WE ARE THE UNDAMAGED OTHERS

[101021] Av: Toshiki Okada/Chelfitsch, Tokyo
Regi: Toshiki Okada
Scenografi: Torafu Architects Inc.
Musik: Yoshio Otani
Regiassistent: Masaya Natsume
Ljus: Tomomi Ohira
Ljud: Norimasa Ushikawa
Produktionsledning: Akane Nakamura
Översättning till tyska: Andreas Regelsberger
På scen: Taichi Yamagata, Shoko Matsumura, Mari Ando, Izumi Aoyagi, Riki Takeda, Yukiko Sasaki och Makoto Yazawa

Spelades 18-20 oktober 2010 på HAU 1 i Berlin.

Det är andra gången som Toshiki Okada och den av honom grundade ensemblen Chelfitsch gästar berlinteatern HAU. För ett år sedan, i oktober 2009, framträdde gruppen med föreställningen Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech. I samband med det blev Okadas ensemble också känd i Europa och bjöds in till flera teaterfestivaler. Den nya föreställningen We are the undamaged others (”Vi är de oskadda andra”) är enligt Okada inte skapad enligt samma mönster som den förra. Vad han vill göra är istället att fortsätta röra sig mot en så ”lögnfri” och minimal teater som möjligt. På scenen ska det ske och förklaras så lite som möjligt, och handlingen ska istället till så stor del som möjligt ta form och vävas ihop i åskådarens huvud. Resultatet är en teater som (också enligt Okadas själv) bitvis är rätt ansträngande att se på, men som tvingar oss i publiken att aktivt följa det som sägs och görs på scenen, väga det mot vartannat, tolka situationerna som framträder, och försöka hitta vårt eget sätt att betrakta och förstå berättelsen som växer fram.

Den grundläggande berättelsen är egentligen rätt enkel. Det handlar om ett ungt par. De har båda välbetalda arbeten, bor i en trevlig lägenhet med alla bekvämligheter, har möjlighet att unna sig god mat, spontana helgnöjen och insatsen till en ny, finare lägenhet i ett av Tokyos trendigaste områden. De är lyckliga människor. Eller är de verkligen de? Och har de i så fall anledning att vara det? Och skulle de verkligen ha rätt att inte vara lyckliga så bra som de har det?

Det grundläggandet temat är just detta: Lycka i relation till pengar och välstånd. Och specifikt handlar det om situationen i Japan: Om den starka recession som landet har brottats med de senaste tjugo åren och de tydligare klassklyftor som detta lett till. Om en ung generation som inte längre delar de äldres övertygelse om att Japan kan fortsätta att utvecklas och byggas upp på samma sätt som det gjort sedan efterkrigstiden. Om känslan frustration och hopplöshet som inte finner sig något naturligt utlopp, utan i längden leder till en svårdefinierbar ångest, till distansering och till en allt starkare inåtriktad aggression.

Och för att göra det specifika bandet till Japan mer tydligt har Okada vävt in två händelser från verkligheten i berättelsen. För det första tar handlingen plats kvällen innan det japanska parlamentsvalet 2009 då oppositionen – Demokratiska partiet – vann en jordskredsseger över Liberaldemokraterna, som suttit vid makten i över femtio år. Det var en historisk förändring för Japan, men något som, enligt Okada, inte syntes i det japanska folkets reaktioner på valresultatet. Den andra händelsen är mera lokal, och var nyheten om en ung man som löpt amok och knivhuggit ett flertal människor i en av Tokyos livligaste stadsdelar. Efter att till slut ha gripits, lär han ha sagt att han inte brydde sig det minsta om vem han skadade, det var likgiltigt för honom. Mannen hade haft svårigheter att kommunicera med sin omgivning, sades det senare i media. Okada valde denna händelse, eftersom många japaner efteråt, trots det hemska dådet, uttryckte en viss förståelse för gärningsmannen och dennes situation.

Föreställningens berättande är fragmenterat. Alla sju skådespelarna på scenen turas om att berätta. Detta sker med stort allvar, alltid framåtriktat, direkt till oss i publiken, i kortfattade meningar som översätts till tyska på bildskärmar på båda sidor av scenen. Direkta iakttagelser varvas med påståenden, med frågor, med små lånade utsnitt ur nyhetstexter, reklam, valinformation. Och ofta upprepar en skådespelare vad en tidigare har sagt, så att replikerna betonas och hamnar i ett nytt ljus. I bara väldigt korta stunder talar figurerna på scenen direkt till varandra, men också då med en distanserat formell ton, och utan någon riktig kontakt, mer rakt ut i luften. Och ofta sker också direkta konversationer genom ett monotont återberättande: ”han säger:… jag säger: …”.

Till största delen har skådespelarna heller inga fasta roller. Figurerna i berättelsen gestaltas av olika skådespelare vid olika tillfällen. En av skådespelarna får gestalta mannen i det unga paret, för att han blir stående kvar på scenen, medan de andra berättar. Och en annan får gestalta hustrun för att hon för en stund ställer sig bredvid mannen. Men i nästa stund återges en konversation mellan mannen och frun, av två helt andra skådespelare.

Och att det verkligen är karaktärerna som gestaltas är också i sig aldrig helt klart, för i den här föreställningen förbinds sällan det som berättas direkt med rörelser eller handlingar. Skådespelarna rör sig över scenen, tar små steg, håller ena armen utsträckt, sträcker upp ett ben i luften, gungar fram och tillbaka på fötterna, knyter och öppnar handen, och samtidigt berättar de om något helt annat – om hur mannen står vid en byggarbetsplats med en burk öl i handen, om hur kvinnan sitter på soffan, om hur paret ligger bredvid varandra på soffan…

En man som lyssnar på musik i hörlurar och samtidigt tittar på displayen till sin mobil berättas det till exempel om i två scener, båda gångerna med en och samma skådespelare närvarande på scenen. Den andra gången som han beskrivs stoppar skådespelaren plötsligt handen i fickan, och för ett ögonblick är jag övertygad om att han nu kommer ta upp just en mobil, men istället drar han upp en tunn, vit plastpåse som han trär över sin uppsträckta hand och får att snurra runt.

Den här typen av diskrepans mellan det som sägs och det som görs ger mig känslan av att berättelsen sker på flera parallella plan samtidigt. Kanske är det som sker på scenen en illustration av det som händer inuti karaktärerna – deras inre smått apatiska relation till det de gör och säger… Eller är det helt enkelt en distanserad återgivning av något som redan har hänt? Eller något som kommer att hända? Jag märker att jag genom hela föreställningen nyfiket letar efter ledtrådar till hur det hela hänger ihop. Brottet mellan berättelse och handling gör att föreställningen öppnar upp för otaliga tolkningsmöjligheter och perspektiv. Och mina bilder av vad som sker och hur det ser ut är precis lika riktiga som de som min bänkgranne samtidigt skapar. Precis som regissören också har haft för avsikt, skapas det mesta av handlingen inuti våra – åskådarnas – huvuden. Vi är aktiva medskapare till föreställningen.

I ett samtal som förs mellan regissören Toshiki Okada, den kända japanska teaterkritikern Hidenaga Otori, och den tyska moderatorn Christiana Kühl direkt efter föreställningen, diskuteras denna aspekt av verket också i relation till tiden. Okada har nämligen valt att i mitten av scenen, som enda rekvisita, och helt emot den traditionella teaterns regler, ha en klocka upphängd på scenen som visar den riktiga, icke-fiktionella tiden som tickar framåt. Han menar att han gjort detta val på grund av övertygelsen att åskådarna kan hantera de två tidsförloppen samtidigt och att det kan ge något extra till teaterupplevelsen att hela tiden påminnas om var man befinner sig och under hur lång tid.

Av samma anledning har han också låtit figurerna på scenen med jämna mellanrum använda sig av stoppur för att mäta ut exakta tidsperioder: ”Om exakt tre minuter går mannen mot busshållplatsen” säger en och plockar upp det digitala stoppuret ur fickan, ställer in tre minuter, och stoppar undan det igen. Sedan går berättelsen vidare, men när klockan efter tre minuter börjar pipa sätter sig en av skådespelarna, som tills nu stått alldeles stilla på scenen, i rörelse och försvinner in bakom kulisserna. Dessa scener med stoppuret är nog också de enda gångerna som handlingarna på scenen direkt överensstämmer med det som berättas.

Jag har aldrig sett någon liknande föreställning. Och ändå är det inte så långt bort från annan modern teater. Så revolutionerande är det nog inte. Säkert har det experimenterats på liknande sätt med text och rörelser tidigare. Men för mig är det något nytt. Jag fascineras av det minimalistiska, av allvaret, av att märka hur jag själv påverkas av berättandet och börjar spinna på olika parallella narrativ. I den här egentligen formmässigt mycket enkla föreställningen, finns det så många olika lager av betydelse att gräva runt i. Och trots att jag känner mig rätt utmattad efter de dryga tre och en halv timma som föreställningen och det efterföljande samtalet varar, tycker jag ändå att det hela är ganska genialt.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Dela den här artikeln: