jag har läst en underbart rolig, elak och informativ bok. Jag sträckläste och fnissade och ibland fick jag rodnande titta fram bakom skämskudden. Boken heter Proggiga barnböcker och är skriven av Kalle Lind.

Proggiga barnböcker är en rolig och pricksäker bok. Kalle Lind väljer att tidsbestämma proggen till 70-talet eller närmare bestämt mellan 1968 och 1982. Då var han själv barn och gick på dagis (som de fick heta, innan pedagogerna döpte om dem till förskola). Likt många som skriver eller på andra sätt berättar om perioden tar han fasta på den tråkpolitiska delen av proggen, den del som gick i takt. Musiken var ofta förvillande lik Frälsningsarméns och texterna var bitvis genanta. De hyllade Ho Chi Minh och arbetarkamp och beskrev förortstristess vid köksbordet. Det är lätt och tacksamt att driva med det uttrycket. Det är lite orättvist att bara se den, för parallellt med den fanns en vildvuxen och tillåtande progg, med helt annan musik.

Kalle Lind är ändå förlåten för en del billiga poänger för han ger sig på det som är hans egen bild av proggen med en ömsint kärlek: Men han är ack så elak, och underhållande. Jag som delvis var med under de här åren kan intyga att vi var många som inte var bekväma med alla de tvärsäkra politiska parollerna ens när de var på modet.

De hade dock sina fördelar. Som Kalle Lind skriver: ”Jag kan ärligt säga att jag avundas henne (Frances Vestin som skrev Handbok i barnindoktrinering) och hennes generationskamrater. 1970 verkar framtidstro ha varit på modet. Man betraktades inte som en byidiot om man trodde att världens orättvisor kunde upphöra.”

Kalle Lind går igenom sin barndoms bokupplevelser i kapitel som bär namn som: ”På sjuttiotalet förväntades barn bry sig”, ”På sjuttiotalet var kriminella hyggliga”, ”På sjuttiotalet låg man med varann som sjutton”.

Han närmast föreläser – och har man hört honom i radio, där han bland annat medverkat i humorprogram som ”Hej domstol” hör man hans röst med den karaktäristiska torra skånskan bakom orden.

Vi får ta del av Doktor Gormanders försök att tillsammans med sin fru Helena Henschen (en av grundarna till det proggiga mysproggklädmärket Mah Jong) lära barn att det är rätt att strejka. Vi får veta att förortsbarn med ensamma mammor var märkligt överrepresenterade i böcker som definitivt inte bidrog till att få läsarna mer vänligt inställda till förorterna.

Redovisningen av böcker om hur barn blir till är nog en närmast komplett katalog av den utgivningen och det är onekligen fascinerande att läsa om piprökande pappor och återse bilder av förlossningar som skulle kunna få små barn att avstå från sex för all framtid. Det är också intressant att inse hur, trots den radikala ytan, hårt föreställningen om kärnfamiljen sitter i dessa sjuttiotalsskildringar.

Största skämskuddeögonblicket för egen del kom när Kalle Lind beskrev Frances Vestins ”Handbok i barnindoktrinering”. En bok jag själv aldrig läste på den tiden, men som jag minns att många tog stort intryck av. Den uppmanar bland annat föräldrar att ta med sina barn när de tänker bryta mot lagen ”så länge man gör det inte bara för sin egen skull”. Eller som Kalle Lind skriver ”Vestin är ömsom genomskådande, ömsom naiv, ömsom verklighetsförankrad och ömsom långt ute i världsrymden och seglar.”

Kalle Lind har mestadels rätt i sin beskrivning och jag förlåter gärna att han glömt en hel del bra böcker som inte passar in i karaktäristiken över en mycket speciell tidsperiod.

Till exempel böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren som även de skulle kunna sorteras in under epitetet progg om man väljer att vidga begreppet och ta med den mer vildvuxna del jag nände inledningsvis. Enligt mig hör även de första och då verkligt nyskapande Alfonsböckerna av Gunilla Bergström dit.

Kalle Lind skriver ändå såhär om Nationalteaterns klassiska barnpjäs Kåldolmar och kalsipper som också blev en mycket älskad skiva.

”Nog för att ICA-Stig, Triangel-Gudrun och Undis Borkahustru överskattade vårt intresse för marxistisk retorik – men hellre det än att de underskattade vårt behov av lattjo. De filade lika länge på arrangemangen och textraderna när de sjöng för oss som när de sjöng för våra föräldrar och storasyskon. Och för det ska jag alltid respektera dem.”

Man kan inte heller ta fel på värmen i förordets avslutning:

”Det var alltså inte på grund av sadism och sin egen outsägliga tråkighet som de ville pådyvla oss illa tecknade och stelt berättade historier om kinesisk arbetsmarknadspolitik och barfotabarn i tredje världen. De trodde att de hjälpte oss och besvarade frågor som vi faktiskt hade ställt.
Det hade vi inte alltid gjort, kan jag avslöja såhär några decennier senare, men samtidigt passar jag på att tacka för förtroendet.”

Jag tror att Kalle Lind blev den han blev på grund av denna barnindoktrinering. Så varsågod Kalle. Vi är glada att du blev tvungen att läsa alla de här böckerna. Att döma av den video du gjort för att göra reklam för Proggiga barnböcker så vågade du trots dem skaffa barn också.

▪ Siri Reuterstrand