KRANKENZIMMER Nr. 6

[101026] Av: Anton Tjechov (från den tyska översättningen av Peter Urban)
Spelplats: Deutsches Theater, Berlin
Regi: Dimiter Gotscheff
Scenografi och Kostym: Katrin Brack
Textbearbetning: Ivan Panteleev
Musik: Philipp Haagen
Ljus: Matthias Vogel
Dramaturgi: Claus Ceasar
På scen: Harald Baumgartner, Margit Bendokat, Andreas Döhler, Samuel Finzi, Wolfram Koch, Katrin Wichmann, Almut Zilcher och Philipp Haagen (Tuba).

Spelas sedan februari 2010.

På Deutsches Theater har jag aldrig sett någon föreställning tidigare. I somras var jag en kort sväng i biljettkassan, när de i samarbete med Deutschland Radio arrangerade en ljudpromenad av mediaperformancegruppen Ligna, men då var den egentliga spelplatsen på och runt Alexanderplatz, och teatern användes bara som informationscentral och upphämtningsplats för ljudapparaturen. Bilden jag fick av teatern från det korta besöket var av finklädda människor med vinglas i händerna i den vackert upplysta, ljusa entrén. Det såg väldigt teatertraditionellt och etablerat ut, och det är det också på många sätt – här har spelats teater nästan utan uppehåll sedan mitten av 1800-talet. Under dessa hundrasextio år har flera kända regissörer, skådespelare och dramaturger verkat här – man har experimenterat med olika förhållningssätt till teatern och inbjudit nya former av dramatik och iscensättning. Nu har man tre scener i teaterbyggnaden: Großes Haus (stora scenen), Kammarspiele, och Box. Repertoaren på Deutsches Theater består såväl av klassiska verk som av nyskriven dramatik, de har ett speciellt ungdomsteaterprogram och erbjuder även kurser och workshops och specialarrangemang för studerande.

Föreställningen Krankenzimmer Nr. 6 (”Sjukhussal nr 6”) är en iscensättning av Anton Tjechovs längre novell Paviljong nr 6 – en berättelse om en avdelning för psykiskt sjuka på ett sjukhus i en rysk småstad, och om den känslige, godmodige läkaren, Ragin, som från att förhållit sig relativt likgiltig till arbetet på sjukhuset, alltmer börjar engagera sig i patienterna på avdelningen, så till den grad att han tillslut själv tvångsintas.

För mig är det extra intressant att se denhär föreställningen efter att ha sett Die Chinesin på Volksbühne några veckor tidigare. Båda pjäserna är nämligen regisserade av Dimiter Gotscheff – en av Tysklands kändare regissörer. Och efter att ha blivit rätt besviken på den första, blir jag nu mycket glatt överraskad av mitt andra möte med Gotscheffs regi. På något sätt har den mycket av det som jag saknade i Die Chinesin. Här får karaktärerna nyanser och skiftningar, relationerna mellan dem får plats att tydliggöras och utvecklas, och framför allt så upplever jag den här uppsättningen överhuvudtaget inte som skrikig, trots att man också här ofta deklamerar och hojtar i munnen på varandra. Men däremellan viskas det också, och pratas normalt, och lämnas plats för tystnad.

Jag upptäcker först efteråt, när jag tittar närmare på bilderna i programmet, att alla skådespelarna har diskreta mikrofoner fasttejpade på ansiktena. Men det måste vara ett väldigt bra högtalarsystem, för man får aldrig känslan av att rösterna är förstärkta. Tidigare har jag tyckt att mikrofoner på något sätt stör en föreställning och plattar till rösterna på scenen, men här fungerar ljudanläggningen perfekt och lyfter istället fram röstnyanserna.

Just när vi är på väg in i salongen ser det ut som det ligger en vit dimma över scenen. Först tror jag att det är rök men när vi satt oss och jag får tid att studera det närmare får jag plötsligt för mig att det kanske är själva scenen som skapar illusionen av dimma. Scenen är helvit – vitt golv och vita, liksom svårdefinierbart välvda väggar som försvinner upp i fonden. Mitt i den vita väggen syns skarvarna av en flera meter hög dörr utan handtag. På scenen vandrar en skådespelare i lite udda kläder omkring och spelar tuba. Han spelar trevande, längre och kortare snuttar av kända klassiska verk, och det är riktigt vackert. När han tillslut vandrar ut kommer det en liten rund gumma intassande på scenen. Klädd i en blå, stärkt klänning, mörka strumpbyxor och snörskor ser hon ut som tagen direkt från någon sagobok – kanske som en illmarigare, bastantare form av teskedsgumman eller Mary Poppins. Hon är pjäsens berättare och samtidigt något slags blandning av assistent och hushållerska åt läkaren Ragin, och vänder sig därför omväxlande direkt till oss i publiken och till de andra motspelarna på scenen. Till oss rapporterar hon löpande om läkarens ”olycksbådande” förändringar, och mot de andra på scenen är hon överlägset distanserad och ibland riktigt djävulsk. Det blir en väldigt effektfull kontrast mot patienternas mänskligt sköra sökande efter det väsentliga i livet. Berätterskan har inget behov efter att söka – hon är färdig och platt och vet vad som är rätt och riktigt.

Och föreställning handlar just om denna typ av kontrast: om hur man ska se på livet och verkligheten, om vad som är sunt och vad som är galenskap och vem som egentligen har rätt att sätta den gränsen. En fråga som de fem patienterna på avdelningen hela tiden återkommer till är varför just de ska sitta inlåsta där. Och detta är också något som läkaren Ragin får allt svårare att förklara. Särskilt som han bland de ”friska” människorna i den lilla staden inte lyckats hitta någon som han tycker sig kunna ha ett intelligent och berikande samtal med, samtidigt som han ständigt dras in i fascinerande, djupt filosofiska diskussioner med patienterna på avdelningen. Vad som börjar som en enkelspårig relation till patienterna, blir efterhand till ett äkta utbyte. Läkaren vill inte längre hålla fast vid sin distanserade, överlägset analyserande doktorsroll. Och han har inte längre lust att leda patienterna i terapeutiska koreografiska övningar. För det är först när han lämnar den invanda doktorsrollen som han verkligen får möjlighet att delta i patienternas intensiva diskussioner.

Det är fem patienter på avdelningen – två kvinnor och tre män – alla med egna komplicerade historier och föreställningar och drömmar. De är omväxlande sköra och starka, maniska och behärskade, förvirrade och sakliga, förbannade och förstående, förtvivlade och ömsint tröstande. De är, liksom alla människor, invecklade konstruktioner av känsla, förnuft och kropp. Och just detta tycker jag gestaltas så otroligt fint av alla på scenen. Det finns inte en enda karaktär som lämnas platt eller som verkar överflödig i berättelsen.

Och scenografin har dessutom använts väldigt effektivt. Med det vita rummet, vars början och slut man inte kan urskilja. Och den skog av enorma strålkastare som plötsligt sänks ner över patienterna, som kryper ihop, paralyserade av det bländade ljuset.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Dela den här artikeln: