Mumlet från bensinmackarna – Om den mindre kända sidan av Sannfinländarnas valframgång

[110609] 560 075 finländare röstade på populistpartiet Sannfinländarna i riksdagsvalet den 17 april. Partiets totala väljarstöd steg med 447 819 röster i jämförelse med riksdagsvalet 2007. Antalet riksdagsmandat ökade från 5 till 39. När mer än fyrahundratusen väljare byter parti finns det inte bara en historia att berätta. Det här är fragment ur berättelsen om den regionala dimensionen av Sannfinländarnas valframgång.

Sannfinländarna ökade sitt röstetal i samtliga 320 kommuner på fastlandet. Det betyder att deras väljare finns lite varstans. Sannolikheten att möta en sannfinländsk väljare på gatan är lika stor som sannolikheten att möta en socialdemokrat. Män som äter korv och gillar motorsport, svarade partiledaren Timo Soini när Helsingin Sanomat (13.2.) bad honom ringa in sina kärnväljare. Förutom att Sannfinländarna dragit nytta av att allt flera finländare upplevt sig svikna av de etablerade partierna, öser de ohämmat ur ett illa dolt förakt för postmoderna miljö-, hälso- och smaknormer.

Grogrunden för Sannfinländarnas valframgång kan lokaliseras både till diskussionsforumen på nätet och till landsorternas bensinmackar. I Internets parallelluniversum har identifierbara ideologer och deras ansiktslösa hejarklackar skapat gehör för inslagen av nynationalism och främlingsfientlighet i partiprogrammet. Runt kaffeborden på ABC-stationerna – de kombinerade bensinmackar, vägkrogar och snabbköp konsumentkooperationen SOK strött ut som moderna kyrkor invid huvudlederna – sitter den träningsoverallklädda lokalbefolkningen och muttrar över herrarna i Helsingfors och deras befängda påfund. EU:s krisfonder. Större polisdistrikt. Obligatoriska avloppsvattenreningsverk i glesbygden. Bara utgifter och försämringar för vanligt folk.

EU, invandringen och den sociala segregationen i storstadsområdena har fört upp nya frågor på den populistiska dagordningen. Men en del av Sannfinländarnas hjärta finns fortfarande i glesbygdsbefolkningens frustration över rikspolitikernas framfart. Förra gången Finland upplevde en liknande politisk skräll var 1970, när Landsbygdspartiet, Sannfinländarnas föregångare, fick 18 platser i riksdagen som resultat av en protest mot Centern, som uppfattades ha sålt sin själ till Socialdemokraterna och deras strävanden att minska antalet småbruk. Det finns klara paralleller till 2011 års val. Även om nästan alla partiers understöd naggades i kanten av Sannfinländarna, var det statsministerpartiet Centern som förlorade mest.

Listan över kommuner där Centern förlorade ungefär lika många röster som Sannfinländarna vann liknar en uppräkning av division 2-lagen i boboll: Evijärvi, Ilmajoki, Karstula, Kannonkoski, Hyrynsalmi, Lumijoki, Kitee, Valtimo. Där reagerar min regionforskarradar. Sedan 1999 har den nationella regionalpolitiken syftat till att stärka 30–35 regioncentra, dvs. större och medelstora städer med omland. Det blir obönhörligen en del kommuner över i en sådan exercis och i många av restkommunerna tror väljarna numera mer på Sannfinländarna än på Centern.

EU-folkomröstningen 1994 utgjorde en vattendelare för det politiska medvetandet. Ja-sidans seger visade för första gången att det urbana Finland röstmässigt är starkare än glesbygdsfinland. Sedan dess har det urbana tolkningsföreträdet stärkts i finländsk politik. För Samlingspartiet och Socialdemokraterna är utvecklingen inte alls bekymmersam. Alltmedan Centern, lindansaren och överlevaren i finländsk politik, fått en allt krångligare ekvation att hantera: 1) tillfredsställa de traditionella landsortsväljarna, 2) vara koalitionsdugligt och 3) vinna nya väljare i södra Finland. För att göra en lång historia kort har Centern under 2000-talet klarat punkt 2 med bravur, men misslyckats i övrigt.

I en intervju i Helsingin Sanomat den 29 maj idkar centerveteranen Mauri Pekkarinen, näringsminister i den avgående regeringen, självrannsakan. Centern tappade markkontakt efter alla år i regeringen, säger han och nämner nedläggningen av lärarhögskolan i Kajana, avloppsvattenförordningen, arbetsgivaravgifterna och nödcentralsreformen som konkreta misslyckanden. Hyckleri, menar Lapplands universitets tidigare rektor Esko Riepula, i en replikinsändare (HS 30.5.) Pekkarinen borde vara medveten om att politikerna gjort sig själva vapenlösa i flera av de uppräknade frågorna, bl.a. högskolepolitiken, genom att ge marknadsmekanismen spelrum på den medvetna politiska styrningens bekostnad.

Ödets ironi är att Sannfinländarna och Centern, vinnaren och förloraren, kommer att bilda gemensam opposition mot en brokig regering, ledd av Samlingspartiets Jyrki Katainen. Konstellationen regering–opposition accentuerar samtidigt motsättningen mellan centrum och periferi. Det kan vara ett guldläge för de siamesiska tvillingarna C och Sannf, med rötterna i samma agrarparti, men det kan också vara upplagt för bittra strider och inre splittring.

PS. Precis när krönikan lämnats in för publicering kraschade regeringsförhandlingarna under Jyrki Katainens ledning. Efterspelet har förstärkt bilden av att Centern och Sannfinländarna som siamesiska tvillingarna. Erkänt koalitionsdugliga Centern har lovat överväga regeringsmedverkan. Men inte utan Sannfinländarna. Det är enligt ledande Centerpolitiker liktydigt med att formulera inbjudningskort till sin egen begravning.

▪ Siv Sandberg

Siv Sandberg är statsvetare vid Åbo Akademi i Finland.

Taggar
Dela den här artikeln: