RUHRTRILOGIE

[110505] Tal der fliegende Messer (del 1) / Cinecittá Aperta (del 2) / Der perfekte Tag (del 3)

Text och regi: René Pollesch
Scenografi: Bert Neumann
Kostym: Nina von Mechow
Kamera: Ute Schall (del 1+2) och Andreas Deinert (del 2)
Dramaturgi: Aenne Quiñones
Ljus: Frank Novak
Sufflös: Tina Pfurr
På scen: Inga Busch (del 1+2), Christine Groß(del 1+2), Nina Kronjäger (del 1), Martin Labarenz (del 1+2), Trystan Pütter (del 1+2), Volker Spengler (del 1+3), Catrin Striebeck (del 2) och Fabian Hinrichs (del 3).

Alla tre delarna i föreställningstrilogin hade urpremiär i Mülheim an der Ruhr – del 1 den 7 juni 2008, del 2 de 19 juni 2009, och del 3 den 18 juni 2010. Berlin-premiärer var vid varje tillfälle en eller ett par månader senare. Den 2 april 2011 spelades alla tre föreställningarna på en och samma kväll, på Volksbühne i Berlin.

Vi visas in genom en oansenlig dörr vid sidan av den normala åskådaringången, uppför några trappsteg, och så befinner vi oss plötsligt uppe på Volksbühnes stora scen. Scenografin ser medvetet rörig ut. Vi passerar ett partytält inrättat som ett slags provisoriskt omklädningsrum, och kommer fram till slarvigt uppställda rader av plaststolar som alla står vända mot en stor filmduk. Det här är åskådarplatserna – inget praktiskt uttänkt utrymme där allt ska vara synligt, utan tvärtom skulle man kunna säga att det planerats på ett sätt som gör allt så oöversiktligt som möjligt.

Nästan inget av själva skådespelet sker direkt framför oss under denna första del av trilogin. Allt som skådespelarna gör filmas och projiceras på duken framför oss, men de rör sig egentligen frenetiskt runt omkring oss – de är ständigt där, men befinner sig aldrig någon längre tid i vårt direkta synfält. Vi vrider och vänder oss, och snappar upp en bit här och en bit där av det som händer – ibland från filmduken, ibland från de förbirusande, häftigt viftande skådespelarna. Men efter ett litet tag flyter allt ihop, och det känns egentligen inte alls speciellt fragmenterat trots att det i högsta grad är det.

På ena sidan och bakom åskådarplatserna står två cirkusvagnar uppställda, på andra sidan är en liten scen byggd. En liten bit längre bort, lite i skymundan, står en bil parkerad. Mellan dessa platser rusar skådespelarna med jämna mellanrum. De hoppar in i bilen och låtsas köra ett stycke och utför snirkliga erotiska danser på den lilla scenen. Men allra längst tid befinner de sig inträngda i de två cirkusvagnarna, där de knuffas och klättrar över varandra för att hitta sina ombyten och bättra på sminket, eller tränger ihop sig på sofforna, ständigt viftande med tända cigaretter och under ett ständigt flöde av ord.

Just ordflöde är något som verkar höra till René Polleschs föreställningar. Hans karaktärer kan se ut lite hur som helst – damer i rokoko-klänningar, kvinnor i chica svarta femtiotalsdressar eller sexigt glittriga fodral, män i frack eller hopsnörd morgonrock, moderna dandys i tajta tröjor och bakåtslickat hår, eller upp-speedade dårar i omväxlande tajta latexoveraller, boxershorts och höftskynke i päls. Gemensamt för dem är att de alla oavbrutet är invecklade i komplicerat retoriskt argumenterande: om marxism, kapitalism, varats begränsningar och möjligheter, om individ och inbillad gemenskap, om kropp och själ, om teaterns olika former och sätt att förhålla sig till och engagera publiken, om samhälle, fiktion och verklighet… Replikerna låter till stor del som om de vore klippta ur samhällsvetenskapliga, socialfilosofiska eller teaterhistoriska föreläsningar, men de uttalas med ett personligt engagemang och en glöd som på något sätt gör dem gripbara i all sin obegriplighet. Man skymtar hela tiden en allvarligt menad kärna mitt i figurernas skrattretande, överdrivet retoriska meningsutbyten.

Inklusive Ruhrtrilogin har jag nu sett sex av René Pollesch pjäser. Och efter varenda en har jag lämnat teatern med ett slags bubblande glädjekänsla i magen, med ett förundrat leende, och med en känsla av att ha fått en alldeles speciell insikt, utan att riktigt kunna förklara för mig själv exakt vad insikten handlar om. Det är en originell blandning av förvirring och klarhet.

Handlingen i alla tre pjäserna som ingår i Pollesch ”Ruhrtriologi” är just förvirrande. I de båda första delarna, Tal der fliegenden Messer (”De flygande knivarnas dal”), som jag redan kort beskrivit, och Cinecittà aperta (”Öppen filmstad”) ges man gång på gång känslan av att den ”riktiga” berättelsen nu just ska ta sin början. Men istället avbryts varje påbörjat händelseförlopp abrupt av alldagliga infall eller plötslig frenetisk aktivitet – ”Var är min jacka! Vem har tagit den?”, ”Vi är sena! Skynda, skynda!”. Scener verkar upprepas, men ledar aldrig till något avslut.

Trilogins första del utspelar sig på en lite halvskum nattklubb, där de anställda showdansarna ibland är arrogant ointresserade av oss, och ibland ler påklistrat flirtigt mot oss medan de serverar vodka i små plastglas. I den andra delen befinner vi oss plötsligt i något som jag föreställer mig som ett slags gammalt nerdekat filmstudiokomplex. Figurerna här är något mitt emellan naiva filmentusiaster och hårdnackade divor. Här springs också frenetiskt fram och tillbaka över scenen, en kvinna pekar än hit och än dit och berättar med hetta att ”här spelades scenen in! Precis här stod den och den skådespelaren…”. Och så börjar man själva spela in en egen film – något åt det neorealistiska hållet, med en förälder som från sjukbädden talar melodramatiskt till de bekymrade barnen. Men också här avbryts handlingen oavbrutet – denna gång av den passionerat nitiska regissören, som talar uppmuntrande till den ledande skådespelerskan och häller i henne glas på glas med champagne, samtidigt som han avsnäser och avskedar övriga filmteamsmedlemmar som det faller honom in. Och det blir bara alltmer absurt och hektiskt.

Den tredje trilogidelen skiljer sig på många sätt från de båda första. Här är det bara en ensam man som huserar på scenen, men det gör det inte mindre förvirrande. I början av föreställningen utlovas en spektakulär teaterupplevelse: levande hästar på scenen, prins Hamlet(!), och till slut kommer Volksbühnes scen plötsligt att förvandlas till en äkta palmkantad sandstrand på Hawaii! Der perfekte Tag (”Den perfekta dagen”) heter pjäsen och det är just en perfekt dag det här ska bli, hävdar den ensamma figuren på scenen med en upp-speedad men gravallvarlig entusiasm. Och på något sätt handlar det inte bara om en dag, från morgon till kväll – hela jordens evolution och utveckling dras också in i berättelsen. Det börjar med en serie handlingar som visar på dagens början – det behagliga gäspandet utanför husvagnsdörren, en entusiastisk konservburksfrukost, duschen som strilar mitt på scenen… Men så plötsligt försvinner huvudpersonen och kommer tillbaka inspringande som urtidsmänniska, med pälsklätt höftskynke, och kastar bräckliga träspjut mot oss i publiken. Och sedan börjar en oändlig uppräkning av människans hundra viktigaste uppfinningar genom tiderna – exakta termer och ungefärliga årtal.

Efter uppräknandet är det allt svårare att hålla reda på vad som egentligen händer och berättas. Vid en tidpunkt kommer det in en liten hund på scenen, som skådespelaren pratar länge och allvarsamt med. Hundens lite besvärat förlägna uttryck får oss alla i publiken att skratta. Men vad har samtalet egentligen handlat om? Möjligen blir förvirringen i den här sista av de tre pjäserna lite för stor. Bitar av föreställningen är fortfarande fascinerande, men jag har svårt att riktigt fokusera ända fram till slutet. Kanske har det också att göra med att det just är tredje pjäsen på rad, att klockan redan är över elva på kvällen, och att man börjar längta efter att få ställa sig upp och komma ut i friska luften.

Men tråkigt blir det i alla fall aldrig! Fabian Hinrichs, som spelar huvudfiguren i den tredje och sista pjäsen, är en suverän skådespelare! Han har ett minspel som får en att skratta högt, för att sedan plötsligt fastna i en osäker tystnad när man ser hur han betraktar oss i publiken med sitt förundrade, frågande leende – är det kanske allvar i alla fall? Man får en känsla av att han betraktar oss som något slags underliga varelser, som reagerar lite konstigt – att han inte riktigt förstår varför vi skrattar, men att det är väl trevligt om vi tycker att det är så roligt. Det är en rätt lustig känsla att bli betraktad på det sättet. Man blir tvungen att tänka till – vad är egentligen konstigt och vad är normalt, och vad är det som får oss att skratta? Men ännu bättre tycker jag att Fabian Hinrichs är i en av Pollesch andra pjäser, den med det underbart komplexa namnet Ich schau dir in die Augen, gesellschaftlicher Verblendungszusammenhang (”Jag ser dig i ögonen, samhälleliga förbländningssammanhang”). I den pjäsen spelar han en liknande figur, men det funkar på något sätt ännu bättre där när han omständligt argumenterar för (och demonstrerar!) den ”interpassiva teatern” – en teater där man befrias från människor, saker och aktiviteter som man älskar. De på scenen gör det åt en istället, själv slipper man! Där är han oavbrutet på språng – spelar trummor, sjunger, tänder på stora fyrverkerier… – medan det i Ein perfekter Tag verkar bli mer glapp i spelet, tomma hål som gör att man tappar fokus lite.

En sak är alldeles säker: René Polleschs form av teater är svårt beroendeframkallande – efter sex sedda pjäser väntar jag otåligt på nästa tillfälle att se en till, eller kanske se om någon av de redan sedda! Alltså är det tur att Volksbühne så ofta visar pjäser av Pollesch – åtminstone ett par gånger i månaden har man chans att se någon av dem.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist
Taggar
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: