[110220] Premiär 2011-02-18 på Göteborgs Stadsteater,Nya Studion
Manus och regi Sisela Lindblom
I rollena: Fredrik Evers, Henric Holmberg, Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Åsa-Lena Hjelm.
Jag har älskat teater sedan jag nån gång på 1940-talet köpte byggsatsen till Allers Modellteater och det är inte ofta som jag har känt lust att avråda folk från att se en teaterföreställning.
Men om du tänket gå på Studion och se Stjärnan blir mitt råd ändå: låt bli! Om du är mycket teaterintresserad. Då kan du gå dit och ta dig en funderare över vad det kan vara som får duktiga yrkesmän och kvinnor vilja slösa sina talanger på sådant här?
Kanske är det samma slags likgiltighet för konsten som får deras kollegor att meverka i Stjärnorna på slottet, den tv-serie som Stjärnan ska vara en parodi på. Är jag kanske onödigt elak därför att jag saknar djupgående erfarenhet av tv-serien? Inte har läst det skvaller som den har givit upphov till?
Om skådespelarna sitter på Göteborgs Stadsteaters scen och gråter för att de inte är på Dramaten i Stockholm, vad ska då inte vi, publiken, göra?
/Åke S Pettersson
Jag skulle önska att jag hade haft invändningar mot Åkes hårda dom. Men det har jag faktiskt inte.
Föreställningen inleds trevande. En efter en kommer skådespelarna in på scenen. De diskuterar vad det egentligen är de skall göra – alltså: vad föreställningen egentligen skall handla om. Det är ytterst oklart. Och tyvärr kvarstår denna oklarhet ända till slutet.
Det enda säkra är att föreställningen vill vara en satir. Den handlar ibland om en förhånad teveserie, ibland om skådespelarna själva och deras inbördes relationer, ibland om en rad kritiker som alla tillhör något slags ytterst fånig kulturelit som endast består av pretentiösa idioter , som pussas, sörplar soppa och positionerar sig gentemot varandra. Alltså: föreställningen består av en rad sketcher, där dessa duktiga och erfarna skådespelare i tur och ordning får göra några piruetter, för att försöka visa upp vad de kan. Och trots att föreställningen är nyskriven, och specialgjord för dem, känns den mest som en supé på gammal skåpmat. Ingen lustighet är ny, ingen gest är oväntad, inget tonfall chockerande. I bästa fall drar man på munnen, och väntar på något som aldrig kommer.
Det känns faktiskt väldigt tråkigt. Kanske hade föreställningen fungerat som krogunderhållning. Om man sluppit vara nykter och ta den på allvar.
/Kajsa Öberg Lindsten
