BEFORE YOUR VERY EYES

[110525] Av: Gob Squad & CAMPO
Koncept, design och regi: Gob Squad (Johanna Freiburg, Sean Patten, Berit Stumpf, Sarah Thom, Bastian Trost och Simon Will)
Performance coach: Pascale Petralia
Utvecklat tillsammans med: Martha Balthazar, Marice Belrpaire, Spencer Bogaert, Zoë Breda, Faustijn De Ruyck, Ramses De Ruyck, Fons Dhossche, Tasja Doom, Gust Herlinck, Robbe Langeraert, Zoë Luca, Jeaanne Vandekerckhove, Aiko Vanparys, Ineke Verhaegen.
Ljuddesign: Sebastian Bark, Jeff McGrory och Gob Squad.
Kostym: An Breughelmans och Gob Squad.
Teknik: Korneel Coessens och Bart Huybrechts
Scenbygge: Atento
Kamera: Philippe Digneffe, Pol Heyvaert och Gob Squad
Videoklippning och bearbetning: Miles Chalcraft, Korneel Coessens, Sarah Michelle Harrison, Anna Zett och Gob Squad.
Nederländsk översättning: Pascale Petralia och Stephanie Dewachter
tysk översättning: Julia Rickert
På scen i Berlin: Maurice Belpaire, Zoë Breda, Ramses De Ruyck, Fons Dhossche, Tasja Doom, Robbe Langeraert och Aiko Vanparys.

Urpremiär var 28 april 2011 på HAU 1 i Berlin.

Ett barn ska vara naivt lyckligt och klåfingrigt nyfiket på världen, det ska spritta av energi och glädje och skänka ljus i mörkret åt alla vuxna cyniker och pessimister. Detta är en kliché som det leks och bollas med under teater- och performancegruppen Gob Squads nya föreställning Before your very eyes (”Mitt framför era ögon”). I programmet har vi utlovats ”en live-show med ÄKTA barn” på scenen. Sju stycken är de under premiärföreställningen i Berlin – tre flickor och fyra pojkar i åldrarna åtta till elva år. De befinner sig i ett specialbyggt slutet rum på scenen, där främre väggen består av en glasvägg – vi ser dem, men de ser bara en spegel. Därinne finns en soffa, en teveskärm, några stolar och ett lågt bord. Det ser ut lite som ett lekrum på ett dagis eller ett avslappnat, barnanpassat vardagsrum.

När vi kommer in och sätter oss i salen befinner barnen sig redan där inne. Några spelar ett brädspel, andra sitter uppkrupna i soffan och småpratar. Bara svaga ljud tränger ut till oss. Efter ett litet tag börjar de alla leka blindbock. En ömsint relation målas upp genom leken. Alla skuttar runt den som just då har förbundna ögon, ropar dess namn och puffar retsamt på den. Det är hjärtevärmande att se dem leka ihop, alla tillsammans – från tonårsgängliga till lite tanigt lågstadie-pyttiga. Men samtidigt är det en lite underlig känsla att sitta där och betrakta dem i deras slutna rum. Som att titta på djur i en zoologisk trädgård. Det känns lite perverst på något sätt. Som om vi sitter där och smygtittar in i en privat sfär. Och känslan förstärks ytterligare när en pedagogiskt rofylld kvinnoröst plötsligt kommer ur högtalarna: ”Hej barn! Jag ville bara tala om för er att de är här nu. De sitter i salongen och betraktar er, och de tycker sååå mycket om att se på när ni leker!”

Det riktigt vrider sig i mig av obehag. Jag känner mig ertappad där jag suttit och smålett betaget. Vad gör vi egentligen här? Vad är det vi förväntar oss att se? När ett av barnen ombeds att berätta vad de gör, och hon med gravallvarlig min stiger fram till glasrutan med mikrofonen i handen och talar om för oss att de på senaste tiden tänkt mycket på döden – på att vi ju alla kommer att dö, de och vi – då invänder högtalarrösten lugnt att detta nog inte är vad vi vill höra från dem. Vi vill ju se dem vara glada och spralliga och njuta av livet! De är ju ännu så unga! Vi vill se dem ”vara barn”! Och de fogar sig lydigt. Till tonerna av Queens ”Don’t stop me now” dansar de runt i vild glädje. Man kan inte låta bli att smittas av det, trots att man vet att de fogat sig till instruktionerna. Ändå är det underbart att se. Men också här avbryts de så småningom. För nu vill vi nämligen se dem växa, talar högtalarrösten sakligt om för dem. ”Åskådarna har inte tid att sitta och vänta i några decennier. Så ni får nog ta och sätta igång nu. Grow up!”

Dessa absurda förväntningar som högtalarrösten påstår att vi har! Det är skrattretande bisarrt! Och samtidigt är det träffande… För det är ju faktiskt fascinerande att se just en grupp barn på scenen. Och speciellt fascinerande med hela föreställningen är just att få observera hur snabbt barnen just har vuxit och förändrat sig – att få se förändringen på så nära håll. Gob Squad har nämligen arbetat ihop med den här gruppen i över två år. De har filmat och intervjuat dem ända från början. Och nu ställs varje person på scenen i relation till de intervjuer som gjorts med dem då – dessa två år yngre personer som i många fall verkar vara så otroligt förbluffande mycket yngre, som från en annan sedan länge avlägsen tid. Det påminner en om hur snabba förändringarna verkligen är när man är barn. Då gör två år faktiskt en väldigt stor skillnad.

En av scenerna som speciellt fastnar hos mig är där en av pojkarna för ett längre samtal med sitt yngre jag. I några av de videoinspelade intervjuerna har barnen fått låtsas att de pratar med sig själv i framtiden, de har fått ställa frågor och svara på frågor de tror att de skulle kunna tänkas ställa sig när de blir äldre. Egentligen blir det inga speciellt djupgående filosofiska frågor, men ändå är det något fascinerande tankeväckande med de här samtalen. Och speciellt i det här specifika fallet, där den lille pojken från videoinspelningen, med sitt stora allvar och sin orädda direkthet, på något sätt hela tiden har övertaget gentemot den korthugget ironiskt tuffa kille som han nu, två år senare, spelar på scenen. ”Titta inte sådär på mig med dina rådjursögon! Jag kan dina tricks! Mig kan du inte påverka!”, utbrister det äldre jaget tillslut pressat, när han inte klarar av att svara på sitt yngre jags frågor.

Det mesta av föreställningens texter, scener och dialoger har gruppen själv hittat på och utvecklat med hjälp av Gob Squad-medlemmarna. Och just detta tror jag bidrar till att så många scener i föreställningen är så fängslande. Det märks att det är ett väl genomarbetat material. Och det är tydligt att det handlar om en längre process – att varje individ också har fått chansen att reflektera över ämnena på djupet och utvecklas genom arbetet med föreställningen. Alla i gruppen utstrålar en så stark personlig närvaro och glädje. Trots att de omväxlande spelar tuffhet, koketterande, överdrivet allvar, verkar de ändå vara där med hela sig och sin personlighet. De ger intrycket av att ha en djup trygghet i sig själva och i gruppen, och det verkar som om de verkligen har kul på scenen!

Det enda som jag möjligen finner lite mindre intressant är själva det spelade åldrandet. Under föreställningens gång går barnen nämligen igenom ett antal större tidshopp. Först blir de tonåringar, sedan närmare trettio, sedan medelålders, sedan gamlingar, och slutligen gläder de sig stort åt att få spela upp själva dödsögonblicket. Vissa bitar är riktigt underhållande, men samtidigt blir de typiska karaktärsdragen som det är meningen ska vara utmärkande för de olika åldrarna ofta lite väl platta. I kontrast till de djupgående scenerna där karaktärerna spelar mot sig själva och reflekterar över sig själva och sin ålder, känns det här många gånger lite väl förenklat och onyanserat. Men kanske blir det samtidigt på något sätt en intressant kontrast, till de mer djuplodande självreflekterande scenerna. Det är svårt att säga.

Den här föreställningen är den sista delen i en trilogi – tre pjäser som alla utforskar de olika möjligheterna att skapa teater med barn på scenen för vuxen publik; alla av olika regissörer och teatergrupper, och alla skapade på uppdrag av det belgiska konstcentret Campo i Gent. Det är ett projekt som spänner över en längre tidsperiod. Redan 2001 visades den första pjäsen – üBUNG (”öVNING”) av Josse De Pauw. 2007 kom sedan The Night Follows Day. Och nu 2011 kom alltså äntligen den här, tredje och sista delen. Det som är synd med de här pjäserna är att det är svårt att upprepa dem, just för att de barn som deltog i de första verken nu inte längre är barn. Och om de två första pjäserna i serien är lika reflekterande och djuplodande som denna tredje del, kan jag tänka mig att det krävs rejäla resurser för att återskapa föreställningarna med en ny barnensemble. För det känns som det är just detta som nog har bidragit till att just denna föreställning är så fascinerande – att det ligger ett långvarigt, engagerat arbete bakom, att man tagit tid på sig att bygga upp en riktig grund av förtroende, förståelse och respekt inom gruppen. Det känns att det är en sammansvetsad grupp som vi får se – en grupp som är otroligt samspelta och som vågar konfrontera sig själva på scenen och testa gränserna. Man får helt enkelt passa på att se den här tredje delen så länge det ännu är möjligt! Föreställningen spelas förövrigt med både engelska och tyska övertexter – barnen, som liksom uppdragsgivaren kommer från Belgien, talar flamländska, och högtalarrösten är engelskspråkig – alltså funkar den utmärkt att se också för den som inte har tillräckliga tyskkunskaper! Här är en länk till beskrivning av verket på Campos hemsida, med planerade föreställningar under 2011 och 2012.

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist