Tranströmer behåller gåtan

Tema: Det nya medielandskapet

[110810] I min barndom träffade jag inte sällan Stig Kassman, till hälften anställd frilansskribent på äventyrstidningen Levande Livet, där min far gjorde de flesta omslagen. Han blev med tiden uppskattad barnboksförfattare.

Men det väsentliga för mig var att han fått en dikt publicerad i Dagens Nyheter. Detta tyckte jag var storartat och jag frågade gång på gång efter receptet: ”Hur får man en dikt i Dagens Nyheter ?”

I mitt känslominne av denna episod finns inte kvar att jag antagligen blev rätt tjatig. Han svarade nog undvikande flera gånger innan han brusade upp: ”Men människa då, det är ju absolut bara tillfälligheter, total slump, har ingenting med om den är bra eller ej att göra. Bara ren förbannad tur”.

Jag trodde jag gjort honom arg som frågat så naivt, men var så pass gammal att det införlivats en ursäktande kommentar från min sida: ”Glöm inte att jag är ett barn. Jag vet inte så mycket om slumpens betydelse”.

***

Läser man några recensioner från fyrtio- och femtiotalet av Ragnar Thoursies och Tomas Tranströmers debutböcker, får man klart för sig grundmotsägelsen: recensenten ska dels uppfatta att diktaren är fullständigt införstådd med tidstrenden inom modernismen, dels inom ramen för denna tidstrend förhålla sig alldeles självständigt.

Vid åttioårsdagen har det funnits texter som så tar fasta på någon kritikers tveksamma recension av Tranströmer i det vänsterpolitiska sextiotalet, att vi fått se honom formligen fly till USA och Rober Bly; han hade inget att säga i Sverige. Kanske betonas dessa enstaka kritiker alltför mycket och kanske har flera svenska författare i perioder funnit den svenska kulturmiljön för låst och Sverige helt enkelt för litet för deras tankar. När som helst kan de ju råka ut för en Björn Håkanson.

Ragnar Thoursie var vid sidan av franska surrealister Tomas Tranströmers store lärofar, det har han själv sagt i recension och intervju. Lustigt då att undersöka några texter från de båda författarskapens födelse, när berömdheten ännu inte var manifest. Ragnar Thoursies debutsamling lades av då tongivande BLM ut på – Olof Lagercrantz, som skrev under rubriken ”Tre debutanter” tillsammans med Börje Lindell och Kurt Almqvist. Det är ingen slentrianmässig, vagt välvillig debutantanmälan T bestås för ´Emaljögat´. Han får 70 % av texten. Anslaget: ”Vingarna bär honom från första stund. Hans självständighet är förvånande, hans bildspråk slående och stimulerande.” Det påtalas viss ”svårgenomskådlighet” men sedan flödar berömmet konstant. Beroende av Artur Lundkvist och Karl Vennberg påtalas, ” men om T också hör hemma inom den inåtvända, psykologiserande, delvis rätt romantiska modernistfalangen, fäster man sig dock mera vid hans självständighet än vid hans beroende.”

Tranströmers debutrecension i BLM 1954 var skriven av Sven Lindner, måhända med annan lägstanivå för känslosvallning än Lagercrantz. För honom är den rådande trenden rätt tråkig: ”det är gott om rena toner men den stora tonen saknas”. Tranströmers debut är då inte ”djärvt stilförnyande” men frambringar ändå ”en både ren och stor ton”. För att vara debut påpekas ovanlig motivisk koncentration och ”autentisk, obruten diktion som, oavsett att dikternas kvalitet växlar, utgör ett säkrare tecken på genuin poetisk begåvning än en samling isolerade lyckokast”. Hans avgörande fynd är att materialet ”inte uttrycker eller formulerar det abstrakta motivet utan självt tar motivets gestalt”. ”Därmed har TT i stort sett undvikit att göra de naivistiska och imagistiska dragen till självändamål på det sätt som är vanligt i den yngsta poesin”. Bildernas betydelsebärande beror på att ”de erhållit en så plastisk gestaltning i framför allt rytmen”. En sådan inlevelsefull formulering är ju värd mer än beröm, eftersom den i sin konkretion lyckas motivera beröm. ”Det förekommer visserligen att betydelserna inte får tydlig relief, att infallen inte står under tillräcklig kontroll och att välljudet och kompositionen fått ersätta en allvarligare innebörd…”. Här staplas inte mindre än tre invändningar och man börjar undra om recensenten är allmänt hygglig eller uppriktigt imponerad. Dessa tre vagt formulerade invändningar får hans anmälan att verka svalare än Lagercrantz´ om Thoursie. Det finns en vanlig tanke att anmälaren ökar sin trovärdighet i berömmet genom att också anföra invändningar. Men som vanligt är de olika passusarnas längd viktigare än deras absoluta formuleringar, så länge de inte är skarpt inlevelsefulla. Lindner stannar farligt länge vid sina invändningar, så sett. Undrar hur den unge, säkert överkänslige T T uppfattade denna recension.

***

Vad hade TT lärt av sin tolv år äldre kollega? Han svarar själv i sin recension av T:s andra samling ´Nya sidor och dagsljus´: Emaljögat hade ”mitt i fantasiens överdåd den djupa saklighet som gav den rättigheten att uppträda som förebedjare i en tidsålder svart som natten”. Än är det metoden att översätta det själsliga till sinnligt uttryck som inspirerar, än hans bruk av lyrisk dubbelexponering, säger Kjell Espmark för Akademiens räkning vid utdelningen av kungliga priset 2008, två år före Thoursies död. Mer konkret: T ”håller fast en bild och låter den utvecklas med visuell logik”.

Detta fasthållande av metaforens bildled blir helt bestämmande för T T. Vem minns inte ´Epilog´ ur ´17 dikter´:

December. Sverige är ett uppdraget,
avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står
dess master kärvt….

…..En skog på marsch!
Det forsar kring en stäv och mörkret rör sig,
Och land och vatten färdas. Och de döda,
Som har gått under däck, de är med oss….

…..En sommardag tar vinden fatt
i ekens rigg och slungar Jorden framåt…..

När året sparkar av sig stövlarna,
och solen klänger högre, lövas träden
och fylls av vind och seglar fram i frihet…..

Som fartyget passerar genom dimman
Utan att dimman märker något. Tystnad.
Lanternans svaga ljussken är signalen.

Thoursie har liksom Tranströmer många porträttdikter, en av dem om Stagnelius:

Stort huvud i trädet sitter, ett risigt
bo för tankar. Flätade av gråa ådror
är dess fantasiverk, endast rötterna i jorden
röras tunglikt av vindar.
Detta är en arm av urträdet, mast
på Ölands skepp, fastkedjad
vid världen av tunga jordiska arv…..

En natt kastar Vasa bro sina ruttna förtöjningslinor!
Som av vågor av otaliga fiskryggar ledsagad glider
skeppet på tvären ut till havs…

Bilden av skeppet naglas till delmotiv genom fyra upprepningar, fast den inte som ofta hos Tranströmer får avsluta dikten.

Hos Erik Lindegren däremot kolliderade bilderna. Här

diade evigheten med en grimas
de obegränsade möjligheternas land

Här ”exploderade” bilderna och var snabbt förbrukade, de hölls inte kvar så som synsinnet låter en bild stanna ”på näthinnan” eller snarast ”i hjärnans synbark” , tills en annan bild låter etablera sig genom sin starkare retning. I neurologin skulle man säga att synbarken ett ögonblick är refraktär för nya stimuli. Det är Espmark som gör oss uppmärksam på detta gemensamma drag.

***

Nå, Tomas Tranströmer inledde sin poetbana som de flesta andra: påverkad av förebilder inom fransk sensurrealism, svenska modernister, T S Eliot, småningom Pasternak, Robert Bly och många andra. Inget märkvärdigt med det. Bara Lars Andersson har anklagats för ”plagiat” efter debutromanen ’Brandlyra´, plagiat av Sandemose: ´En flykting korsar sitt spår´. Man kan väl säga att hans svar på tal blev att utveckla ett alldeles unikt självständigt författarskap om snart trettio romaner, alltför lite uppmärksammat på senare år.

Ur dessa djupt allvarliga bilddikter som mirakulöst tycks svara på livsgåtorna genom just sitt envisa kvarhållande av själva bilden för dem, detta meditativt mönstrande förhållningssätt, utvecklade T T ett ganska glest författarskap, vars utvecklingslinje tämligen sällan berörts, Espmark och Bergsten ändå i åminnelse.

Urban Torhamns essä i BLM 10/61 brukar framhållas. Enligt den skedde en mycket stor utveckling från debutsamlingen ´17 dikter´ till ´Hemligheter på vägen´. Han ser undret med TT:s metaforer så att varje bild fungerar ”suveränt inom det karakteriserades gränser ” och att ovanlig noggrannhet ”räddar bildernas frigjorda energier in i en sorts konkretion”: ”månens mast”, ”länge i hans ögons karantän”, ”ett gammalt hus har skjutit sig för pannan”, ”fröet sparkar i jorden”. Ofta betonas den exakta tidpunkten för ett otroligt eller ”tidlöst” skeende genom klockslag eller extrem interpunktion. Därmed får ett otroligt skeende ettslags realitet eller blir ett banalt skeende mer egenartat: ´Klockan 18 kommer vinden / och spränger fram med dån på bygatan / i mörkret, som en ryttarskara´, ´På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat / mitt ute på slätten´. Enligt Torhamn hävdar TT den poetiska beskrivningens absoluta auktoritet och hans ”störtningar” och ”stigningar” avser alltid motiv som konventionellt ses som visionära, ex ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Drömmens verklighetsförvandling är välkänd men beskrivs sällan.

Tranströmers ”torra saklighet” kom fram också när han själv beskrev debutsamlingen som ”pubertetsmässig kosmisk naturupplevelse”. Ett flanördrag, en medvetet utspelad matter-of-factness, ett icke-engagemang var sådant som påtalades. Epigoner drabbades av att Tranströmers poesi verkade så enkel att åstadkomma som han låtsades.

I ´Hemligheter på vägen´ såg Torhamn en större enkelhet, ett mer realistiskt drömdrag, ett övergivande av den manierade författaranonymitet som fanns i ´17 dikter´. Genom detta uppfattades hans dikt som mer personlig och innerlig. Som exempel anfördes ´Han som vaknade…..´:

Morgon, majregn. Staden är ännu stilla
som en fäbod. Gatorna stilla. Och i
himlen mullrar blågrönt en flygplansmotor. –
Fönstret är öppet.

Drömmen där den sovande ligger utsträckt
blir då genomskinlig. Han rör sig, börjar
treva efter uppmärksamhetens verktyg – nästan
i rymden.

Urban Torhamn tillhörde romantikerna i Metamorfosgruppen, kritiker i Expressen helt kort. Det är väl något oklart varifrån han tar sig auktoriteten att tvärsäkert uttala sig om TT:s position. Men en sak är säker – han gör det och han utför en analys som är så träffsäker att den i sig ger honom auktoritet. Det blir alltså viktigt när han på slutet lite bombastiskt hävdar att ”med den dominerande ställning Tranströmer för närvarande intar i sin generation kommer dock hans nästa steg att bli mycket betydelsefullt för den yngsta poesin. Mer än Lars Forsell en gång var det, är Tranströmer nu dess främste stilbildare och inspiratör.”

Att geniförklaras för sina två första samlingar, att få förväntningarna om framtiden uppskrivna till nackdel för Lars Forsell med en auktoritet erövrad i själva den värderande texten – det är väl möjligen att ha ”tur” för en ung diktare ? ´Hemligheter på vägen´ fick också Olof Lagercrantz till recensent i DN och som vi sett var han ofta förbehållslös i beröm. Hans huvudmetod ”återskapande diktning” (se Birger Christofferson: Svenska litteraturkritiker) blev genom sin identifikation genomgående starkt emotionellt laddad. Bo Strömstedt i Expressen talade om ”ett mirakel” etc.

***

Tranströmers fortsatt främste vapendragare blir Kjell Espmark. ´Resans formler´ från 1983 är ett kraftprov, som ju genom T T:s slaganfall 1990 kom att omfatta huvuddelen av författarskapet. Vad som utgivits efter 1990 fanns i huvudsak färdigt eller i utkast före den tragedin, har Staffan Bergsten visat.

Om Tranströmers ”mystik” har Espmark mycket att säga. Diktaren själv tar närmast avstånd från ordet och ger intervjusvar av typisk, torr saklighet: ”Så dom här dikterna är ju någonting som hela tiden pekar mot ett större, för vårt vanliga vardagsförnuft obegripligt sammanhang. Fast det startar ju i något väldigt konkret.” Med psykologen A H Maslow har talats om ´peak experiences´. ”ögonblick av stor bävan, ögonblick av den mest intensiva lycka eller till och med hänryckning…., ”gränser och avstånd i förhållandet till den omgivande världen löstes upp och efterträddes av en känsla av samhörighet, av sammansmältning med den…..” Det är denna upplevelse Lars Gyllensten kallat epifani, ”synligblivande uppenbarelse”, ett begrepp som först användes om Jesu härlighets uppenbarelse av gnostiker omkring år 150. För Gyllensten står det för en sekulariserad mystik med betoning på själva upplevelsekvalitén. För brittiske författaren Colin Wilson som skrivit mycket om ockultism är upplevelserna inte ”religiösa” i vanlig mening utan ”naturliga” och möjliga att studera, inte ”outsägbara” utan möjliga att förmedla genom språket.

Tranströmers förhållande till religionen, drömmen som lyrisk inspiration, den musikaliska upplevelsen för övervinnande av mörker och plåga, bakgrunden till uttrycket i ´Elegi´, ´Det finns en korsväg i ett ögonblick´ och samlingstiteln ´Sanningsbarriären´, detta blir hans huvudsakliga nedslag kring vad som ofta slarvigt kallats ”Tranströmers mystik”. Han skriver på åttiotalet, men börjar med att framhäva ´Epilog´ ur ´17 dikter´ (se ovan) som nyckel till Tranströmers metafysik och kanske främsta dikt. I ´Epilog´ finns ett tema rörelse-stillhet, en bildsvit av dubbelexponeringen skeppet-landskapet och en serie bilder för det ”dolda landskapet” som här blir och sedan förblir en av hans vanligaste gudsbilder. Kontrasten rörelse-stillhet har väl oftast upplevts som dramaturgi men ges av Espmark en djupare syftning. I platonsk och nyplatonsk filosofi uppfattades två motsatta aspekter hos gudomen: som absolut oföränderlig, orörlig, utanför tid och rum, samtidigt i skapelsen ständigt och allestädes närvarande, rörlig, deltagande. Denna paradox återkom hos Augustinus, Thomas av Aquino, Mäster Eckehart och dennes lärjunge Nicolaus Cusanus som vi vet att T T studerade.

När diktaren utvecklade sina idéer, vilket kan följas i dagböcker, var tydligen det vanliga att han gick från en utpekad Gud till en mer vag bild av ett ”dolt landskap” eller, som i Epilog, ”lanternans svaga ljussken”. Det var inte heller Eckeharts eller Eliots eller Ekelöfs via negationis, ”utpekande av det heliga för vad det inte är” (när nu orden inte räcker). I brev till Göran Palm talar han om hur han från början gått längre i att ”förklara” gåtan än att ”behålla” den. I förarbetena till den femte av ´Resans formler´ i ´Hemligheter på vägen´ går han från att använda ordet ´centraleld´ till ´Envist skimrar / mitt armbandsur med tidens fångna insekt´, alltså en rent sinnlig bild med ”gåtan” innesluten i en säregen metafor. Han tycks genomgående värja sig för att fastna i tolkningar inom den kristna sfären. Han upplever sekulariseringen som faktisk, inifrån en kyrka i ´Decemberkväll -72´ (´Stigar´ 1973). I prosadikten ´Funchal´ ur ´Sanningsbarriären´ talar han om ´det som bara kan möta sig själv. Den innersta paradoxen, garageblomman, ventilen mot det goda mörkret…´ Han kommenterar detta som ”ett försök att ringa in lite av den religiösa dimensionen som jag har så svårt att göra en hållbar teologi av”.

Tranströmer stod helt främmande för religion som barn. Hans intressen var mer naturvetenskapliga: insektssamlande, långa och många museibesök f f a på Naturhistoriska.
Vid 15 år gick han genom en ångestkris där han ständigt i mörkret fångades av ”sjukdomsväldet” i världen, grimaserande ansikten på tapetväggen, ondskans herravälde. Indirekt kan man förstå att detta ettåriga helvete nog hade en del att göra med senare religionssökande, liksom med yrkesvalet till psykolog.

Det är faktiskt så att fler av Thoursies dikter använder biblisk myt som självklart referensmaterial, än Tranströmer använder bibliskt material. Han är hela tiden fascinerad av tillvarons gåtfullhet men blir successivt alltmer noga med att ”behålla” gåtan framför att ”förklara” den. Den självklarhet och språkliga auktoritet som präglar hans mest berömda bilder av Gåtan kan ses som hans största bidrag till svensk poesi. Men någon förkunnare är han inte – det finns så många andra.

Tranströmers intresse för drömmen och insomningens liksom uppvaknandets hypnagoga tillstånd föranleder säkert lika många dikter som hans religiösa sökande, i hög grad för att han i drömsekvenserna anar en särskild sanning. Espmark menar att han från början såg drömmen som en kunskapsväg till gud men senare frångår den idén. Här får vi inte glömma att TT har professionell sakkunskap, även om han inte någonsin arbetat som psykoanalytisk terapeut. Det finns någonstans hos Ulf Eriksson en mycket intressant formulering att ”antikens människor hallucinerade gudarnas närvaro i sina drömmar”, att vissa kulturer uppfattat drömmen som kunskapsväg till gud/arna. Därav då antikens säregna panteon med starkt förmänskligade gudar som kunde visa mänsklig avund, svartsjuka och beblandning med människor – eller om orsak och verkan är tvärtom. Men minst sedan Freud och hans topografiska modeller har drömmen uppfattats som en kontaktväg till det undermedvetna, den outsinliga reservoar av minnen och till dem kopplade känslor som genom ”bortträngning” lever kvar inom varje människa och manifesteras dels i psykosernas innehåll, dels i drömmarna. Allra senaste tidens teorier uppfattar inte bortträngning som en lika definitiv process, utan ser olika grader av ”minne” och ”glömska” i ett vitt gränsskikt mellan det vi kan erinra oss och allt som ”försvunnit”. Särskilt intressant blir då vart de allra första årens erfarenheter ”tar vägen”; de ligger ju principiellt men inte utan undantag i minnesskugga.

Jag kan inte se att ”I springan mellan vakenhet och dröm / försöker ett stort brev tränga sig in förgäves” måste ges en religiös tolkning. Givetvis kände diktaren även som ung till att drömmarna numera anses förknippade med en annan gåtfull instans än ”det gudomliga”. Drömmen kan visserligen blanda in religiösa bilder vi känner till i sin vitala sagoproduktion, men det är en annan sak. Vissa psykoser har också oftare ett synbart religiöst innehåll än andra, f f a cykloid psykos, det som numera kallas schizoaffektivt syndrom. Från en resa i Egypten 1959 beskriver T T hur han såg nöden och fattigdomen och blev plågad av dess bilder. Då kom den dröm han skildrar i ´I Nildeltat´: ´ I det grå vattnet uppstod en rörelse / och en röst sa: ”Det finns en som är god. / Det finns en som kan se allt utan att hata”. Drömmen tar in en association till evangeliets skildring av de sjuka kring dammen i Betesda, som bara bringade bot när vattnet var i rörelse. Detta var ju en kunskap om Bibeln hos Tranströmer. Det säger inget om drömmen som väg till kunskap om ”himmelriket”.

Tranströmer vore inte den han är utan musiken. Den genomgående rytmiken, oftast lånad från sapfisk och alkajisk meter, temat ”uppför djupet” där kontrapunkten till nedstämdhet och vånda ofta är en jublande musikupplevelse, de identifikatoriska porträtten av Schubert och Grieg, upplevelser av Sibelius ( t ex i ´C-dur´), Haydn (´Allegro´), försöken att ”skriva dikt som musik” (´Fem strofer till Thoreau´ med utgångspunkt hos Hindemith, inspiration från passacaglians upprepningar i debutboken och pånytt dikt som musik i ´Östersjöar´). Sådant vi kan läsa hos Staffan Bergsten är hur hans enhands pianospelande efter slaganfallet av vänner uppfattas som mer grannlaga – ”förut slarvade han” – och denna förmåga verkar numera avgörande viktig för honom.

”Det finns en korsväg i ett ögonblick”. Temat om tiders och platsers sammanstrålning och förtätning intresserade redan mäster Eckehardt men hör senare hemma i traditionen från surrealismen, särskilt Rimbaud. Den har förvaltats av Eliot, Ekelöf, Lundkvist, Martinson och andra men Tranströmer finner precisa bilder som är alldeles hans egna: av Bockstensmannen som efter mötet med en bondes harv står upp i vår tid, ”fallskärmshoppet från drömmen” där resenären sjunker ”genom schakt av grönfuktiga åldrar” där rentav ”bronsålderslurens / fredlösa ton / hänger över det bottenlösa”, den sociala kretsen som magiskt vidgas 1970 i ´Mörkerseende´: ´Jag du hon han förgrenar sig också. / Utanför det man vill. / Utanför metropolis.´ Denna vidgning av perspektivet kan väl ses som Tranströmers kommentar till vänstervågens dominerande sociala intresse. Han var inte opåverkad men skrev som alltid in temat i sin egen kosmiskt-existentiella helhetsbild.

”Sanningsbarriären”, titeln på 1978 års samling, är ett begrepp författaren kommenterat i New York-intervju: ”I am always writing on the borderline – the borderline between the inner world and the outer world. I call this borderline ´the truth barrier´, which is the title of my latest book, because that´s the point where you can see the truth”…..”my poems come to life when a strong impulse from the outer world meets a strong impulse from the inner world”. I själva denna programförklaring finns den balansgång mellan gåtfullhet och yttersta konkretion som är så typisk genom alla samlingar. Den fullföljs av olika uttryck för att jaget framträder först i denna sammanstrålning mellan inre och yttre, t ex i ´Mannen från Benins´ slutstrof: ´Jag är kommen för att möta / den som höjer upp sin lykta / för att se sig själv i mig´. Ofta är ögonblicket av självinsikt präglat av stor glädje och förundran, så som när en psykodynamisk nytolkning av barndomens svaga minnesbilder ”går hem” i känslomässig gripenhet och faktiskt för framtiden ändrar de känslor som varit plågsamma. Givetvis är Tranströmer som psykolog medveten om denna tolkningslinje.

För den neurotiker som genomgått en lyckad psykodynamisk terapi är de nya insikterna i freudiansk mening livsavgörande: de kan möjliggöra yrkesval som tidigare varit stängda av ångestpräglade föreställningar, de kan öppna för lösningar i familjesfären som tidigare var blockerade. Detta ändras inte av senaste decenniernas ifrågasättande av psykoanalysens användning vid icke-neurotiska tillstånd. Att det gått inflation i användningen innebär inte att metoden är helt verkningslös; det är som så ofta detta med barnet och badvattnet.

Tranströmer talar aldrig uttryckligen om ”insikt i psykodynamisk mening”. Men han talar heller knappast uttryckligen om Gud. Han talar ibland om plötsliga språng mellan natur och människans inre eller historia och människa, ibland har han nästan komiskt konkreta bilder för den yttre impulsen: det stora brevet som tränger sig in eller ´Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret, / in bland partygästerna som dansat sig varma.´

Sanningen om oss själva ligger alltid hos någon annan. Per Wästberg har sagt det och många före honom och vi får leva med detta som en paradox. Det är väl som vanligt: diktaren är gåtfull inte för att utså förvirring utan för att ”behålla gåtan” när den nu inte kan lösas. Tomas Tranströmer är lika mycket en naturvetenskapligt och friskt, barnsligt nyfiket undersökande poet som en religiös person. Förkunnare är han aldrig. ”Sanningsbarriären” har ett flertal konnotationer och är och förblir en bild för den allmänmänskliga insikten att största sanning om oss själva fås när något yttre, tidigare avvisat integreras i personligheten.

***

Till den ursprungliga frågan om omdömenas subjektivitet: Tranströmer har utvecklat sitt diktande mot större socialitet och mindre ”besvarande” av livsgåtorna men i sina briljanta formuleringar av det djupt allmänmänskliga behållit greppet om läsarna. Men om han hade debuterat med författarporträtten eller reseberättelserna, hade han varit en mer ordinär svensk diktare och förmodligen inte fått den initiala geniförklaring som sedan i stort bestått. Temanas djärvt spända bågar och avväpnande konkreta metaforer i ungdomsdikterna var avgörande för hans berömmelse.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

▪ Tomas Löthman

Foto Tomas Tranströmer
Tomas tranströmer

Tomas Löthman är läkare och skribent.

Taggar
Dela den här artikeln: