SHIP O’FOOLS

[110525] En installation av Janet Cardiff och George Bures Miller.
Olika maskiner och skulpurer i samarbete med: Stephan Bircher, Carlo Crovato, Gord Fuller, Robyn Moody
Konstruktion och upprustning: Eric Fagervik, Eric Kutschker, Amy Huppler, Jeff Person
Ljuddesign i samarbete med: Titus Maderlechner

Ship O’ Fools (”Narrskeppet”) skapades 2010 på uppdrag av Luminato Festival i Toronto. Verket kan nu besökas dagligen (förutom måndagar) kl. 16-21 från 17 maj till 12 juni 2011 på HAU 2 i Berlin.

Ingången till teater nummer två av det tredelade teaterkomplexet HAU (Hebbel-am-Ufer) ligger intill en hårt trafikerad väg och granne med tunnelbanelinje ett (U1), som här löper högt ovan jord – i jämnhöjd med teaterns bar på första våningen i huset. Här har man ett ständigt bakgrundsmuller av bilddäck över ojämn asfalt, accentuerat av det åskliknande dundret från förbipasserande tunnelbanetåg. Jag har aldrig störts av det inne i teatern. Kanske är den så bra isolerad, eller också har föreställningarna jag sett där alltid varit tillräckligt spännande för att få en att ignorera allt annat… Och inte heller i den här installationen stör den omgivande ljudmattan det minsta, trots att vi nu befinner oss utanför teaterbyggnadens skyddande väggar. Snarare bidrar alla ljud som kommer utifrån – de får alla en egen spännande och oförutsägbar roll i verket.

Man ser det redan på långt håll när man närmar sig teatern: ett gammalt träskepp med bulligt skrov och kinesiska sniderier runt aktern, som står stadigt uppallat med stöttor mitt på den lilla gräsplätten framför teatern. Inifrån skeppet hörs dova slag, klirr och gnissel och ur springor i träet ringlar vit rök. Redan innan jag har börjat klättra uppför den branta trappan till däcket är jag barnsligt förtjust och förväntansfull. Och det blir bara bättre! Barnslig är nog ett adjektiv som passar bra till det här verket. Det är barnsligt fantasifullt på det mest vansinniga sätt och får mig att tänka på både Skrot-Nisse och Mucklornas pyttevärldar i Pettson-böckerna.

Det mycket begränsade kajututrymmet är proppfullt med underliga mackapärer, kastruller, trumpinnar, stänger, gamla radioapparater… I det trånga akterutrymmet är en stor bastrumma inkilad. På ett bord är en fiol fastspänd med en stråke fäst vid en mekanisk svängarm precis ovanför. Längre in i båten skapas kraftig sjögång i ett gungande vattenfyllt akvarium. Framför kajutafönsterna, på utsidan av båten, har man byggt ett slags träboxar som fyllts med gråa, rottrådiga jordklumpar – det ser ut som en blandning mellan terrarium och månlandskap i miniatyr. Och mitt bland allt det andra hittar man små stumma miniscenografier – vissa med uttrycksfulla, perfekt utformade plastgubbar på möbler av hoplimmad kartong, andra med pyttesmå lerfigurer, som verkar klumpigt, amatörmässigt modellerade och ser ut att kunna falla sönder om man skulle råka peta till dem. De första ger alla en känsla av oöverbryggbar ensamhet, de senare verkar i sin totala enkelhet utstråla ett slags stillastående, passiv brutalitet. För hela verket har egentligen också en tydlig mörk underton – trots all sin barnsliga lekfullhet. Eller är det mörka kanske just en naturlig del av det lekfulla, på samma sätt som nyfiket utforskande inte så sällan rör sig nära gränsen mot grymhet? Som när man som barn samlar insekter i en burk eller klämmer snigelns skal lite för hårt mellan fingrarna…

Upplevelsen inne i det här skeppet förbinder mig just med barndomens mysterieälskande fascination inför omvärlden – för det som rör sig, för mekanik, för parallella världar och miniatyrverkligheter, och för ljud och skiftningar. Och just ljuden får jag inte glömma bort nu! För de utgör egentligen också kärnan i hela verket. Det är ljuden som fyller och befolkar rummet, som gör det levande och öppnar dörren till de mer livfulla fantasibilderna. Allt i kajutan, förutom de små scenografierna, rör sig och skapar ljud. Mekaniska svängarmar styrda av ett datorprogram får de olika objekten i rummet att vrida och vända sig, att snurra, att banka och slå. Det dunkas mot bastrumman i aktern, mot en cymbal på en krok, mot kastruller upphängda i taket, mot skivan till ett rökfyllt glasskåp, och mot båtens sidor. Metallklanger, glasklirr, dovt dunkande, blandat med fiolens gnällande gnissel, och brusiga brottstycken av sång och otydbara rytmiska ramsor ur de gamla radioapparaterna. Och så ibland då med inblandning av dånet från tunnelbanan. Det mesta av tiden bildar ljuden en brötig kakafoni, men så plötsligt, en liten stund, samlar de ihop sig till en medryckande rytmisk slagverkssymfoni. Det är fullständig dårskap och gränslös genialitet! Jag föreställer mig hur hela skeppet befolkas av en samling dårar – av egensinniga varelser som är helt upptagna av sina egna projekt – av sitt bankande och mumlande och byggande och sönderskrapande – och som skiter fullständigt i att vi kommer och går.

Jag undrar vad det är som är så underbart med detta – vad det är som gör mig så bubbligt innerligt glad och som får mig att dröja kvar längre och längre i det lilla kvava utrymmet och förundrat smyga fram och tillbaka i den smala, snirklande gången och granska alla små detaljer. Det verkar så barnsligt enkelt alltsammans, och samtidigt så djupt mänskligt komplext – som om verket på ett komplicerat, kodat sätt berättar något väsentligt om vår mänskliga natur. Jag vet inte precis vad, men något viktigt är det.

Och jag tänker att detta är en installation som absolut borde visas i Göteborg. Man borde ställa upp skeppet vid Röda Stens konsthall under Älvsborgsbron där lastbilarna dundrar högt ovanför. Oljecisterner, sand, cement, grästuvor, berg, graffiti… En alldeles perfekt plats för en kinesisk Djonk – för ett skepp fyllt av dårar – ett narrskepp! Vem borde man tala om det för?

Förresten har man till och med 25 maj också möjlighet att ta del av ytterligare ett verk av de två kanadensiska konstnärerna – Janet Cardiff och George Bures Miller. Ghost Machine – en videopromenad, där man vandrar genom HAU1’s hela teaterbyggnad med alla dess smala back-stage-gångar och gömda källarutrymmen. Detta är ett verk som jag såg förra året då det också visades under några dagar och det är en av de häftigaste konstupplevelserna jag har haft. Länk till detta här: http://www.hebbel-am-ufer.de/en/kuenstler/kuenstler_20692.html?HAU=1

Och mer om Ship O’ Fools kan man läsa på konstnärernas hemsida – länk här: http://www.cardiffmiller.com/artworks/inst/ship_o_fools.html

/Hanna Nordqvist

▪ Hanna Nordqvist