Inte glömma men heller inte gömma

Tema: Det nya medielandskapet

[110825] Det närmar sig hundra år sedan Adolf Hitler gav ut sin mytomspunna kampskrift Mein Kampf. Alltsedan krigsslutet har den bayerska förbundsstaten hävdat rättigheterna till boken och att den inte ska få ges ut. Men är inte det ett förhållningssätt som har blivit utdaterat i dagens nätverkssamhälle?

I min bokhylla har jag en bok som kom ut första gången 1952 och sedan blivit tryckt i flera upplagor och på flera språk: Hitler, A Study in Tyranny, författad av den engelske historikern Alan Bullock. På svenska rakt översatt till ”Hitler, en studie i tyranni”. Redan sju år efter att kriget tog slut tycks bilden av Andra världskriget ligga fast: Det var en enda man som bar ansvaret för den europeiska katastrofen. En bild som snabbt blev etablerad sanning – kanhända för att den var bekväm.

Motsägelsefullt nog citeras på bokens baksida psykoanalytikern C G Jung: ”Han är högtalaren som förstärker den tyska folksjälens ohörbara viskningar tills de uppfattas av tyskens medvetna öra”. Här får vi en helt annan ingång till Hitler och det nazistiska fenomenet. En annan psykoanalytisk analys har gjorts av Alice Miller. Hon har försökt förena det personliga livsödet – inte minst vad gäller relationen mellan föräldrar och barn – med strömningar i samhället. Utifrån det perspektivet har hon gjort en analys av Hitlers barndom i boken I begynnelsen var uppfostran. Här blir det tydligt att Jung träffade något väsentligt i sin beskrivning av relationen mellan Hitler och den tyska folksjälen. Vilken dessutom förmodligen inte skilde sig så mycket från andra länders folksjälar i Europa som vi vill tro.

Andra världskriget fortsätter att fascinera och har med tiden blivit en veritabel medieindustri. En individualistisk historiesyn har ett starkt grepp om bilden av Hitler: mannen som förförde ett helt folk. Kanske är det en förvriden historiesyn som gör det möjligt för nya högerextrema rörelser att åter växa sig starka i Europa? Det är säkert inte hela förklaringen, men oavsett vilka krafterna är finns det fortfarande starka band mellan dagens invandrarfientliga partier och Hitler och hans politiska arv.

I ljuset av att Hitler fortsätter att leva som ett europeiskt spöke borde det vara intressant att ta del av hans eget politiska verk Mein Kampf. Sociologen Zygmunt Bauman hävdar att logiken bakom Förintelsen inte försvann med Tredje Riket utan dröjer sig kvar i moderniteten. I så fall har vi anledning att försöka förstå tankegångarna i Mein Kampf.

Boken består av två band; den första delen heter En uppgörelse (1925) och är en självbiografisk framställning av hans politiska utveckling fram till skapandet av det naionalsocialistiska partiet åren runt 1920. Andra delen heter Den nationalsocialistiska rörelsen (1926) och beskriver vilka partiets viktiga frågor är och hur de ska förverkligas.

Första kapitlet handlar om barndomsåren, vilka är speciellt intressanta att jämföra med Alice Millers tolkning. Hitler skriver, eller dikterar, sin bok i fängelset Landsberg am Lech när han är 35 år. Bilden av åren innan dess är antingen den bild han själv har eller den som han vill sprida. Enligt honom själv var fadern krävande, men samtidigt kärleksfull. Längre fram i levnadsbeskrivningen kan man ana en stark besvikelse över att fadern aldrig tillät honom få en konstnärlig utbildning. 1907 flyttar Hitler som 18-åring från den tyskösterrikiska gränsbyn Braunau am Inn till Wien. Där försöker han förgäves komma in på en konstskola. Men han stannar i staden till 1913, då han flyttar till München.

Hitler vistas med andra ord i Wien under en tid som efteråt har fått ett mytiskt skimmer över sig. Det var då kafékulturen växte sig stark och nya uttryck såg dagens ljus. Staden var en kulturell smältdegel. Nya tankar uppstod vid dess kulturella brottytor. Det finns vetenskapshistoriker som menar att det kreativa kaos som präglade Wien under de första decennierna av 1900-talet var viktigt för uppkomsten av kvantmekaniken. Det ska inte här övertolkas som att naziideologin är en annan av wienerkulturens frukter, men dessa ungdomsår har utan tvekan varit betydelsefulla för Hitlers politiska utveckling.

Hitler var inte antisemit när han kom till Wien, enligt vad han skriver, utan hade mer fokus på maktelitens svek mot den tyska saken och då inte minst det Habsburgska husets utförsäljning av Österrike till att bli en slavisk stat.

I början av 1900-talet fick genetikens nya rön under det föregående århundradet sitt första politiska genomslag, när arv och miljö kopplades samman. Det tyska folket var enligt Hitler skickade att vara det ledande, men riskerade att ledas in på fel utvecklingsväg av den svekfulla makteliten. Det handlade mycket om det geografiska rummet: ”När ett folk begränsar sig till inre kolonisation, medan andra raser klamra sig fast på allt större jordytor, tvingas det att gripa till självbegränsning redan vid en tidpunkt, då de övriga folken fortfarande ständigt föröka sig”. De kulturellt högre stående raserna måste därför skapa sig större landytor, annars skulle de få problem att upprätthålla sin ledande position. Här fanns inget utrymme för sentimentalitet, det var att äta eller ätas som gällde. Nazisterna försökte senare uppmuntra ”rena” tyskar att föröka sig enligt programmet Lebensborn.

Till slut fick Hitler även ihop sin världsbild när det gäller historiska drivkrafter av betydelse. Nyckeln var den ”judiska konspirationen”. Det var judarna som behärskade de socialdemokratiska partierna, marxisterna och de stora massmedierna. Efter att ha förklarat denna insikt blir huvudtemat i boken behovet av livsutrymme för det tyska folket och hotet mot detta i form av judarna. Om det skriver han i klartext. Däremot skriver han inte hur det politiska programmet ska genomföras i praktiken. Man brukar säga att politik är det möjligas konst och Förintelsen var antagligen ett projekt som växte fram under resans gång. Ingen har kunnat bevisa att Hitler skulle beordrat förintelsen av judarna. De tyskar som gifte sig efter maktövertagandet fick Mein Kampf som bröllopsgåva och de som läste boken var förmodligen många. Ingen av dessa borde ha blivit överraskad över det öde som judarna gick till mötes.

I andra delen av boken beskrivs den politiska kampen och hur partiet skulle agera för att få ökat inflytande. Hitler hade övat sin förmåga som talare vid olika former av massmöten och upptäckt sina talanger. Det första han gjorde när han blivit medlem i NSDAP var att ta över ansvaret för propagandaverksamheten. Snart organiserade han möten som lockade allt fler åhörare. Han beskriver hur han gärna såg att socialistiska provokatörer kom till deras möten, bara det kunde ske under kontrollerade former. Så blev det inte alltid, men partiet väckte genom detta än större nyfikenhet. Hitler filosoferade: ”NSDAP ska ej vara massans dräng utan dess herre”:

Den politiska kraften kommer inte ur fokus på individen utan från massan. Till det behövs en stark stat. En nöt att knäcka var hur partiet skulle förhålla sig till fackföreningar. Man kom fram till att det inte var möjligt att avvisa facklig verksamhet. Arbetarna skulle ha skäliga arbetsförhållanden, men de fick inte gå emot statens intressen. Den fackliga aktiviteten skulle därför vila på korporativistisk grund.

Många andra frågor diskuteras i boken och Hitler försökte i huvudsak fullfölja sitt politiska program när han väl kom till makten. Frågan om hur hans politiska tankevärld formades av sin tid är förstås intressant. Hitler var ett barn av sin tid och många tyckte som han. Det kollektiva resultatet blev ytterst smärtsamt på många plan. Men arvet efter Hitler kan finnas kvar i nya skepnader. De kollektiva kulturyttringarna har ändrat karaktär. Istället för en massa individer som ofta känner igen sig i andra har vi fått en massa av ensartade individer. Men en massa kan fortfarande trampa i bångstyriga och oväntade spår. Särskiljande och intolerans är inte bortsopade från den politiska arenan. En smärta ligger strax under ytan. Flera av snart hundra år gamla frågor dröjer sig kvar.

En annan text av artikelförfattaren om Hitler:
Hitler, skinnskallen och framtidens mansroll (1997)

▪ Christer Wigerfelt

Bokomslag
Adolf Hitler
Mein Kampf
Del 1 1925
Del 2 1926
Hägglunds förlag 2002

Taggar
Dela den här artikeln: