Klar som en fjällbäck

[110524] Jag läser Blonde, Joyce Carol Oates åttahundrafemtio sidor mastiga berättelse om hur den unga Norma Jeane Baker lever och blir till ikonen Marilyn Monroe. Åttahundrafemtio sidor om en smärtsamt jobbig barndom, en omskriven karriär och om en trasig människa.
Men så blir jag genom ett inslag i litteraturprogrammet Babel nyfiken på den Vietnameskanadensiska Kim Thúys debutroman Ru, köper och läser den. Tar en liten paus i Blonde.

Ru är på många vis Blondes absoluta motsats; i en- eller högst tvåsidiga ”kapitel” berättar den oerhört koncentrerat, språket är konkret och enkelt och klart som vattnet i en läskande fjällbäck. Den starkt självbiografiska romanen berättar om familjen Thúy, deras släktingar och människor de möter. Hur de tvingas fly från krigets Vietnam och tar sig i båt till Malaysia, där de med tvåtusen andra bor i ett läger byggt för tvåhundra. Om hur de senare hamnar i Kanada, berättaren är då tio år gammal och lever med föräldrar och två bröder.

Sekwa förlag har fokuserat sig på att ge ut franskspråkig litteratur, i huvudsak av kvinnliga författare. Och det är Sekwa som publicerat Ru i Marianne Tufvessons galanta översättning. Jag får ingen som helst känsla av att romanen inte skulle vara skriven direkt på svenska.

Bokens jag-berättare ser dagens ljus i Saigon ” … under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, …” ”Jag föddes i skuggan av fyrverkerisprakande himlar som pryddes av lysande girlanger och korsades av missiler och raketer. Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo. Det var min plikt att låta mitt liv bli en fortsättning på min mors liv.” Hon föds in i den vietnamesiska medeklassen; fadern var chaufför och alltiallo till någon minister i regeringen och modern klassisk hemmafru och representativ hustru fram till trettiofyra år ålder då hon tvingades börja arbeta. Hur de drabbas av inbördeskrigets verkningar och plötsligt förvandlades till fattiga människor på flykt. Modern fantiserade och byggde upp stora planer för barnen, medan fadern var en absolut ”mindfullness-människa”, tydligt närvarande i varje ögonblick och ständigt förnöjsam med tillvaron, hur den än såg ut.

Modern försätter då och då sin dotter i situationer, ibland jobbiga sådana, för att härda henne inför vuxenlivets påfrestningar, för att hon skall klara sig själv.

Kim Thúy kryddar sitt raka språk med en lyrisk ton och blandar skönt poetiska scener med humor och dem med omänskligt lidande och plågsamma förluster. Thúy dedicerar romanen till ”mitt hemlands folk” och skriver på ett ställe om alla dessa kvinnor som burit samhället på sina späda axlar, blivit krumma av tungt arbete

” Hon var mycket gammal, så gammal att svetten som rann i hennes rynkiga ansikte påminde om en lite bäck som gräver en fåra i marken. Hon var så kutryggig att hon var tvungen att gå baklänges nedför trapporna för att inte tappa balansen och stå på huvudet. Hur många riskorn hade hon sått? Hur länge hade hon stått med fötterna i gyttjan?”

Ett av de mer charmiga fragmenten berättar om några av dessa kutryggiga kvinnor som varje morgon stakade sig ut med båt och lade teblad i utslagna lotusblommor. Tidigt nästa dag var de tillbaka och tog med sig bladen med doften från pistillerna för att bevara de vissnande blommornas själ. Eller den humoristiska scenen från tiden när de kommunistiska soldaterna lagt beslag på halva delen av familjens hus. Den unge inspektören som inte visste vad en behå var för något utan trodde det var de kaffefilter han var van vid som barn. Men han förstod inte varför de låg förvarade i lådor med silkespapper, och framförallt varför de var dubbla. ”Var det för att man alltid dricker kaffe i sällskap med en vän?”

Familjen fick asyl i Kanada och hamnade i en mindre stad i Quebecprovinsen. De fick en mycket positiv och välkomnande mottagande, både familjen och den unga flickan mötte generositeten med överraskad tacksamhet. Men romanen berättar också om svårigheter människor kan möta som ”invandrare”. Den unga flickan blir ett långt tag ordlös i det nya landet.

Vid vuxen ålder åker hon tillbaka till Vietnam, ibland för att arbeta. Resor som öppnar för nya perspektiv på båda länderna och på hennes egen livsresa. En gång i Hanoi undrar en kypare över varför hon tilltalar honom på vietnamesiska. Men det handlade inte om att han inte förstod hennes dialekt utan på, som han sa, att hon var för tjock för att vara vietnames. Tjockheten hade dock inget att göra med hennes fyrtiofem kilo nätta kropp, snarare på att den amerikanska drömmen hade fått henne ”… att svälla upp och bli trög och klumpig.” ”Den amerikanska drömmen hade fått mig att tro att jag kunde få allt…”

”Men den unge kyparen påminde mig om att jag inte kunde få allt och att jag inte hade rätt att kalla mig vietnames längre eftersom jag hade förlorat min ursprungliga sårbarhet, ovisshet och rädsla.”

Det finns en påtagligt ickeförebrående ton i Kim Thúys roman. Hon verkar vilja (och lyckas) att ha medkänsla med alla. Varken gentemot de vietnamesiska kommunisterna som stökade till livet för dem eller de amerikanska soldater hon kommenterar eller berättar om har hon en negativ hållning.

Och efter knappt hundrafemtio sidor är jag plötsligt åter hos Joyce Carol Oates, Norma Jeane och Marilyn Monroe. Ru är inte på något plan mindre intressant, känslomässigt drabbande eller egentligen ens en tunnare bok än Blonde. De korta fragmenten bildar en levande och synnerligen komplex helhet, målad i känslokartans många nyanser.
Den är inte nödvändigtvis varken bättre eller sämre, bara så oändligt annorlunda.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Kim Thúy
Ru
översättn. Marianne Tufvessons
Sekwa 2011

Taggar
Dela den här artikeln: