[110401] av Brita Lindgren, Emil Klingvall och Torben Sigelius Kulin
Premiär på Teater Jaguar 25 mars 2011-03-31
Regi: Åsa Gustafsson
Storyline: Peter Zell
Musik: Simon Ljungman och Brita Lindgren
Filminslag: Fredrik Egerstrand
Scenografi och ljus: Torben Kulin
Kostym och mask: Nonno Nordqvist
På scen: Emil Klingvall, Torben Sigelius Kulin, Brita Lindgren
På film: Åsa Gustafsson, Anna Wester, Ludvig Haeger, Michaela Hamberg, Staffan Persson, Per Svensson.
Teater Jaguars nya pjäs vänder sig till ungdomar. Den handlar om tre unga vuxna människor, alla lite kantstötta av livet. Men en gång var de ett band som turnerade i Europa och förutspåddes en lysande framtid. Nu, efter femton år, har de erbjudits att återförenas på scenen – i en talangjakt på teve.
Thomas, som är ensamstående pappa med jobb på Mac Donalds, är fylld av förväntningar. Men Jocke, som blivit kändisjournalist på Aftonbladet, är misstänksam och retlig när han dyker upp för att repetera inför framträdandet. Och Nina, som var bandets sångerska, låtskriverska och stjärna, dyker upp från Berlin med en otäck överraskning i bagaget.
Det handlar alltså om krossade drömmar, skör självkänsla och faran av att inte följa sin egen inre röst. Det blir en timmes intensivt relationsdrama, ackompanjerat av två låtar som spelas live på scenen – den ena är ärlig och äkta, den andra falsk. På en stor teveskärm får vi se bitar ur den tevesända talangjakten. Där råder en klibbig känsla av tillgjordhet och förtryck. Som bryts av en final där de tre i det återuppståndna bandet återupprättar sig själva och varandra.
Bra, effektiv och välspelad teater. När vi var där bestod publiken av väluppfostrade gymnasieungdomar. Men jag tror att deras applåder speglade LITE mer än bara artighet. Själv var jag faktiskt rörd.
Teatern har inlett ett samarbete med organisationen Suicidprevention Väst, och efter föreställningen delas det ut en lärarhandledning, med förslag till klassrumsdiskussioner om det svåra ämnet självmord.
Men föreställningen handlar som sagt om mycket mer. Och historien slutar lyckligt.
/Kajsa Öberg Lindsten
Finns det i dagens ungdomskultur en känsla av hopplöshet, att man i det lilla utrymme man tycker sig förfoga över snabbt kommer till vägs ände? När man inte längre är ung, vad finns då kvar att uppnå? Man har redan passerat zenit; fortsatt liv kan bara innebära nedgång, förlust, nederlag. Man kan lika gärna gå och hänga sig.
Jag vill inte anklaga ungdomarna för att ha skapat den logiken. Det är samhällsutvecklingen som driver tidskärran allt snabbare längs en oundviklig väg mot ökad trängsel i världen. Det som varit blir snabbt glömt. Stannar du på vandringen är du genast förbisprumgen. Den succé du gjorde i går är glömd i dag. Det hörs på namnet att popbandet Mayflower inte var odödligt
När man efter 15 år samlas för en reunion, står detta klart för de tre bandmedlemmarna som är på väg i nya karriärer. Den samspelta trion Brita Lindgren, Emil Klingvall, Torben Sigelius Kulin, d.v.s. Teater Jaguar har av detta skapat en fin liten föreställning om det bråddjup som öppnar sig för dem som trott att tiden stått stilla.
”En normalt bygget sandhet lever – la mig sige – i regelen 17-18 år, höjst 20 år: sjelden laenger”, sa Ibsen. I våra dagar lever sanningen säkert inte så länge. Detvär bara att bita ihop och gå vidare.
/Åke S Pettersson
