NACH HAUSE

[101019] Koreografi: Marin Nachbar
Musikaliskt arrangemang: Benjamin Schweitzer
Musik: Anubis-Trio – Sascha Friedl (flöjt), Theo Nabicht (kontrabasklarinett/sopransaxofon), Nikolaus Schlierf (viola)
Dans: Ehud Darash, Rodrigo Sobarzo, Emma Wilson
Ljus: Wassan Ali
Kostym: Marion Montel

Spelades 7-13 oktober 2010 på Sophiensaele i Berlin.

Dans- och musikföreställningen Nach Hause (”Hemåt”) handlar om en expedition, och tar också själv formen av en expedition. En expedition är ”en upptäcktsresa in i en avlägsen, delvis obekant, ofta otillgänglig terräng”, står det i programmet – en ”planerad improvisation”, eftersom den bygger på noggranna förberedelser, men samtidigt är en resa in i något nytt och outforskat där man aldrig kan förutsäga vart det leder eller vad man upptäcker på vägen.

Inspiration till föreställningen har man hämtat från den svenska ingenjören S.A. Andrées misslyckade försök att, tillsammans med de två följeslagarna, Nils Strindberg och Knut Fraenkel, nå Nordpolen i en luftballong. Och vad man säger sig vilja utforska
är ”terrängen” mellan musik och dans. Under flera veckor har en grupp musiker och dansare tillsammans förberett sig och planerat. Nu, på föreställningskvällen, ger de sig av mot något som, trots alla förberedelser ändå fortfarande är okänt.

Vi befinner oss i Berlinteatern Sophiensaeles ”Festsaal”, en av de större av teaterns olika scenrum, och också ett av de speciellaste. Det måste en gång ha varit en vackert utsmyckad festsal, men ger nu intrycket av att sedan flera årtionden ha lämnats åt förfallet – färgen flagnar på väggarna, av stuckaturen i taket finns det bara bitar kvar, parkettgolvet är mörknat och nedslitet, och när jag i efterhand tänker på rummet får jag bilden av att ljuset där på något sätt hela tiden flackar (fast det nog i verkligheten inte gör det).

Det är ett förfall som de senaste femton åren (alltså sedan byggnaden 1996 började administreras som egen teaterinstitution) är avsiktligt. Det är meningen att man här fortfarande ska kunna få en känsla för vad som har hänt i och runt byggnaden under det senaste århundradet. Här är inte historien spacklad och övermålad. Istället lämnas man utrymme åt att fundera över de olika syften som byggnaden kan ha tjänat. Här var först huvudbyggnad för hantverksföreningen, senare samlingsort för den revolutionära vänstern, under kriget tvingades här holländska tvångsarbetare att trycka flygblad åt nazisterna, och under DDR-tiden hade Maxim-Gorkij-teatern sina verkstäder här, med snickeri i festsalen.

I festsalen råder en vacker typ av förfall som också ger en speciell prägling åt de föreställningar som spelas här. Alla föreställningar som jag har sett i den här salen har också på ett mer eller mindre medvetet sätt använt sig av det avskalade, slitna intrycket som rummet ger. I just denhär föreställningen blir de mörka hörnen i salen ett medvetslöshetens svarta hål dit de upptäcktsresande dansarna hela tiden riskerar att dras in. Mitten av rummet är i kontrast en vit, starkt upplyst kvadrat – vit glänsande golvpapp täcker parketten och längst bak höjer sig en hög, vit fondvägg.

På scen befinner sig tre dansare och tre musiker – de står från början två och två, mittemot varandra, och verkar turas om att leda varandra i små stretchövningar. Ur en rökmaskin, bolmar vit rök och gör att man bara suddigt ser det som sker på scenen. Men så lättar dimman, alla hjälps åt att flytta ut instrument och material till ena sidan av scenutrymmet, musikerna monterar upp och gör sig klara, medan dansarna tar varandra i händerna, formar en ring, och ljudligt börjar djupandas. Och så börjar resan… med att dansarna blåser upp sig, och stiger och sjunker som en ballong, medan de dras in över scenen som av kastvindar, än åt det ena, än åt det andra hållet.

Det får mig direkt att tänka på barnteater. Flygfärden sker med samma överdrivna allvar som jag kan föreställa mig att man på scen kanske skulle framställa Dorothys flygfärd i Trollkarlen från Oz. Och det stör mig med den här typen av teatraliska ansiktsuttryck och rörelser, som jag tycker mig se genom hela föreställningen – när de på darriga ben testar underlaget eller med försiktiga hopp tar sig från en plats till en annan, som mellan isflak. Det gör att den underliggande, konkreta bilden av expeditionen till Nordpolen blir alldeles för tydlig – som en direkt illustration av de svenska upptäcktsresandes kval och vedermödor. Och detta hindrar mig från att kunna urskilja något av det som skulle ha att göra med dansarnas alldeles egna experimentella upptäcktsresa in i dansen och musiken.

Men det finns en scen, som flera gånger upprepas, som fängslar mig. Det är när två av de tre dansarna liksom somnar in eller förlorar medvetandet, och den tredje förtvivlat kämpar för att dra de två tunga, lealösa kropparna till säkerheten på andra sidan scenytan. Här blir det plötsligt något riktigt – en äkta anspänning, frustration, förtvivlan – när dansaren svettas och sliter, kämpar med att hitta ett sätt att stapla de två kropparna på varandra så att båda kan släpas samtidigt över golvet.

Och musikens roll i föreställningen är också spännande, med musikerna som med tre anhalter förflyttar sig tvärsöver scenytan. I slutet av föreställningen har de hamnat längst fram i ena hörnet av den vita golvkvadraten, och dominerar plötsligt blickfånget. Det är spännande att försöka klura ut sammanhanget mellan musiken och rörelserna – detta förblir ett mysterium för mig. Ibland verkar de skapa ljud som illustration till dansarnas rörelser eller till landskapet de befinner sig i: knarrande, gnissel och vindsus. Och andra gånger verkar de istället skapa ett alldeles eget ljudlandskap, med toner, brus, knäppande och skrap som liksom glider, studsar, och klättrar på väggarna. Speciellt tycker jag om när ljuden från instrumenten nästan inte är hörbara – stråken som dras mot träkanten på violan, den lätta andningen genom munstycket till kontrabasklarinetten. Att se instrumenten spelas, men inte få höra de ljud man förväntar sig från dem… en sådan på något vis så enkel motsatseffekt, skapar ändå tankar om vad musik är för något och hur den kan skapas.

Och för övrigt ser jag alltid gärna föreställningar på Sophiensaele. Här ges just utrymme också för riktigt små experimentella dans-, teater- och musikprojekt. Teatern ger generösa möjligheter för yngre, mindre erfarna och mindre kända grupper att framföra sina verk. Därför blir det också en riktigt intressant blandning av föreställningar – ett ganska frisläppt experimenterande över alla genregränser som kan bli suveränt eller mindre lyckat, men i varje fall alltid är spännande att se. Och dessutom är platsen underbar: en mörk, tyst sidogata bara ett kvarter från vimlet runt Hackesche Höfe. Från en stor innergård, med varmt, gulaktigt ljus och mjuka skuggor, kommer man till teaterns olika föreställningssalar. Ute på gården ligger också biljettkassan – ett fönster i väggen, bakom vilket biljettförsäljaren sitter bekvämt tillbakalutad och läser. Ett stort lugn mitt i mångmiljonstaden Berlin.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Dela den här artikeln: