Carl Larsson under luppen

Tema: Det nya medielandskapet

[110822] Carl Larssons bilder från Sundborn, dessa emblem för svensk bondeidyll, dessa nationalromantiska bekännelser. Inte konstigt om man idag som Larssons biograf söker något slags motbild: tiden i Sundborn innebar också problem, bilderna gjordes under inre motstånd, något sådant.

Förre förläggaren och Heidenstambiografen, konsthistorikern Per I Gedin hittar gång på gång sådana motbilder i JAG Carl Larsson (Bonniers), dock alldeles utan att anstränga sig och utan att överexploatera dem.

Det fanns en brytpunkt i slutet av 1880-talet: han hade målat De sista solstrålarna med stark känsloton av melankoli och den nästan impressionistiska Vid Kattegatt med motiv från Varbergstrakten. Vännen Richard Berg ville ha ´De sista solstrålarna´ som ”genombrottskonst” till Nationalmuseum och andra konstnärsvänner hyllade även Ulf i aftonsol för dess starka uttryck av smärta, i stil med Munchs expressionistiska ´Skriet´. Samtidigt flödade försörjningsmåleriet med illustrationer till Fältskärn och Anna Maria Lenngrens ´Samlade skaldeförsök´. Här blev stilen ljuv och ljus, påverkad av hans nya erövringar från tiden i Grez. Porträttet av Lenngren är ett mästerstycke i uttrycksfullhet, som många följande porträtt han själv var rädd att göra p gr av risken för omedelbar kritik. Akvarellen som illustrerar ´Den glada festen´ av Lenngren excellerar i individualiserade ansikten och har en nästan burlesk ton, påminnande om amerikansk illustratörskonst fram till Norman Rockwell.

Carl Larsson hade ett val här: fortsatta modernistiska experiment för en elitpublik eller försvara rollen som ovanligt habil illustratör, ”dekorationsmålare” var ett uttryck han själv kunde använda, ”konstnär” eller ”hantverkare”?

Frågan kan ses som bagatellartad. Jag har växt upp i ett känsloklimat som präglats av den: skulle min far gå vidare som duktig illustratör med unik, amerikainfluerad kolorit i äventyrstidningen Levande Livet, eller skulle han satsa all kraft på att bli ”konstnär” med egna utställningar, kanske utskrattad av kritiken gång på gång innan någon sa ett vänligt ord.

Försörjningsbördan avgjorde, dvs bl a min existens avgjorde. Men priset: självförakt. En ”tecknare” har ingen status, en lyckad ”konstnär” har all status fast den är en bland hundra som misslyckats – eller just därför. Illustratören och författaren Göte Göransson har i sitt illustratörsmuseum i nedlagda skolan i sörmländska Ludgo försökt belysa illustratörskonstens egenvärde.

Carl Larsson valde den breda vägen, får man nog säga, även om förläggare och mecenater som Pontus Fürstenberg tryckte på. Därmed fick han som nästan ingen annan svensk konstnär folkets kärlek för sina bilder av familjeidyll i Sundborn – ursprungliga gården Lilla Hyttnäs och senare förvärvet Spadarvet. Den japanskinfluerade stil med framhävda konturer, platt ”dekorativt” perspektiv och grälla ”allmoge”färger som finns i Ett hem och sex andra böcker är de svenska bilder som reproducerats intill uttröttning och ställts ut i Europa, t o m S:t Petersburg, och USA och som sålts i hundratusenupplaga i Tyskland: Das Haus in der Sonne, del i den pseudoreligiösa moderörelsen för ”Heimatgefühl”.

Men det räckte inte. Per I Gedin påtalar en ”misstänksamhet” mot vänner som växte med åren – ordet associerar ju till ”paranoia” men det finns det inget stöd för i texten. Den artist som varit frontfigur i Opponentrörelsen och omgivit sig med konstnärsvänner under de franska ungdomssejourerna isolerade sig alltmer. Efter att själv blivit angripen av Strindberg i ´En ny blå bok´ angrep han den evigt lojale Richard Bergh, Prins Eugen som tyckte han politiskt gått för långt åt höger (!) , till sist även välgöraren Fürstenberg. De blev ”svikare” som inte tillräckligt berömt dekorativkonsten.

Den reaktionsrörelse Larsson var mäktig, fanns i freskerna för Nationalmuseum, operahuset, flera skolor. De byggde ju på oljemålningar och var stora, även om dekorativstilen präglade också dem.

I de offentliga väggmålningarna sökte Carl Larsson revansch för en delvis inbillad oförståelse från kultursverige. Detta laddade den berömda konflikten om Midvinterblot som redovisas i detalj av Gedin. Hans bild blir att Carl Larsson slogs till utmattning för att få Midvinterblot antagen till Nationalmuseum och tillsist dog över målningen hemma i Sundborn, där han skrev en testamentarisk anvisning för uppsättningen dagen före sin död 22 januari 1919.

Gedins text har hög precision och stark känsla för den psykologiska dramatik som utspelades under den skenbart idylliska ytan. Detta är den mest fullständiga text som skrivits om Carl Larsson och den fördjupar bilden av hans person och konst så att vi nu kan tala om ett ”standardverk”.

▪ Tomas Löthman

Bokomslag
Per I Gedin
JAG – Carl Larsson
Bonniers 2011

Tomas Löthman är läkare och skribent.

Taggar
Dela den här artikeln: