[110131] Ett i början lätt farsartat drama för en vridscen. Man kan ana ett förvirrat, absurt nonsensekande samtal som i väntan på Godot. Ena scenen en sluten lägenhet med föräldrar och ett barn, modern i sin jagsvikt härmande barnet när nu barnet härmar henne, fadern hela tiden påväg bort på jobbkonferenser, så påväg tillbaka till en turistroll invid ett barn som sägs hunnit glömma honom.
Andra scenen hennes projekt för självförverkligande: ett konstmuseum med förnumstiga staffagefigurer som fäller upp planritningar över byggnaden. Hon med väskan full av skrivblock inför en avhandling, eller som inför en avhandling. Hon ser på målningen en kvinnas hand skyla ögat, tänker att handen vill skydda världen från målarens kropp, tänker att ögat är ett sår i huvudet, har uppenbart förläst sig på Emmanuel Levinas och sådana, skriver, river ut och kastar bort. Ser en fågel på bilden, grubblar över den och kastar bort. Ser en vanskapt fot, river ut och kastar bort. Hon når inte fram till bildens verklighet och helhet, hon gör en intellektuell sisyfosbrottning och drömmer efter att ha avbrutit sin hopplösa ansträngning en sisyfosdröm. Ett barn har minsann inte alls sett bilden av en kvinna utan en helt annan, fantiserad bild. Det befriar vår konsthistoriker från sitt ansvar för avhandlingen och i denna befrielses ljus slutar texten. Hon blir frälst av barnets frihet medan det mindre barn som är hennes dotter mest väcker hennes skuld.
Helena Granströms fjärde roman Infans (Natur & Kultur) är mer teatral än tidigare versromaner; här finns en monoton, rabblande tvångsmässig inre monolog och denna charadaktiga minidialog:
– Nu går jag
– Varför skall du gå, jag måste gå nu, vart skall du
– Hej då, gå inte, du bara går, hej då
De är ständigt påväg förbi varandra, låtsande oberoende men undertryckt vibrerande av längtan. Barnet reder sig nog. Barnet leker obekymrat med snöre medan föräldrarna tjafsar om att gå ut eller stanna kvar, barnet t.o.m. reser sig första gången mot stolsben utan att bli uppmärksammat. Modern ser kliniskt men med en stiliserad oro på barnet, kräver det ska tala före språket. Barnet är ett ”kompetent spädbarn” så som barnpsykiatrin just nu betonar extremt tidiga förmågor. Det är mer modern som speglar sig i barnet än tvärtom, ironiskt.
Styckets absurdism är genomförd på flera plan. Stilen är kyligt iakttagande med stråk av absurd komik, känslorna smärtsamt oförlösta och däri mycket framträdande.
Jag vill se Granströms text som en rykande aktuell dramatisering av våra köns- och yrkesroller just nu och vår postmoderna förtvivlan över meningsbrist, utsläckta visioner och framtidstro. De två vuxnas karriärer är ekorrhjul, barnet en komplikation för dem som de försöker älska men också kärleken blir en tvångsmässig ansträngning. Modern är teoretiskt medveten om att barnet är i färd med en av livets mest mirakulösa processer: bygget av en stabil jagkänsla med tydligt upplevda kroppsgränser. Det är som att hon litar så lite på att kunna stödja barnet i detta, att inlevelseförsöket får henne att härma barnet och att hennes egen känsla för kroppens integritet sviktar, också i den konsthistoriska ansträngningen. Ett liknande starkt intresse för det tvångsmässiga tillståndet av överrationalism och känslans isolering tycker jag mig ha märkt hos Ida Linde, bland de yngre svenska författarna.
Infans är ett koncentrerat drama med oerhört exakt komposition och säker stil. Det lämnar läsaren ingen ro med frågorna om hur våra moderna karriärliv förhåller sig till föräldraskapen. Så sedd är den inte en ”svår” bok utan en ovanligt angelägen.
