[101209] I ett sammansatt urklipp ur romanen Stjärnpalatset som gavs ut under 2010 blandas det igenkännliga med världar som ligger bortom våra begrepp, i en framtidshistoria där årstiderna nästan försvunnit. [ur Poesi och Prosas program]
Katharina satt i trappan till vindsrummet, gnuggade händerna mot varandra och blåste i dem. Hon fick inte vara i köket.
”Vad är det du lagar egentligen?” frågade hon.
Det luktade gott från steken i ugnen och såsen som modern rörde ihop på spisen. Hon fick inget svar.
”När ska han komma egentligen?”
Ingrid trampade rastöst fram och tillbaka över plastmattan. Katharina suckade, lutade huvudet mot träpanelen och stönade: ”Åh åh åh vad tråkigt”, men lågt, så att modern inte skulle höra. Hon ville inte riskera att bli skickad i säng. Det var i och för sig inte kallt på vindsrummet som hon låtsades – i själva verket räckte värmen från vedspisen just nu till hela huset. Men hon ville inte missa ens en sekund av gästens ankomst.
Katharina böjde sig fram och kikade in i köket. Ingrid stod vid bordet och hällde såsen genom en sil. En lock av hennes hår hade slitit sig och stack fram under schaletten. Ingrids tjocka vågiga hår gick inte att kamma, bara borsta. Katharinas hår var mörkt, torrt och alldeles för lockigt. Katharina önskade sig samma sorts hår som Ingrid hade, fast hon ville att det skulle vara vitt, som Jons. En dag kanske hon skulle få det. Människans möjligheter är obegränsade, hade hennes farfar sagt, även om förändringarna ibland kan vara svåra. Det lät nästan som ett ordspråk av Imperatorn.
Katharina pressade pannan mot räcket och tänkte på de sagor farfar berättat för henne, ibland som tröst, ibland för att skrämma henne. Han hade sagt att ett barn kunde födas som en sak (en ful ankunge till exempel) och bli till något annat (en vacker svan till exempel). Hon mindes honom inte längre, bara hans händer och hur han rörde dem medan han berättade. De hade haft samma gula färg som träpanelen och varit fulla med svarta prickar, som kvisthål.
Katha rina skrapade lätt med nageln över den lackade ytan. Det slog i bildörrarna där ute. Dunk (en gång) dunk (en gång till!).
Katharina satt med ens rak i ryggen. Bakluckan skrällde. Det hördes att det var SilverOpeln de kom i.
”Va? Hörde du något?”
”Ja, det var ju bilen”, sa Katharina. ”Men jag hörde aldrig att den kom. Det brukar jag alltid göra.”
”Usch, det är aldrig tillräckligt med tid.”
Katharina lutade sig på nytt framåt och lade kinden mot knäna som hon dragit upp mot magen. Ingrid stod mitt på golvet och fingrade på förklädesknuten. Det syntes på hennes rörelser att hon funderade på vad hon skulle göra. Utanför huset hördes ljudet av två män som talade med låga röster. De klev upp på verandan på framsidan av huset och deras steg dunkade mot de frusna brädorna. Det lät som en häst som trampar över en träbro. Dörren öppnades och en kall vind svepte in och fick huden på Katharinas armar att knottra sig och elden i vedspisen att mullra. Katharina skymtade en gestalt som kom in i hallen och ställde sig vid dörren till finrummet, där hon inte såg honom från trappan. Istället såg hon konturen av Jons smala kropp, som svajade lite i den dunkla hallen. Han sträckte fram händerna. Ingrid tog ett par kliv framåt:
”Välkommen!”
”Tack”, svarade en främmande röst.
”Jag kan ta den där.”
Jon tog emot vad som såg ut att vara en rock och hängde in den i garderoben, där de hade kläder som de ville skydda mot lagårdslukten. Ingrid som otåligt stått och väntat på att männen skulle ta av sig ytterkläderna gick förbi Katharina in i kammaren, ryckte upp en garderobsdörr och kom tillbaka med ett par tofflor i handen. Hon stannade till vid Katharina.
”Ta och snygga till dig”, sa hon och nöp i slaget på Katharinas blus.
”Och använd borsten.”
”Vem är det?”
”Inte han i alla fall.”
Katharina visste genast när Ingrid var missnöjd, för moderns fingrar var alltid hårdare då. Det stramade i halsen efter att hon dragit i blusen. Katharina reste sig, slätade till blusen, som var ny från påsarna på vinden och blå. Hon knäppte en knapp och plockade bort damm från kjolen. Hon gick in i kammaren, tog moderns borste och slet i lockarna, ömsom med blicken på sig själv i spegeln, ömsom ut genom dörröppningen i väntan på att gästen skulle visa sig.
Han klev in i köket med avvaktande steg. Katharina hejdade sig med borsten i håret för att bara stirra. Mannen, som var mörk i hyn, såg sig om i köket. Hans käkar var framskjutna i ett underbett. Det märkligaste med hans utseende var håret som var tvinnat i smala flätor och löpte i fåror över skallen för att sluta i nacken som stroppar sammanhållna med små pärlor. I affären där de brukade handla hade Katharina sett många underliga människor, ibland hände det att hon pekade ut en av dem för Ingrid som kunde säga: ”Ja, där har vi allt en liten herreman”, men Katharina hade aldrig tidigare träffat på någon som lika mycket liknade just en liten herreman.
Hans läppar var tunna och nariga. Han bar en vit skjorta med ljusa broderier och silvermanschetter, på vilka ett D omgivet av en strålande cirkel var graverat. Hans hållning var rak, ryggen svankade. Det smala bröstet var utspänt och han rörde sig med små ryck, som om han ville skaka kroppen på plats i kläderna. Byxorna bar skarpa pressveck och skjortan var slät, som nyfallen snö. Hon tyckte till och med att han luktade ljust och lätt.
Katharina kom att tänka på det eleganta porslin som stod inlåst i vitrinskåpet för att användas vid särskilt högtidliga tillfällen. Det var ett tunt porslin, vackert målat och när hon stoppade pekfingret i örat på en av kopparna kändes handen grov. Porslinet var gjort för en helt annan sorts människor än arbetande bönder. Det räckte att se på främlingen för att förstå att han inte skulle tycka att det var något särskilt att dricka ur sådana koppar. Han skulle gripa om det lövtunna porslinet med en självklarhet som skulle genera dem.
Hans blick slutade leta bland tingen i köket och fixerade Katharina , som om det var henne han hade sökt efter. Han sänkte hakan ett hack, i en ofullgången nick. Det var som en signal om att de delade en hemlighet och Katharina drog sig genast in bakom dörrkarmen.
Hon fick syn på sin egen spegelbild som svävade ovanför kommoden: ett runt och truligt (så kände hon sig inte!) flickansikte som på somrarna fick fräknar, men nu bara vara rosigt på grund av stugvärmen, håret rödbrunt och tovigt. Hon hade svårt att föreställa sig ett mer vardagligt utseende.
Ingrid ropade att hon skulle komma.
”Varför sölar du så?”
Modern började ursäkta sig för gästen, som svarade något överslätande. Katharina lade ifrån sig borsten och gav sin spegelbild en sista blick. Gästen stod med händerna på ryggen och väntade på henne. Han hade på sig tofflorna som modern gett honom och som var alldeles för stora för hans fötter, dessutom såg de malätna ut. Själva brydde de sig inte om sådant, men på honom syntes det hur sladdriga och slitna tofflorna var. Katharina neg som modern instruerat henne.
”Hej.”
”Hej Katharina, mitt namn är Victor.”
Hans röst var stark och säker, med ett främmande uttal. De skakade hand. Hans fingrar var lena.
”Varsågod”, sa Ingrid och drog ut stolen.
Victor satte sig vid det dukade bordet som var fyllt med sådant Katharina sällan såg under en och samma måltid: nybakat bröd, svartvinbärsgelé, flera sorters grönsaker och steken som var upplagd på ett silverfat med en persiljekvist på toppen som dekoration. Gästen såg med förvirring på faten och Katharina konstaterade i sin tur med besvikelse att det bara var en tallrik framställd på bordet. Hon svalde snålvattnet. I magen rörde sig något som kändes som en stor fisk, men det var bara hungern. Det hade de sagt.
Modern skar en bit av steken. Den hade en gyllene stekyta och var rosa inuti. Gästen såg skivan placeras på tallriken med förtvivlan (det kunde inte beskrivas på något annat sätt), men det märkte inte Ingrid. Jon harklade sig nervöst – kanske hade han sett samma sak som Katharina – men hon lyckades inte slita blicken för att ta reda på ifall det var på det sättet. Magsäcken var sammandragen till en hård boll av luft. Hon svalde igen. Modern fiskade upp två rykande (färdigskalade!) potatisar ur kastrullen och lade dem på gästens tallrik, placerade mjäll blomkål bredvid, lyfte varsamt över morötter och ärtor från silverfatet, lade ifrån sig skeden och hällde den lena såsen som doftade ansjovis över alltihop från den vita såssnipan som till vardags stod inlåst i vitrinskåpet, bredvid silvret. Därmed var Ingrid klar med tallriken, men inte serveringen. Hon fortsatte med att skära upp en skiva bröd, bredde ett tjockt lager med smör på den – så tjockt att Katharina skulle ha fått smäll på fingrarna ifall hon själv gjort samma sak – hyvlade tre (!) skivor ost, placerade dem på brödet och lade, visserligen efter en viss tvekan, persiljekvisten som legat ovanpå steken uppe på toppen av anrättningen. Hon avslutade det hela med att öppna en flaska öl och hälla drycken som skummade i gästens glas, innan hon tog två steg bakåt i vad som liknade en väl inövad ritual. Katharina sträckte ut handen för att dra fram en stol och sätta sig. Jon höll henne tillbaka med ett grepp om nacken.
Gästen betraktade den ångande måltiden. Med tvekan plockade han upp kniv och gaffel, sökte med blicken över tallriken och spetsade till slut en av de gula morötterna som han förde in mellan sina darrande läppar, tuggade och svalde med stor ansträngning. Samma sak gjorde han med två ärtor från kanten av tallriken. Det var allt han åt innan han lade ifrån sig besticken och sa:
”Ni får ursäkta. Jag är inte särskilt stor i maten. Jag hade föredragit att installera mig istället.”
[Dödssynd: vrede]
