POLITISCHE KÖRPER: PINA BAUSCH. FILMNACHT MIT GÄSTEN

[101102] Ett urval av inspelningar, dokumentärfilmer och föredrag om koreografen och dansaren Pina Bausch, sammanställt och presenterat av Anne Linsel:

”Tanzen aus Not” – Filmföredrag av dansskribenten Norbert Servos

”Pina Bausch” – Dokumentärfilm, regi: Anne Linsel, kamera: Gottfried Betz och Klaus Sturm. Tyskland 2006

”Le sacre du printemps” (”Våroffer”) – inspelning från en föreställning på Tanztheater Wupperthal. Regi: Pina Bausch och Pit Weyrich, musik: Igor Strawinsky. Förbundsrepubliken Tyskland 1976.

”Walzer” – utsnitt ur en föreställning på Tanztheater Wuppertal. Regi: Pina Bausch, kamera: Peter Schäfer. Förbundsrepubliken Tyskland 1986.

”Café Müller” – inspelning från en föreställning på Tanztheater Wuppertal. Regi: Pina Bausch, musik: Henry Purcell, produktion: NDR (Norddeutscher Rundfunk). Förbundsrepubliken Tyskland 1987.

”Tanzträume – Jugendliche tanzen ’Kontakthof’” – Dokumentärfilm. Regi: Anne Linsel, kamera: Rainer Hoffman. Produktion: TAG/TRAUM. Tyskland 2010

Lördagen 24 oktober arrangerades en helkväll tillägnad Pina Bausch och hennes verk på Akademie der Künste’s föreläsningssal på Hansaestraße i skuggan av parken Tiergartens stora lövträd. Med föredrag, samtal, och filmer håller det hela på till långt in på natten. Det är sällan man får chans att se hela filmupptagningar från Pina Bauschs uppsättningar, och att dessutom vid samma tillfälle få höra några av de äldre dansarna från hennes danskompani prata om verken, om hur de skapades och vad de själva har haft för roll – fler än jag har alltså lockats dit. Och jag är inte heller den enda som trott att det inte skulle vara något problem att få biljett till evenemanget – ”det är ju ändå bara föredrag och videoupptagningar, säkert kan det inte vara så hemskt många som är lika fascinerade (som jag!) av Pina Bauschs verk, och därför skulle vilja sitta hela lördagseftermiddagen och kvällen framför en bioduk…!”

När jag kommer till Akademie der Künste ringlar sig kön för ”Restkarten” (alltså ”restbiljetter”) genom hela entrén. En halvtimme sniglar sig kön framåt tills biljetterna plötsligt är helt slut – precis två personer innan mig! Det råder en halvt upprorisk, halvt uppsluppen stämning bland oss kvarvarande i kön. Vissa ger direkt upp och ger sig av, men en envis grupp blir kvar. Man vet ju aldrig, plötsligt kommer det kanske någon med en extra biljett som de inte behöver. Och fantastiskt nog gör det verkligen det! En halvtimma senare trycker en kvinna en biljett i handen på mig. Jag rafsar i ryggsäcken efter plånboken för att ge henne pengar för biljetten, men hon skakar bara leende på huvudet och är redan försvunnen in genom dörrarna. En teatervärldens goda fe!

Den här kvällen påminns jag ännu en gång om hur mycket jag tycker om Pina Bauschs föreställningar och hur starkt hennes språk berör mig – inte bara gestaltningen på scenen, utan också hur hon i intervjuer talar om dansen och om livet – om smärtan, ensamheten, och människans envisa sökande efter kärlek. Våren 2008, för nästan tre år sedan, var första gången som jag hörde talas om Pina Bausch – på en kurs i dansens historia vid universitetet i Bologna, där den kända dansforskaren och professorn Eugenia Batista-Ropa föreläste. Hon kunde berätta om dansen på ett sätt som gjorde den levande, knöt samman de olika riktningarna och samtidigt problematiserade dansens roll under olika tider.
Hennes föreläsningar i kombination med de filminspelningar och dokumentärer om Pina Bausch som jag fick möjlighet att se under och efter kursen, var min ingångsport till modern dans, och något som också starkt påverkat mitt sätt att se på dans och teater. Därför är det också alltid laddat för mig att se och läsa om Pina Bausch. Flera gånger har jag, precis innan jag varit och sett något, tänkt att det kanske ändå bara var en första dansförälskelse – att jag denna gång kanske kommer att bli besviken eller känna mig oberörd. Men det har än så länge aldrig hänt. Snarare tvärtom.

På Akademie der Künste ser jag dokumentärfilmen ”Pina Bausch” av Anne Linsel. Där intervjuas Pina och människor som länge arbetat tillsammans med henne – dansare, scenografer och kostymmakare. Det är en av de sista dokumentärer som gjordes innan hennes död sommaren 2009. Sedan ser jag inspelningar av dansteaterverken Walzer och Café Müller och får efteråt höra dansaren Josephine Ann Endicott berätta om hur hon uppfattat sitt mångåriga arbete med Pina. Och så på slutet visas ytterligare en dokumentärfilm, denna också av Anne Linsel, här i samarbete med filmaren Rainer Hoffmann, om arbetet med att återskapa verket Kontakthof med bara tonåringar i rollerna. Denna sista film har visats på mindre biografer i Tyskland sedan i mars 2010. Alltså: en av få dansfilmer som lyckats få nästan lika stort utrymme som alternativa spelfilmer. Men någon träff i Sverige hittar jag inte när jag söker på Google. Jag hoppas att den kommer att visas i Göteborg, för då kommer jag att tvinga alla jag känner att se den!

Som alla andra filmer om Pina Bausch och hennes verk som jag har sett, handlar den här filmen långt ifrån bara om dansen. Arbetet med föreställningen blir istället också ett sätt att berätta om samhället idag, om den gamla industristaden Wuppertal, om osäkerhet och trygghet, om att våga närma sig varandra och våga testa sina gränser. Det handlar om en grupp ungdomar från relativt skilda bakgrunder, som under en höst får chansen att jobba på allvar med dans, ledda av två av de dansare som var med i originaluppsättningen av dansverket Kontakthof – Josephine Ann Endicot och Bénédicte Billet. Och ibland kommer också Pina själv och granskar repetitionerna, kommenterar och ger förslag. Det är fascinerande att se hur gruppen utvecklas och hur verket plötsligt tar form och inte bara blir något återskapat utan också något alldeles eget – något som verkar skapat just för de här ungdomarna. Det är inte första gången Kontakthof återskapas. År 2000 gjordes en uppsättning av verket med ”damer och herrar över 65 år”. Och från de videoklipp jag har sett från den uppsättning verkar stycket också där vara gjort precis för dem.

På internet hittar man massor med recensioner, artiklar om Pina Bausch och videoklipp från flera av dokumentärerna om henne och från inspelningarna av hennes verk – de senare är tyvärr inte alltid av bästa kvalitet, ibland verkar de vara egenhändigt filmade med skakig kamera på någon av föreställningarna. Men det mesta är mycket väl värt att se!

Här är en länk till en artikel på engelska – en översiktlig genomgång av Pina Bausch’s verk med fakta, filmklipp och citat:
http://www.guardian.co.uk/stage/2010/mar/29/dance-pina-bausch-tanztheater-wuppertal?intcmp=239

Och en länk till ytterligare en artikel på engelska, om dokumentären Tanzträume – Jugendliche tanzen Kontakthof (”Dansdrömmar – ungdomar dansar Kontakthof”):
http://www.scene4.com/archivesqv6/jul-2010/0710/renatestendhal0710.html

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Dela den här artikeln: