BEST OF 100º BERLIN

[110511] BEST OF 100º BERLIN – PRÄSENTATION DER PRÄMIERTEN FESTIVAL-INSZENIERUNGEN:

SKYPE DUET av Brina Stinehelfer/Per Aspera Productions

15’000 GRAY av machina eX (Anne Fries, Robin Krause, Nele Lenz, Lasse Marburg, Laura Naumann, Mathias Prinz, Yves Regenass, Laura Schäffer och Philip Steimel)

DANCE AND SHORT FICTION av Christopher Felix-Hahn, Lina Hermsdorf och Jan Rohwedder

Dessa tre föreställningar, som tillhör de fem bästa, juryutvalda, vid årets 100º – Berlins årliga festival för fria teatergrupper – spelades alla under loppet av en kväll,19 och 20 april 2011, på HAU 3 i Berlin.

”100º Berlin – Das lange Wochenende des freien Theaters” (”Den fria teaterns långa helg”) är det fullständiga namnet för Berlins årliga festival för fria teater-, dans- och performancegrupper. Den pågår en torsdag till och med söndag mot slutet av februari eller början av mars på HAU och Sophiensaele – två av Berlins största scener för fria grupper. Mest lockar festivalen teatergrupper från olika delar av Tyskland, men det letar sig in några utländska grupper ibland också – förra året såg jag till exempel en performance-duo från Spanien som fått understöd av Goethe institutet för att kunna delta.

Festivalen i sig är spännande, och den skapar en möjlighet för små, okända, och relativt oerfarna grupper att pröva sina projekt inför publik och kanske lyckas skapa ett bredare intresse för sitt arbete. Jag har ännu inte fått klarhet i hur urvalsprocessen för festivaldeltagandet fungerar – det verkar finnas olika meningar om det. Jag har bland annat fått höra från vissa håll att det överhuvudtaget inte finns någon urvalsprocess utan att det är de som kommer in med ansökan först som får en plats i programmet. Lite slumpartad kan jag tänka mig att det är, för kvaliteten på föreställningarna skiljer sig väldigt mycket – från hackigt ogenomarbetade performances, till föreställningar som tar andan ur en. Att gå igenom festivalprogrammet känns som att vaska guld. Mycket av det man får se känns lite för skissartat och skakigt, men så ibland hittar man något som riktigt glänser till och ger ett långvarigt intryck. Detta år hann jag med att se åtta föreställningar och en lite besynnerlig performance – två av föreställningarna tyckte jag riktigt mycket om, och ytterligare tre var på olika sätt tankeväckande, men de övriga ganska intetsägande. Det urvalet kände jag mig i varje fall nöjd med.

Och så har man ju denna ytterligare chans att få se just bara de föreställningar som en festivaljury valt ut som vinnare bland alla de mer än hundra verk som visas under festivalen. Under våren visas dessa totalt fem utvalda föreställningar ytterligare en gång. Detta är så att säga del av priset – att få bli visad som del i ett mindre program, i ett mer koncentrerat sammanhang.

Det är spännande att se om något av det man själv såg under festivalen blivit utvalt. I år var det en av mina festivalfavoriter som vann en plats: Sebastian Matthias ”Tremor” – en mycket koncentrerad dansföreställning som helt utgörs av långsamma rörelser som alla på något sätt verkar ofrivilliga. Som om dansarna själva hela tiden förblir passiva, medan deras kroppar rör sig runt rummet framdrivna av något slags ticks eller nervimpulser. Föreställningen är minimalistisk – tystlåten, utan dramatiska förändringar eller plötsliga utbrott. Istället förs den framåt av ett koncentrerat nästan meditativt segt tempo, som snabbt vaggar med en utan att för den skull få en att någonsin känna sig frånvarande. Detta var alltså en av de välförtjänta vinnarna från de föreställningar som visades på Sophiensaele under festivalen.

Av det som visades på HAU var det tre ganska olika föreställningar som valdes ut av juryn: Den multimediala teaterföreställningen ”Skype Duet” som utforskar Webb 2.0, med alla dess möjligheter och begränsningar, den extremt interaktiva ”15’000 Gray”, och det mer abstrakta dansverket ”Dance and short fiction”.

Speciellt de två första var jag mycket glad att få en andra chans att se. De tillhörde sådana föreställningar som jag hade prickat ut i festivalprogrammet, men sedan tvingats välja bort för att de krockade med annat.

I föreställningen ”Skype Duet” sker nästan all kommunikationen genom datorn. Bara när tekniken plötsligt bryter ihop mitt under föreställningen tvingas Brina Stinehelfer, skapare av verket och den enda fysiskt närvarande skådespelaren på scenen, för en stund gå ut bland oss i publiken, och ställa frågor till oss med en mikrofon i handen istället för att kommunicera med oss från bakom och via tangentbordet.

Hon spelar en lite ängslig typ, som på en och samma gång är framfusig och oerhört blyg. Två bärbara datorer står uppställda i salen: en på ett litet lågt bord långt fram på scenkanten med skärmen riktad mot oss och en på ett skrivbord längre bak på scenen, där hon sitter och knappar och pratar. Denna dators skärm projiceras på en stor duk längst bak på scenen. Genom de internetsidor hon öppnar – foton hon lite sorgset leende bläddrar igenom på Facebook, hennes obesvarade uppringningar på Skype, infosidorna hon letar upp via Googles sökfunktion (”hur man får vänner Berlin”) följt av tvivlande huvudskakningar och fundersamma hummanden – har man snart förstått föreställningens underliggande berättelse. Brina (hon använder sitt eget namn här) bor sedan en längre tid i Berlin. Hit har hon, av någon anledning som förblir oss obekant, flyttat från New York. Nu sitter hon här, på andra sidan Atlanten och känner sig ensam och längtar tillbaka till hemkvarteren och sina gamla vänner.

Genom Google Earth kommer man ner på gatunivå, man kan ställa sig i en gatukorsning mitt i favoritkvarteret och långsamt snurra perspektivet runt för att betrakta alla de bekanta husen. Det är nästan som att vara där! Fast egentligen inte, för det är helt anonymt och man saknar helt kontakten med de andra människorna på gatan. Skype är i så fall ett mycket effektivare sätt för att bryta ner distansen mellan de två stora städerna, visar det sig, när Brina till slut får tag på bästa väninnan som råkar befinna sig på ett internetcafé mitt i hemstadens centrum. Där är det just nu förmiddag. På kamerabilden, bakom väninnan, skymtar unga hippa new-york-bor med stora kaffekoppar och bärbara datorer. Plötsligt öppnar sig en verklig kommunikationstunnel över världshaven – ett rum fullt med människor i Berlin, direkt sammankopplat med ett rum fullt av människor i New York. Vi ser varandra i realtid, vi hör sorlet, ser hur folk rör sig runt i rummet – vi befinner oss där. Varför då inte passa på att skapa fler band mellan vilt främmande människor?

Brina kommer på att hon skulle vilja få kontakt med fler människor på caféet. Hon ber väninnan bära datorn till en kille vid ett annat bord. De utbyter meningar om livet – vad är det egentligen som gör en lycklig? Sedan bärs datorn vidare till nästa bord. Först är det bara Brina själv som för de olika samtalen. Men så börjar hon bjuda upp folk ur publiken på scenen för att föra samtalen vidare. Det blir nya möten, nya samtal, stämningen blir uppsluppen. Och när någon i New York föreslår att man ska dansa vals, ställer sig den glada Berlin-killen ur publiken, som just då befinner sig vid datorn, direkt upp och låter sig gärna instrueras hur han ska vagga framåt med datorn i famnen. Detta blir vår sista gemensamma scen. Fler människor dras upp på scenen för att dansa och i New York fylls också cafégolvet av muntra valsande par. Det är en fin avslutande bild – som visar hur långt man med internets hjälp kan gå för att överbygga känslan av rummets begränsningar. Och då gör det heller inte så mycket att föreställningen inte alltid helt håller samman, att det blir glapp i kommunikationen, eller att Brina ibland verkar tappa tråden lite. Kanske är det till och med en medveten del i föreställningen, för att skapa en känsla av spontan intimitet, där inte allt är planerat i förväg. Och det lyckas hon i så fall utmärkt med.

Det är tur att alla kvällens tre föreställningar spelas på scener i samma trappuppgång, för jag har bara någon minut på mig att ta mig till nästa. I den här föreställningen – 15’000 Gray av gruppen machina eX – kan vi bara vara sju stycken åskådare åt gången. Det måste vara små grupper, för meningen är att man ska jobba ihop för att lösa ett mysterium.

Vi släpps in i ett dunkelt belyst rum som är inrett som ett slags laboratorium. På de olika skrivborden ligger uppslagna pärmar och block bredvid datorer och mätapparatur, och det står ställ med provglas, fyllda med vätskor i olika färger ordentligt uppradade i små ställ. Allt är ordentligt ordnat, men mot en pelare mitt i rummet sitter en avsvimmad man i vit laboratorierock, med händerna fastlåsta med handbojor och med en tickande bomb fastbunden runt magen. Urtavlan tickar precis ner de sista sekunderna… Så dundrar det till, lamporna blinkar, bomben har exploderat! Men i nästa ögonblick börjar siffrorna på bombens urtavla att snurra – vi bläddras tillbaka trettio minuter i tiden och genom dörren där vi just stegat in kommer nu två kvinnliga assistenter inspringande baklänges. När bakåträkningen har stannat av och tiden börjar ticka framåt igen i vanlig takt är det vår uppgift att klura ut hur allt hänger samman och hur vi ska kunna befria professorn och rädda världen. Om trettio minuter kommer bomben att explodera igen om vi inte lyckas lösa problemet då har vi förlorat spelet.

Redan innan vi släpps in i rummet, så har vi instruerats att direkt söka igenom allt vi kan hitta där – bläddra igenom pärmar, öppna lådor, vända och vrida på de olika föremålen på borden. Det är här vi hittar ledtrådar till att lösa koder och förstå sammanhang. Hjälp på vägen får vi också av de båda kvinnliga laboratorieassistenter. Vi åskådare existerar inte för vare sig assistenterna eller professorn, men genom att noga observera vad de gör och lyssna till vad de säger så får vi reda på exakt vad det är som vi behöver klura ut i varje steg. Ofta diskuterar figurerna högt med sig själva, och fastnar i ett slags hackigt återupprepande mitt i en handling tills vi hittat ett sätt att hjälpa dem att föra den vidare. ”Ojojoj! Nu sitter vi verkligen i klistret! Jag måste ringa chefen! Men var står numret någonstans? Det borde ju stå i den röda boken. Var finns numret till chefen? Det borde ju faktiskt stå i den röda boken…”

Resten av min grupp är otroligt duktig på att hitta lösningarna. Själv irrar jag mest runt som en hispig höna och vänder om och om igen på samma papper utan att hitta något användbart. Jag har heller aldrig varit speciellt bra på spel där man skall lösa mysterier. De fascinerar mig, men ofta lever jag mig så till den grad in i spelet och det stressar upp mig så mycket att jag överhuvudtaget inte lyckas tänka klart. Och här är det inte svårt att leva sig in, för hela skådespelet är så spännande uppbyggt, de tre figurerna är trovärdiga på sina egna komiskt överdrivna vis, och scenografin väcker nyfikenhet med alla sina små detaljer, ledtrådar och villospår. Det känns som om man skulle kunna hitta en hel massa fler parallella berättelser genom att söka igenom det spridda material som lagts fram åt oss i rummet. I ett litet block på en av assistenternas skrivbord hittar jag till exempel en radda sentimentala kärleksförklaringar. Från vem? Det får man aldrig veta, för det har ingen egen roll i just det här mysteriet. Men sådana extra detaljer bygger upp en komplexare fiktionell verklighet. Man föreställer sig att de tre figurerna har ett helt nät av kontakter och relationer utanför laboratoriet, som på olika förklarliga och oförklarliga sätt påverkar deras handlingar. Därför gör det mig heller ingenting att jag inte lyckas bidra med något avgörande, eller att vi i slutändan, trots att vi lyckas desarmera bomben, misslyckas att rädda världen från de onda krafterna som vill ta makten. Det har varit en oavbrutet spännande halvtimme ändå, då förståndet arbetat febrilt och fantasin skenat.

Tyvärr hade vårt problemlösande dragit ut lite på tiden, så kvällens tredje och sista föreställning – ”Dance and short fiction” – missade jag de första tio minuterna av. Kanske var jag också ännu för fast i mysteriespelets hetsiga tempo, så att det därför passade illa med långsam, abstrakt dans sådär direkt efteråt. Det kan hända att jag därför bedömde föreställningen lite orättvist, men faktum är att jag helt saknade ett intressant flyt i den här mycket abstrakt poetiska dansföreställning. De tre dansarna, alla klädda i tajta guldtrikåer, rörde sig oavbrutet i stop-motion runt scenen och skapade olika poser i relation till varandra, men utan att jag lyckades hitta någon form av sammanhang eller skapa mig en bild av något slags narrativ utifrån rörelserna. Det hela kändes inåtvänt, mer som ett slags långdragen improvisationsuppvärmning än som en genombearbetad föreställning – intressant för den som deltar och hela tiden tvingas komma på nya intressanta former, men svårt att leva sig in i för den som står utanför och tittar på. Det enda som jag fann spännande var när de tre dansarna i slutet av föreställningen använde sig av en vanlig bordsfläkt för att blåsa upp en gigantisk plastpåsebubbla, som de alla krupit in i och sedan tillsammans långsamt vandrade bakåt på scenen inuti. Det var intressant att se att man med så enkla medel kunde skapa något som så snabbt kom att dominera scenen. Men det räckte inte för att ge något speciellt starkt intryck från just den här föreställningen.

Det räckte dock gott och väl med de både tidigare föreställningarna för att göra mig nöjd med kvällen! Speciellt spännande var det just att se machina eX. De är ett litet ungt teaterkollektiv vilka, liksom gruppen ”Turbo Pascal” (som jag också nyligen recenserat en pjäs av här) består av studenter från universitetet i Hildesheim. Det var bara något år sedan de framförde sitt första längre verk, ”Maurice”, på en gammal armébas i Hildesheim. Och det är först nu, sedan de valdes ut under Berlins 100º Festival, som de börjat uppmärksammas stort. Sedan 100º festivalen har de också hunnit bjudas in som ”special guests” till Impulse Festival – den största och viktigaste festivalen för fria teatergrupper från tyskspråkiga länder, som arrangeras vartannat år i förbundslandet Nordrhein-Westfalen, på teatrar i Köln, Düsseldorf, Bochum och Mühlheim an der Ruhr. Gruppen machina eX för in en ny intressant vinkel på möjligheten att kombinera teknik och teater, genom att, som de själva säger, skapa en form av ”point and click”-spel i verkligheten – i riktiga utrymmen och med riktiga människor och saker. I början av juli kan de alltså ses igen på Forum Freies Theater i Düsseldorf under Impulse Festival som i år pågår 29 juni till 10 juli. Här kan man läsa mer om dem: http://machinax.jonashmdesign.de/?page_id=2062

De två sista av de fem föreställningarna som valdes ut av juryn under 100º festivalen: Sebastian Matthias ”Tremor” och Anja Müller och Dennis ”Interpassive Paradise” – visades 10 maj, på Sophiensaele. Mer om dem kan man läsa på Sophiensaeles hemsida: http://www.sophiensaele.com/kalender_1.php

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist