[110907] Recension av en pjäs av Bea Uusma Schyffert
Dramatisering: Emma Broström
Premiär på Backa Teater 2 september 2011
Astronauten som inte fick landa vänder sig till barn från sju år och uppåt. Här får vi möta de tre amerikanska astronauter som sommaren 1969 fullföljde den första månlandningen. Fast egentligen var det ju bara två av dem som landade på månen. Den tredje fick stanna kvar i raketen som cirklade runt månen och vänta på sina kolleger. Det är han som är pjäsens huvudperson.
Han heter Michael Collins och förekommer i två upplagor på scenen: den gamle Collins, som sitter i sin trädgård och tänker tillbaka på rymdfärden – spelad med bravur och glimten i ögat av Lars Väringer. Och den unge rymdhjälten Collins, som ensam svävar över scenen i sin trånga rymdkapsel där baksidan är öppen, så att publiken kan se instrumentpanelen och alla fiffiga mojänger som hålls på plats med kardborrband. Han spelas av Ulf Rönnerstrand, som skickligt pendlar mellan fumlig entusiasm och uppriktig ångest. Och båda gestalterna vinner alldeles uppenbart den unga publikens hjärta. Åt farbrodern som i inledningsscenen en lång stund sitter alldeles stilla och knipslugt kisar mot dem skrattar de gott. Och ännu mer skrattar de när han tillslut öppnar munnen och säger: ”Och här sitter jag.”
Scenens musiker, Mats Nahlin och Emma Nordenstam är klädda i rymdoveraller och gestaltar Armstrong och Aldrin – de två som fick landa på månen. Med rymdsånger, en månlandarminiatyr och två små dockor åskådliggör de alltsammans med humoristiskt allvar. På slutet förvandlas scenens steniga månyta åter till den gamle Collins trädgård. Men barnen vinkar till den unge Collins uppe i raketen och ber honom komma ner.
Rymden brukar ju vara ett tema som intresserar kunskapstörstande barn. Men Backa Teaters pjäs förmedlar knappast några nya kunskaper om rymden. Snarare är den en trivsam bagatell med några korn av allvar. Den handlar om tre hjältar med alldeles vanliga mänskliga svagheter. Och om hur det är att äta, kissa, bajsa och känna sig ensam i rymden. De två huvudrollsinnehavarnas insatser gör den extra sevärd.
/Kajsa Öberg Lindsten
Tre astronauter far till månen. Två får gå i land. De upplever månen direkt. Den tredje måste sitta kvar däruppe i kapseln. Han fick inte landa, Han nådde med Fälldins ord ”inte ända fram”.
Detta öde berättas det om i en pjäs som spelas på Backateatern i en utmärkt föreställning för barn från 7 år. Vi får se kapseln sväva däruppe i de svarta med den ensamme mannen, han som inte fick följa med kompisarna, en besvikelse som han hanterar beundransvärt lugnt.
Ju mer man tänker på pjäsen, ju djupare man försöker sätta sig in i situationen, desto mer komplicerad blir den i sin skenbara enkelhet. Barnen i publiken accepterar glatt läget, kanske är det bara en gammal grålle som får huvudet fullt av funderingar. Detta är ju mitt i leken och skojet fösta stegen på en hotande, lovande, glädjande, underbar, dödsbringande framtid. Stryk det som inte önskas! Och tro inte på pjäsens titel! Vi måste landa allihop.
/Åke S Pettersson
