FATZERBRAZ VON BERTOLT BRECHT&CO

[101102] Idé och regi: andcompany&Co.
Av och med: Alexander Karschnia, Jan Brokof, Jorge Peña, Manuela Afonso, Mariana Senne, Nicola Nord, Paula Klein, och Sascha Sulimma
Scenografi: Jan Brokof och João Loureiro
Musik: Sascha Sulimma och Jorge Peña
Översättning från portugisiska till tyska: Christine Röhrig
Regiassistent: Annette Ramershoven och Dagan Bayliss

Spelades 27-30 oktober 2010 på HAU3 i Berlin. Premiär var augusti 2010 i São Paolo, Brasilien.

Föreställningen är karnevalisk. Inte glittrigt och avklätt, men däremot ett riktigt karnevaliskt kaos, där saker vänds upp och ner och bak och fram, och det blir både skrattretande och otäckt på en och samma gång. Här döljer sig personerna bakom djurmasker, för att i nästa stund dyka upp med ansiktena täckta av svartvita foton på kända personer. Här dansar Che Guevara och Ulrike Meinhof med gungande steg och viftande armar, ett odjur fångas i en snara av en hippietyp med yvig blond kalufs och brasilientröja, och plötsligt är alla på scenen Bertold Brecht. Och här leks framförallt på ett barnsligt, fräckt och fantasifullt sätt med döden, svält och kannibalism. Man låter konstgjorda korvar dingla framför ögonen på de hungrade, och kastar in hinkvis av dem på scenen, för att i nästa stund byta ut dem mot enkla kartongavbildningar av avskurna armar och ben, som figurerna sträcker sig efter med samma giriga blickar. Skelett dansar omkring, det viftas med benknotor, och på fondväggen klistras det upp pappersbanderoller med orden: ”En död man: 170 pund kallt kött, 4 hinkar vatten + en påse full med salt”. Överlag pratas här mycket om kött, aldrig om mat. Det är kött figurerna i pjäsen vill ha. Kämpa kan de kanske tänka sig att göra senare, nu vill de ha kött!

Föreställningens scenografi ger intrycket av att vara egenhändigt ihop-pysslad – en vägg med kollage av bilder, tecken och foton i en enda röra, och målade pappkartonger som används som ett kubpussel för att snabbt skapa nya scener – på en sida är de kamouflage-målade, på en annan är de vita med grå-svarta rutor, som fönstren i höghus, och på de övriga neutralt helrosa. Det som från början var palmstammar omvandlas barnsligt enkelt, på några ögonblick, först till jättestaden New York, och sedan till en klaustrofobisk källarhåla. Det är figurerna på scenen som själva bygger upp, vräker omkull och omkonstruerar scenen. Det hela är rörigt finurligt och samtidigt liksom barnsligt klumpigt hopsatt. Och just det klumpiga, skräpiga intrycket tycker jag om. Det känns fantasifullt, som leksakerna man själv byggde ihop som liten – de var klumpiga och ofunktionella, men samtidigt de mest fantasieggande. Och det är häftigt med musiken och ljuden som skapas på båda sidor av scenen av två skådespelare som ofta också plötsligt dyker in i föreställningen som extra figurer.

Texten som föreställningen bygger på är Bertold Brechts ”Fatzer-fragment”, som även har kallats ”Egoisten Fatzers undergång” – en samling anteckningar som innehåller olika utkast till en aldrig fullbordad pjäs. Brecht arbetade med detta verk under flera år i slutet av tjugotalet. Inspiration till verket hade han fått av en tidningsartikel om en grupp tyska soldater som deserterat under första världskriget, och som sedan återfunnits och avrättats. Han ville skapa något som relaterade till dokumentärteater – en riktning inom teatern som var mycket populär just vid den tiden Genom pjäsen ville han utforska vad ett dokument egentligen är och vad som gör det äkta. På samma sätt som han gjorde i sina senare pjäser, ville han här tvinga åskådarna att aktivt reflektera över det som utspelade sig på scenen, och provocera dem att ta ställning för eller emot personerna i pjäsen.. Därför var också denna oavslutade pjäs full av motsägelser, tvetydigheter, och moraliskt tvivelaktiga påstående.

Föreställningen handlar om fyra tyska soldater – Kaumann, Koch, Büsching och Fatzer – som deserterar, och bestämmer sig för att gömma sig tills kriget är slut. Så långt är allt klart för mig. Sedan blir det lite otydligare – berättandet är fragmentarisk och händelseförloppet blandas med hallucinationer och drömbilder. På grund av rädslan för att upptäckas har de fyra svårt att skaffa fram mat. De sitter och trycker i en källarhåla och väntar. Det vill säga: tre av de fyra håller sig där, den fjärde – Fatzer – ger sig hela tiden iväg på egna strövtåg. Han är en egensinnig typ som vill följa sin egen vilja – han rättar sig inte efter det gruppen tillsammans har bestämt, och kommer inte till de avtalade mötena. Å ena sidan håller han på så sätt kontakt med omvärlden, skaffar sig kontakter och nyheter. Å andra sidan ökar han risken för upptäckt – han utsätter dem alla fyra för dödlig fara. Han är gruppens hopp om att få tag i mat, och samtidigt någon de ständigt misstänker och anklagar. Är han egoist eller frihetskämpe? Och handlar de andra för gruppens bästa eller är det en egoistisk önskan att rädda sig själva som gör att de till slut väljer att offra Fatzer när han vägrar att inordna sig?

I den här föreställningen framställs Fatzer ofta som ett slags profet eller legendarisk motståndskämpe. Hans röst kommer i början av pjäsen från en högtalare – mörk och dundrande, medan ljuset blinkar dramatiskt. Den svarar tvärsäkert och profetiskt tvetydigt på frågor som de andra tre ställer. Senare framställs Fatzer som provocerande nonchalant – han bestämmer självsvåldigt att faran är över, lutar sig lugnt mot ett träd och ber översittaraktigt om att få den enda halva cigarett som gruppen har kvar. Och i slutet blir han istället ett offer – han råkar i gräl, slås blodig, och när han kommer tillbaka ställs han inför frågan om han accepterar att nu lyssna på de andra och göra precis som de säger – det vill säga offra sig för deras skull. När han vägrar slås han medvetslös och puttas in i en stor, grotesk, rosa kartongmun som metodiskt tuggar i sig honom.

Brecht och Brasilien – det är vad den här föreställningen säger sig vilja sammankoppla. Det internationella performancekollektivet andcompany&co, grundat i Frankfurt 2003, har här fått tillskott av brasilianska skådespelare och replikerna är omväxlande på tyska och på brasiliansk portugisiska som textas till tyska på bildskärmar över scenen. Kopplingarna är många och ganska vaga, i varje fall för den som inte är närmare insatt i brasiliansk historia, konst och politik. I programmet nämns gamla föreställningar om Brasilien som ett land befolkat av kannibaler, och man talar om moderna sociologiska undersökningar av Brasiliens förbindelse med Europa, om den nuvarande Arbetarparti-presidenten Lula da Silva och hans socialekonomiska reformer, och om den nu precis nyvalda presidenten Dilma Rousseff och hennes bakgrund som kämpe inom vänsterguerillan på sjuttiotalet. Och speciellt just den här relationen till Brasiliens senare politiska historia är viktig för föreställningen. Man säger sig vilja visa vad som blivit kvar av den ”tropikaliska revolutionen” – det vill säga, andcompany&Co’s ”performance-guerilla” visar här, med hjälp av Brechts text och idéer, vad kampen har lett till.

Men riktigt vad de vill säga med detta blir aldrig helt tydligt för mig, varken genom att se föreställningen eller genom att efteråt läsa igenom det textspäckade programmet. I programmet finns alla möjliga antydningar och hänvisningar och förklaringar. Det är spännande, men jag känner mig nästan mer förvirrad efteråt. Möjligen menar de att människornas direkta kroppsliga behov alltid överskuggar den revolutionära kampen i slutändan – att när en möjlighet att få kött erbjuder sig, hamnar kampens ideal alltid i skymundan. Menar de kanske att detta är vad som har hänt i Brasilien, där vissa pessimistiskt hävdar att presidenten Lula blivit alltmer moderat sedan han kom till makten 2002, och att hans samhällsreformer blivit mycket mer begränsade än vad han från början proklamerat – att man låtit sig styras av världsmarknadens behov och oro, och nöjt sig med att försöka tillgodose de fattigas akuta behov av mat, istället för att genomföra någon verklig samhällsförändring? Och talar Fatzers brutala undergång i föreställningen för att individens behov inte är förenligt med folkets bästa? Eller kanske istället för att de äkta frihetskämparna – de som ständigt fortsätter att kämpa – alltid tillslut tvingas att välja mellan att anpassa sig eller förintas, på grund av den stora massans rädsla för konflikt och svårigheter? Eller kanske på grund av dess omättliga behov? Kanske är föreställningen helt enkelt i sig är en kommentar till de brasilianska modernisternas antropofagiska manifest (Manifesto Antropófago) från 1928, som talar för kulturkannibalism – det vill säga: för ett obegränsat utnyttjande av det man finner gagnar en ur andras verk och idéer. Skulle man inte kunna säga att performancegruppen här just har tuggat i sig Brechts text och gjort den till något alldeles eget?

Frågorna hopar sig när jag försöker få ordning på mina intryck av föreställningen. Jag blir tvungen att leta efter extra information om Bertold Brecht och om Brasilien – om Lula, Dilma och Marighellas stadsguerilla, om Brasiliansk vänsterrörelse och modernism och Manifesto Antropófago. Lite mer förstår jag efteråt, men någon riktig klarhet tycker jag ändå inte att jag får. Och kanske är det också precis det som är meningen – att jag som åskådare, helt i enlighet med Brechts ideal, inte ska serveras några färdiga svar av föreställningen. Jag får helt enkelt själv ta ställning, och fundera vidare. I vilket fall var det en underhållande föreställning att se – en spännande kaotisk form av teater. Med text, musik, dans, kollage, och mängder av hänvisningar till kända personligheter från historien och samtiden. Och dessutom: absurd kannibalism och pyssel-scenografi.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Dela den här artikeln: