[101231] Arkan Asaad är en trettioårig svensk man, född i irakiska Kurdistan men hitflyttad med far och släktingar vid tre års ålder, utkastad från hemmet i Eskilstuna vid nitton, förskjuten för att han motsatte sig tvångsgifte med sin kusin, nästan död då han körde av vägen i den kris hans självständighet orsakat. Han har vunnit SM i taekwondo, gått Stockholms filmskola, arbetat med radioprogrammen Underlandet och Tankar för dagen.
Han har en berättelse som så rent och starkt och levande gestaltar skillnaden mellan kulturer att berättartekniska knep är överflödiga: Stjärnlösa nätter (Norstedts).
Men är det verkligen skillnaden mellan kurdisk sed och svensk? Jag påminns om att jag suttit i ett helsvenskt bondekök och hört föräldrarna inför mig och sonen livligt diskutera hur jordsammanläggningen skulle bli om han valde den eller den kvinnan. De var så inne i ett slags formellt beslutsfattande för sonens räkning, att de inte ett ögonblick förstod min häpnad. Och sonens vånda. Det här var deras stund på jorden: nu fick de överlägga om vilken kvinna han borde gifta sig med.
Längre är det inte mellan ett svenskt bondkök på landsbygden och Kirkuk i norra Irak. Det handlar i båda fallen om sedvänja som utvecklats ut behovet att utan samhällets ingripande föda barnen. Och det innebär i båda fallen att drömmen om romantisk kärlek som grundval för äktenskap är mycket långt borta.
Det Arkan Asaad tydligt gestaltar är den ambivalens han tvingats leva i, med svenska drömmar och svenska kompisar i svenskt dagis och formlig fjärrstyrning från släkten i Kurdistan med sina förgreningar i Sverige. Den kusin släkten valt ut åt honom är en mycket öm och trogen kvinna som i väntan på Migrationsverkets inresetillstånd tillbringar tre år i Damaskus. Arkan har funnit ”den romantiska” kärleken i Sverige men vågar inte krossa kusinens hjärta utan börjar ett dubbelspel. Ironiskt nog blir det inför handläggaren på Migrationsverket han släpper sina spärrar och berättar hela sin historia, mot tysthetslöfte.
Men de är tvungna att redovisa giltigt skäl för att vägra kvinnan inresetillstånd och försätter honom då i den akuta krisen. När alla inblandade får veta vad han sagt till svenska myndigheten blir det fråga om hans liv i den hederskultur han kommer från: den väntande kvinnans bröder är officerer från Husseinväldet, gerillasoldater, på intet sätt främmande för hur man utkräver fysisk hämnd.
Som en även litterärt sett ”lyckad avledning” dör en kusin i London istället för berättarjaget i de avgörande ögonblicken. Hans roll blir att transportera kistan genom Turkiet tillbaka till Irak. Han dödas nästan sedan han retat upp gränspolisen men får trots allt lite andrum i sitt eget drama.
För Migrationsverket handlade det om att uppfylla byråkratiska förpliktelser. De lovar stöd men lämnar ut upprorsmannen till en släkt som kräver blod för hans avvikelse från kurdisk sed.
För Arkan Asaad handlade det om att han var verkligt livrädd och skuldtyngd. Han försökte lösa en erotisk konflikt genom att i det längsta dölja hela sanningen. Som vanligt ledde det till att han förlorade allt.
Möjligen utom sin sista självaktning. Annars hade han inte kunnat skriva denna bok.
Jag undrar om han förstår att han får nöja sig med få recensioner, fast berättelsen är oerhört gripande. Anledningen har inte så lite med skam att göra.
