[110608] Vad som håller på att ske bland unga i landets förorter har varit föremål för en intensiv diskussion under de senaste åren. Medierna har rapporterat om ett flertal oroligheter, framförallt i Malmö och Göteborg, med stenkastning, bränder och öppna motsättningar mellan ungdomar och polis. Inte sällan har det gjorts en koppling mellan utanförskap, oroligheter och för vissa unga en befarad inslussning in i mer organiserad kriminalitet. Det har också talats om att de kriminella ligorna, som tar lagen i egna händer, hotar vittnen och företrädare för domstolsväsendet med mera, utgör ett hot mot rättsstaten och i slutändan även mot demokratin. Kraven på beslutsfattare och myndigheter om att något måste göras åt situationen är många och kommer från ett flertal olika håll. Olika uppfattningar om vad som är det ”egentliga” problemet samt åsikter om vad de samhälleliga interventioner man önskar få utförda bör bestå av, uttrycks i stor skala. Som så många gånger annars i sammanhang som detta är emellertid de ungas egna röster relativt få, och när ungdomar väl får komma till tals görs de inte sällan till talespersoner för stora grupper samt tilldelas specifika positioner.
I rapporten Kampen för att bli Någon från FoU i Väst/GR har vi velat göra just detta. Genom en stor mängd intervjuer, samtal och närvaro i ungdomsmiljöerna har vi velat nyansera bilden av förorten som uppväxtmiljö och vad det är som kan ligga bakom ungdomsoroligheter och brottslighet.
Det moderna samhällets boende
Den svenska förortens historia startar någon gång vid tiden för andra världskriget. I 1940-talets Sverige var bostadsbristen och trångboddheten i de större städerna stor. Dessutom var många hus gamla, omoderna och mycket slitna. I Bostadssociala utredningen från 1945 påtalades att en bostad borde vara en social rättighet för alla. Därför skulle invånarna förses med ”goda och hygieniska bostäder till rimliga hyror”. Europa och stora delar av övriga världen hade slagits i spillror under andra världskriget, och som en kontrast till denna mörka bild betonades i den svenska drömmen om folkhemmet starkt gemenskapen, grannskapstanken och jämlikheten i det framtida boendet. Tanken var att alla sorters människor skulle kunna bo i de nya områdena, och tron på att det faktiskt var möjligt att bygga bort social misär var stor.
I förorten skulle den nya människan bo, hon som varken var borgare eller proletär, landsbygdsbo eller stadsbo … Förorten blev en symbol för svensk framtidstro – ett vapen mot det gamla klassamulle den nya människan bo, hon som varken var borgare eller proletär, landsbygdsbo eller stadsbo … Förorten blev en symbol för svensk framtidstro – ett vapen mot det gamla klassamhället. (Arnstberg 1998: 35-36)
I takt med att städernas undermåliga arbetarbostäder försvann och landsbygdens fattiga befolkning flyttade in till städerna, skulle samhället förändras i en mer jämlik riktning. Områdena skulle därför vara organiserade i mindre grannskap med hög grad av självbestämmande. På så vis skulle förslumning och segregation undvikas, vilket var ett stort problem i många andra länder. Att minska trångboddhet och få en bättre bostadsstandard var alltså de drivande tankarna bakom nybyggnationerna, och under åren 1965 till 1974 byggdes sammanlagt en miljon lägenheter. I snabb takt växte områden upp som till exempel Angered i Göteborg, Rosengård i Malmö och Skärholmen i Stockholm.
Men vad hände?
Länge såg bilden ljus ut, och det var egentligen först runt 1970 som de första rapporterna om missförhållanden och sociala problem i förortsområdena började dyka upp. Men varför blev då inte förorterna de positiva områden, präglade av jämlikhet och solidaritet i förhållande till det övriga samhället, som man planerade för? Skälen till detta är många, och har också ändrat karaktär under decenniernas gång. En av orsakerna var den snabba byggtakten. För att hinna uppnå målet med en miljon nya lägenheter under den utsatta tiden fick man rucka på de inledande planerna och husen blev därför både betydligt högre och avsevärt mycket tjockare än vad man först hade tänkt sig. Dessutom fick bebyggelsen en väldigt ensidig prägel där höghusen hamnade för sig och småhusen för sig, vilket enligt Rådberg (1997) resulterade i ett, ”fult och trasigt stadslandskap”.
I rapporten Delade städer (SOU, 1997:118:53) från Storstadskommittén beskrivs en orsakskedja som man menar föranledde en nedvärdering av områdena samt ledde fram till den situation som råder i förorten idag. Flertalet av miljonprogramsområdena placerades en bit utanför städerna. Utbyggnaden av grundläggande service, som till exempel mataffär, kommunikationsmedel, barnomsorg och skolor, skedde inte i samma snabba takt som man byggde hus. Under de första åren fick därför invånarna leva i en ganska fattig och oattraktiv boendemiljö. Dessutom stagnerade inflyttningen till storstäderna efter några år, de typiska arbetarklasshushåll som inledningsvis befolkade förorterna gjorde boendekarriär och flyttade därifrån. Under åren 1970 till 1990 byggdes sammanlagt ungefär en halv miljon småhus, vilket resulterade i att en stor del av förorterna tömdes på folk. Kvar blev de som inte hade möjlighet att flytta, inte sällan personer i svåra sociala situationer. Det stora antalet tomma lägenheter medförde en drastisk minskning av hyresintäkter för bostadsföretagen, vilket i sin tur resulterade i försämrat underhåll och förfall, i vissa fall till och med vanskötsel. Trenden att de resursstarka personerna lämnade områdena förstärktes på så vis ytterligare. En av de ungdomar vi talat med berättar så här om sin syn på denna utveckling:
Framförallt, som jag ser det, det är ju att… det är ju inte vi som har valt att bo i Biskopsgården, utan det är dom som har valt att inte bo här. Vi kan inte välja att inte bo här. Dom kan välja att inte bo här för dom har råd. Och det har inte vi som blir kvar. Och det är ju så här det är, att man blir kvar här. Och det är ju nåt viktigt att komma ihåg, alltså att vilka förutsättningar folk har att forma sitt liv. Det beror inte på hur mycket dom vill och sådär va, utan det beror väldigt mycket på att dom faktiskt blir kvar. Dels så kan man ju ha flyt, men man kan också ha att det finns krafter som försämrar dina möjligheter väldigt tydligt. Just att när dom ”lyckade” människorna, om man får uttrycka sig så fult, lämnar dom misslyckade människorna, så försvårar dom samtidigt för dom misslyckade att ta sig ut. För att… att det blir ju kvar bara en hopplös stämning att: ”Jaha, här går vi, vi som inte kommer härifrån, vi som inte blivit nåt.” Alltså det blir ju en negativ spiral där, och så blir det en positiv spiral i det andra området. (Intervju ungdom Biskopsgården)
Under 1990-talet förändrades bilden igen. De tomma lägenheterna fylldes då med människor som flytt till Sverige från krigshärjade delar av världen. Vid samma tidpunkt inträffade också en ekonomisk kris i landet av sällan skådat slag. Dessa omständigheter tillsammans bidrog till en inlåsning av invånarna i förorterna där de berövades möjligheten att ta sig in i det svenska samhället – vare sig det handlade om arbete, utbildning eller möjlighet att skaffa annan bostad (Törnquist 2001).
Vägen in på riskfyllda utvecklingsvägar
Sammanhanget vi relaterar till är några av Göteborgs förorter, men liknande bilder skulle troligen kunna fås från en rad liknande miljöer runt om i Sverige. Vi ger ingen larmrapport över situationen trots att vårt fokus delvis är lagt på de drivkrafter som påverkar ungas väg in i brottslighet. Visst kommer det fram röster som talar om utanförskap och en känsla av att leva i ett område som tappat kontakten med övriga samhället, men dessa vägs många gånger upp av sådana som tvärtom talar om förorten som ett ställe att känna sig trygg på, en plats där kamraterna bor, som är nära naturen och som kan innebära vidgade vyer till följd av de många kulturmöten som vardagen byggs upp kring.
En skrift som haft stor betydelse för debatten i Göteborg, och som fått stort genomslag inom det brottspreventiva arbetet, bland annat för starten av det myndighetsövergripande samarbetet Ung och Trygg i Göteborg, är en riskanalysrapport från Polismyndigheten i Västra Götaland (J. Johansson, 2004). I denna behandlas nyrekryteringen till organiserad gängbrottslighet i regionen, och bland annat görs en bedömning om att cirka två procent av ungdomarna från Angered befinner sig i riskzonen för rekrytering till kriminella nätverk. Det ställs också en ganska ödesmättad fråga om en sjuttonåring från stadsdelen Gårdsten egentligen har några möjligheter att välja om han börjat bli attraherad av de kriminella gängen han lever i närheten av. I en uppföljande analysrapport dras följande slutsats om kopplingen mellan vissa stadsdelar och personer som lever under svåra levnadsförhållanden:
Bilden av situationen i de segregerade stadsdelarna i Göteborg har i denna rapport befästs, många av de personer som riskerar att rekryteras in i en kriminell arbetsmarknad lever i dessa områden under svåra levnadsförhållanden. Snart kommer många av dessa personer vara nästa generation av grovt kriminella i Göteborg. (Polismyndigheten i Västra Götaland 2005, s. 39)
Uttalanden av detta slag fanns i våra tankar under studien, och de har väckt många frågor, som till exempel – vad menas egentligen med att vara i ”riskzon” för kriminalitet, och är detta ett fenomen som kan sägas vara särskilt kopplat till vissa förortsområden, som exempelvis Angered? Det är ofta så att förorten kopplas samman med ungdomsbrottslighet och sociala problem, trots att den stora majoriteten tar andra vägar. Enligt en aktuell studie om oroligheter i Rosengård (Hallin, m. fl. , 2010), är det endast några procent av ungdomsgruppen som varit involverad i kriminalitet. Samtidigt är det av vikt att belysa om det finns en koppling mellan att leva i svåra livssituationer och brottslighet, inte minst för att få underlag till att utveckla förebyggande insatser. Det finns med andra ord å ena sidan en risk i att överdriva problematiken och skapa en negativ bild av förorten, och å andra sidan att negligera en problematik och kanske romantisera eller exotisera olika bostadsområden. En central fråga i rapporten är därför hur kopplingen mellan förorten och ungdomar som tar riskfyllda utvecklingsvägar ser ut.
Vissa unga som kommer från en förortsmiljö likväl som unga från andra områden kommer dock in på en riskfylld utvecklingsväg – en väg där brottslighet, droger och kanske koppling till mer avancerade kriminella grupperingar blir en del av vardagen. Återkommande drag finns bland dessa ungdomars berättelser om hur denna väg kunde se ut. För det första att vägen in på dessa vägar kan vara en form av försvarsstrategi för upplevda tillkortakommanden och en osäkerhet inför att klara sig i en omgivning som signalerar om att man ska vara tuff för att klara sig. För det andra att upplevelsen av tillkortakommanden också kan ha förstärkts av de insatser som samhället gjort för att stödja de unga och åtgärda deras beteenden. Många har upplevt hur förhoppningen om positiv förändring har förbytts till sin motsats. Inte sällan handlar denna upplevelse om hur insatser som satts in från samhällets sida har fått ungdomarna att känna sig än mer utanför och åsidosatta. Ett sätt att förstå denna utveckling är att känslan av tillkortakommanden kan åstadkomma ett skamtillstånd, vilket hotar upplevelsen av värdighet och respekt för den egna personen. Till skydd för självkänslan och upplevelsen av egenvärde utvecklas därför olika försvarsstrategier.
Det svåra, men samtidigt hoppfulla med att samhällets insatser i vissa fall kan medverka till en negativ utveckling, är att det inte finns någon enskild aktör eller omständighet som kan pekas ut och som man kan ta strid mot. I många fall sitter de som är satta att stödja, utbilda och fostra unga fast i en gemensam upptrappningsspiral med de unga – en spiral som när den väl startat kan vara väldig svår att ta sig ur. Just de sidor man helst vill undvika, blir dem man förstärker. Stina berättade exempelvis om hur det egna beteendet ledde till motreaktioner från vuxenvärlden som exkluderade henne från de andra och placerade henne tillsammans de ”värsta i skolan”. En exkludering som befäste en negativ självbild och som accelererade problematiken
I åttan hamnade jag i en OBS-klass i alla fall, eller det heter ju inte OBS-klass. Det var ju bara jag och fyra till och det var ju typ dom värsta i skolan om man säger så. Så jag tror det var där allting började riktigt ordentligt i alla fall.
Fanns det några grejer som gjorde att du kom till den gruppen?
Ja, jag ser det som att ingen lärare ville ha mig men jag vet inte om det är sant. Men alltså jag ser det så fortfarande, för att jag var görjobbig mot lärarna, alltså på rasterna på lunchen på lektionerna – jag blev alltid utslängd.
En sak som framkommer i rapporten är vilken stor betydelse relationer och bemötande har för utvecklingen för enskilda unga i utsatta situationer. Många av dem som brutit med sin tidigare livsföring för att komma in i samhället igen, talar om vikten av att i sin närhet ha personer som kunde göra skillnad, och att få kontakt på ett annat sätt än tidigare. Vägen tillbaka är också kantad av svårigheter kring hur man ska kunna hantera känslor av skuld och skam över sin tidigare livsföring, över att ha gjort sina föräldrar besvikna samt hur man skall finna ett nytt socialt sammanhang. Många som talar om hur det kan vara att leva i en miljö där brottslighet är en del av tillvaron berättar om hur de successivt tränade sig i att inte uppleva olika känslor, att förhärliga den egna styrkan, inte tänka i konsekvenstermer och att uppleva en nära gemenskap med sina kamrater. Allt detta måste hanteras på nya sätt när man vill söka sig tillbaka till samhället.
Vissa ungdomar som levt i riskfyllda miljöer talade också om hur de tillsammans med sina kamrater utvecklade ett ”vi och dom-tänkande” om samhället. Vi:et var den egna kamratgruppen eller de som bodde i samma område. De andra stod för storsamhället och dess representanter i form av anställda inom olika funktioner, i synnerhet polisen. För vissa utgjordes fienden även av brandkår och annan uniformerad personal, med vilka de kunde driva gäck samt visa sig smartare, kvickare och starkare än. På så sätt skapades ett slags mikrokamper i vardagen som i det närmaste kan ses som en förtätning av en upplevelse av en motsättning i förhållande till det samhälle som de inte upplevde sig insläppta i eller kände tillhörighet till – bara med den skillnaden att här blev resultat det omvända. Kampen var som en spegelbild av den upplevda underordningen – här kom de själva ut som segrande.
Allt handlar dock inte om relationer och bemötande. Hur grupper orienterar sig i olika sammanhang har att göra med möjligheterna att skapa sig en plats i samhället, hur attraktiva alternativen verkar vara samt vilka värderingar och attityder som formas lokalt. Mycket av detta hänger samman med vilka möjligheter och resurser som finns i samhället och hur dessa fördelas. Att arbeta förebyggande är därför i grunden ett samhällsförändrande arbete, där det handlar om att försöka identifiera vad som på olika nivåer medverkar till att skapa de problem man vill undvika. Därefter handlar det om att undersöka vad av detta man kan påverka. Utifrån denna utgångspunkt lägger vi i rapporten stor vikt vid våra egna direktmöten med ungdomar, möten mellan lärare och elev, mellan socialarbetare och klient samt mellan polis och unga i riskzon. Naturligtvis upplever den enskilde individen relationerna i familjen, släkten och liknande sammanhang oftast som mer betydelsefulla än kontakterna med de offentliga funktionärerna. Men, för att kunna stötta fler ungas väg in i samhället menar vi att det vilar ett särskilt stort ansvar på att granska det arbete som bedrivs inom de offentliga organisationerna, att syna de mekanismer som där verkar i utstötande riktning samt att undersöka vad i verksamheterna som kan utvecklas i syfte att minska de negativa effekterna av de exkluderande processerna.
Litteratur:
Arnstberg, Karl Olov (1998): Fattigkulturer och samhällssolidaritet. SvD15.3.1998.
Hallin, P. O., Jarhari, A., Listerborn, C., & Popoola, M. (2010). Det är inte stenarna som gör ont. Malmö: Malmö University of Urban Studies.
Forkby, T. & Liljeholm Hansson, S. (2011) Kampen för att bli Någon. Bilder av förorten och riskfyllda utvecklingsvägar i Göteborg. Göteborg: FoU i Väst/GR
Johansson, J. (2004). Rekrytering till kriminella gäng. Göteborg: KUT. Polismyndigheten i Västra Götaland.
SOU (1997:118). Delade städer. Betänkande av Storstadskommittén: Socialdepartementet.
Törnqvist, A. (2001). Till förortens försvar. Göteborg: Göteborgs universitet.
Rådberg, Johan (1997): Drömmen om atlantångaren. Utopier och myter i 1900-talets stadsbyggande. Atlantis, Stockholm.
