STENEN

[101031] av Marius von Mayenburg
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, den 29 oktober 2010

Regi: Mattias Nordkvist
Scenografi och videodesign: Clive Leaver
Ljus: Max Mitle
Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen
Kostym: Susan Salomonsson
I rollerna: Marie Delleskog, Johan Karlberg, Emilie Strandberg, Bianca Kronlöf, Carina Boberg och Helena Gezelius

Stenen är skriven av den unge tyske dramatiken Marius von Mayenberg. Den handlar om en tysk familj, och inleds med att tre generationer kvinnor – mormor, mor och tonårsdotter – efter Berlinmurens fall flyttar tillbaka till sitt hus i Dresden som de just har återfått.

Tonårsdottern är sur, och längtar tillbaka till sitt gamla hem, och kompisarna och skolan. Den lätt förvirrade mormodern har gömt sig under köksbordet med sina minnen. Och den medelålders modern, som en gång växte upp i huset, men efter kriget flydde från det med sin mor, för att komma till väst, försöker återskapa en idyll och ett hem medan hon ihärdigt berättar sin version av familjehistorien för dottern.

I hennes version av familjehistorien var hennes far, flickans morfar, en verklig hjälte. Han ”hjälpte en judisk familj med pengar” under kriget, så att de kunde fly till Amerika. Det var därför folk kastade in gatstenar genom husets fönster. Tyvärr dog han på fredens första dag – av ett förlupet glädjeskott från en rysk soldats gevär.

Men mormodern under bordet minns en helt annan historia. Och den spelas nu upp på scenen som en serie klipp – platsen är densamma, men tiden växlar. Det är trettiotal, mormodern är ung, och hennes man, den ädle morfadern, får chans att köpa den fina villan billigt av sin forne chef – en jude, som förlorat sitt arbete och behöver pengar för att försöka fly med sin familj. Det var alltså den juden som morfadern ”hjälpte”… I en annan scen befinner vi oss i huset efter kriget. Morfadern är död. Men mormodern och modern, hennes tonårsdotter, förbereder sin flykt till väst. De tvingas också lämna allt. Några symboliska familjeklenoder grävs ner i trädgården. De ingår i mormoderns berättelse om sin döde makes hjältemod och ädelhet, den som hon berättar för sin dotter…

Åter ett klipp – nu har vi kommit till sjuttiotalet. De båda kvinnorna är tillbaka i huset, men bara på besök. Modern är gravid. Tårögd återvänder hon till sin barndom. Vill ut i trädgården, för att gräva upp klenoderna. En östtysk flicka och hennes morfar bor i huset. Nu är det deras hem. Flickan är uppvuxen där. Morfadern vill inte träffa de forna ägarna, men flickan låter sig mutas av västtysk choklad…

Så växlar scenerna mellan nutid och olika dåtider. Marie Delleskog och Emilie Strandberg, som spelar mormodern respektive modern, växlar blixtsnabbt och skickligt mellan olika åldrar. Tillslut har vi fått veta något som nog liknar hela sanningen. Nästan hela sanningen. De två efterkrigsflickorna på scenen – tonårsdottern Hanna, och den något äldre östtyska flickan Stefanie – förtjänstfullt spelade av scenskoleeleverna Bianca Kronlöf och Helena Gezelius – får sin världsbild rubbad. Finns det inga hjältar? Är man utan skuld om man inget vet, eller om man blundar och låter bli att ta reda på något?

Det är en kort och intensiv föreställning. En tänkvärd historielektion med hög konstnärlig halt. Med bra text och bra regi. Inga longörer. Inga onödiga detaljer. En stiliserad scenografi – som också ger en bild av de ursprungliga husägarnas, det judiska parets, smak för avancerad modernistisk design – sådan som fanns i Tyskland innan de nazistiska smakdomarna slog till. Möjligen kan jag tycka att de suddiga filmprojektionerna av svartvita familjeporträtt på väggen är onödiga. Lite som en scenografisk modedetalj från vår tid – en period är det vindapparater, en annan vatten på scenen, eller sand, o s v…

Tillslut vill jag tillägga att det känns välgörande att denna föreställning inte alls är någon orgie i naziskrämsel och tårdrypande hemskheter. Tvärtom. Berättelsen handlar om en bestämd tid och plats. Men psykologin är allmängiltig, allmänmänsklig. Det handlar om familjemyter och familjelögner. Om överlevnad och skam. Om generationsklyftor och generationskäbbel. Ibland är pjäsen också strålande rolig (!) Till exempel i scenerna mellan den unga mormodern och den judiska kvinnan – hustrun till morfaderns förre chef. De båda kvinnorna väntar på att deras makar skall komma överens om försäljningssumman. De får inte vara med. De har ingenting att säga till om. Den judiska kvinnan – underbart spelad av Carina Boberg – låter titt och tätt sin svalt belevade yta spricka. Hon är rasande, galghumoristisk, uppriktig, förtvivlad, hjälplös och okuvlig. Medan hon svänger en yxa, för att slakta sitt eget piano, vädjar hon om mänsklighet. Utan att röra den andra kvinnan lyckas hon sätta eviga spår i henne.

Nu skall jag inte säga mer. Gå och se föreställningen! Det är riktigt, riktigt bra teater!!

Men en sak vill jag ändå klaga på: programbladet. Stadsteatern har fått en dålig vana att producera program som är svårlästa och röriga. Text som ligger ovanpå bilder. Vit eller färgad text på svart botten, o s v. Som om man inte brydde sig om att texterna skall kunna läsas också av de många som inte har knivskarp blick. Jag skulle önska att man satsade på längre, intressanta och relevanta texter, tryckta med tydlig stil på vitt papper. Och varför inte också låta trycka pjästexterna i egna små böcker – så som man numera, efter Lars Noréns tillträde, gör på Folkteatern?

/Kajsa Öberg Lindsten


Pjäsen Stenen tar bara fem kvart att spela men är fyld av mening och innehåll. Den skildrar Tysklands moderna historia sammanfattad i några bilder från de olika åren från 1934 när Hitler kommer till makten till 1993, tre är efter murens fall, sextio minst sagt omvälvande år..

Korta scenen från olika år växlar med varandra och belyser delar av skeendet. I centrum står en kraftfull symbol: huset, som från början säljs av en judisk familj som måste göra sig av med det när marken börjar bränna under fötterna och de måste fly. Judarna utsattes för ideliga trakaserier i den tyska lagstiftningen. Bl.a. blev det nart förbjudet för en jude att äga fast egendom, att ha en butik, att inneha en statlig tjänst o.s.v. för att till slut förbjudas att gå på trottoarerna.

Med kunskap om hur det kunnat gå så för ett bildat folk när detvänder sig mot en del av sin befolkning, är det inte förvånande om man tar ställning mot ”främlingsfientlighet” när den börjarvinna insteg i vårt land land. På mindre än tio år förvandlades Tyskland från ”Ein Volk von Dichter und Denker”, till ett folk av ”Richter und Henker”, från diktare och tänkare till domare och bödlar.

Författaren Marius von Mayenburg har valt att låta kvinnorna i familjen ha huvudrollerna. Männen må utkämpa krigen, men det är kvinnorna som måste genomleva dem och deras följder. Det är en fröjd att se och höra Marie Delleskog och Carina Boberg. Den långbenta Emilie Strandberg klev förtjänstfullt omkring på de ställningar som skulle föreställa dekoren.

Någonstans här kommer stenen in, den andra innehållsrika symbolen som har givit pjäsen dess namn. Gatstenen som kastades av mobben mot vad den trodde vara judens hus, och som då grävdes ner i trädgården för att senare tas upp i ljuset igen och lämnades liggande kvar på scengolvet som ett löfte om att en protest är möjlig

Det fulla budskapet i pjäsen undgår naturligtvis oss svenskar, särskilt de av oss som föddes så sent att de inte upplevt något av tiden som speglas i den. Jag skulle vilja rekommednera den som vill fördjupa sig i Tysklands utveckling under nazi- tiden att läsa Victor Klemperers memoarer med den något patetiska (men högst ursäktliga) titeln ”Intill slutet vill jag vittna”.

(Mindre ursäktligt finner jag teaterns programblad vara: Vit skrift på svart botten, i det närmaste oläsligt för en äldre starropererad herre.)

/Åke S Pettersson

▪ Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson
Taggar
Dela den här artikeln: