[111027] Varför skriver man? För en del handlar det helt enkelt om att ta makten över sin egen historia och därmed över sitt liv.
En kille som avtjänat tjugo år för mord, en före detta fotbollshuligan och en konservativ parlamentsledamot. Vad har de gemensamt? Jo, de har alla suttit i fängelse och de har efter det skrivit böcker som rönt stor framgång. Samtliga var också med i ett panelsamtal vid Crime writer festivalen i Harrogate 2011. Programpunkten hade den på engelska vitsiga rubriken Penned in.
Erwin James, Cass Pennant och Jonathan Aitken heter de här männen och för dem alla var fängelsevistelsen en vändpunkt.
De flesta som skriver säger att det är för att det har en historia att berätta. De här tre hade en mängd historier med sig ut ur fängelset. De hade också alla på ett mycket konkret sätt insett värdet av att kunna läsa och skriva när de satt inlåsta.
En tredjedel av alla Storbritanniens interner är i praktiken analfabeter. Det här betyder naturligtvis mycket för deras möjligheter till rehabilitering. Eller, för att vara tydlig – för deras brist på möjligheter.
De tre paneldeltagarna har på olika sätt och utifrån sina respektive utgångspunkter, efter avtjänade straff börjat verka för bättre villkor för interner och med olika typer av alfabetiseringsprojekt.
Den som kan berätta historien om sitt liv har också möjlighet att påverka den historiens utveckling.
Men låt oss ta det hela från början och först berätta lite mer om var och en av paneldeltagarna.
Erwin James var redan som tioåring hemlös då han dömdes för sitt första brott, ett inbrott i en godisbutik. Hans skolgång var mycket bristfällig och en fängelsepsykolog beskrev hans uppväxt som ”brutal and rootless”. Efter fem år på ett hem återvände han till livet på gatan och livnärde sig till största delen på småbrott och var även inblandad i flera våldsbrott. Det hela kulminerade i ett mordåtal där Erwin James och hans medåtalade skyllde på varandra. Bägge dömdes till livstid. Erwin James försökte först undkomma sitt straff genom att rymma, men 1984 fängslades han och satt sedan i fängelse i tjugo år. Under den tiden förändrade han sitt liv totalt. Pluggade, tog en universitetsexamen och började skriva. Redan som intern fick han en egen kolumn i the Guardian kallad A life inside.
Cass Pennant övergavs som liten bebis och adopterades av ett vitt par. Han fick sedan en tuff uppväxt som i det närmaste ensam mörkhyad i ett mycket rasistiskt samhälle. Cass Pennant blev med tiden ett stort fotbollsfan (West Ham United) och kom så småningom att bli medlem i vad som kallas ”the Inter City Firm”. Som första fotbollshuligan blev han dömd till fängelse. Han satt sedan inne i fyra år, och började efter avtjänat straff att driva en vaktfirma som arbetade för olika nattklubbar. I det jobbet blev han skjuten och överlevde med knapp marginal. Det har gjorts två filmer om Pennant. En dokumentär (2006) och en spelfilm (2008). 2010 spelade han huvudrollen i en film med titeln Killer Bitch. Han anlitas nu ofta som expert på huliganism.
Jonathan Aitken är på sätt och vis den mest udda i samlingen. Han är journalist och var aktiv som skribent redan innan han hamnade i fängelse. Han blev konservativ parlamentsledamot 1974 och senare även minister. Jonathan Aitken är en kontroversiell och omskriven person som bland annat vid ett flertal tillfällen gjorde sig ovän med Margareth Thatcher. 1999 dömdes han till 18 månaders fängelse för mened i samband med en mutskandal. Han släpptes efter sju.
Aitken var den som upplevde den största kulturkrocken när han hamnade bakom lås och bom. Han berättade under panelsamtalet om sin rädsla för de andra fångarna och hur han efter en kort tid blev accepterad, mycket på grund av att han kunde hjälpa sina medfångar med deras korrespondens.
– Jag skrev många kärleksbrev åt andra under den här tiden och eftersom de inte var så bra på att uttrycka sig så hjälpte jag dem med det också. Det var nog en del flickvänner som blev lite besvikna när deras män väl kom ut och inte var så välformulerade som i sina brev.
Hans erfarenheter av att agera skrivhjälp åt sina medfångar delades av de andra två. De förmedlade alla i stort sett samma historia om medinterner som inte kunde läsa och skriva och behövde hjälp med kommunikationen med världen utanför. De hade alla fått ta del av en enorm mängd historier om andra människors liv på det här sättet.
– När man sedan kom ut var det bara att berätta, sa Jonathan Aitken.
Erwin James fick, som tidigare nämnts, redan som intern chansen att skriva krönikor för the Guardian. Han skrev dem under pseudonym, hans verkliga namn är Erwin James Monahan.
– Mitt liv hade varit så svårt och jag hade också gjort att andra fått ett svårt liv. Jag har bokstavligt talat sovit på gatan utanför The Guardian och kunde aldrig föreställa mig då, att jag skulle få skriva i den tidningen, sa han och berättade också om hur han, som knappt gått i skola, kämpade under många år för att ta sin universitetsexamen från insidan av murarna.
Hans krönikor handlade förstås om livet på fängelset.
– Jag kan inte skriva någonting som inte är sant. Jag får ofta den frågan. ”Har det här verkligen hänt?”. Naturligtvis har jag inte kunnat använda människors riktiga namn och jag har fått ändra i detaljer för att inte lämna ut dem. Men jag har aldrig skrivit någonting som inte har hänt, hävdade han.
Publiken fick veta att det är mycket vanligt att fångar läser fängelseberättelser när de själva sitter inne.
– Att läsa är ett sätt att stå ut, sa Cass Pennant. Att känna sig fri en stund. Och att läsa om andras erfarenheter är en väg att förstå hur andra tacklat en liknande situation.
Att skriva blev också ett sätt att handskas med en svår vardag.
– Jag skrev en dagbok, eller kanske snarare en loggbok där jag samlade mina erfarenheter varje dag, berättade Johnathan Aitken. Det var mitt sätt att hålla distansen och att inte bli galen.
– Att skriva är en färdighet, en kunskap. När jag tränade upp den i fängelset var det som att öppna ett fönster. Att skapa en öppning i det mörka rum jag befann mig i, sa Erwin James.
Han berättade vidare att han fortfarande kämpar hårt med sina texter.
– Ibland svettas jag blod för att få till den rätta ordalydelsen.
Nu när de samtliga är på rätt sida av murarna igen så försöker de att på olika sätt arbeta för att förbättra situationen för dem som inte kommit så långt. Jonathan Atiken arbetar för fångvårdsreformer och Erwin James med alfabetiseringskampanjer som dels är inriktade på att hjälpa interner med utbildning och dels ska visa ungdomar på vikten av utbildning. Han åker bland annat runt och håller föredrag i olika skolor. Han ser det delvis som ett sätt att försöka be samhället om ursäkt och sona det onda han gjort tidigare.
Även Cass Pennant arbetar för att sprida kunskap om vikten av utbildning och är nu en flitigt anlitad expert på huliganism. Han hävdar att det är viktigt att personer som han, försöker vara ett exempel och visa att det går att skaffa ett annat liv.
Han berättade också om att en av drivkrafterna för honom var att han hade haft svårt att känna igen sig i skriverierna som förekom om honom själv. Så han beslöt sig för att berätta sin egen historia, att skriva en självbiografi.
– Jag vill vara en inspiration för andra. Om en sådan som jag kan klara mig, då kan vem som helst det.
Ett sätt är alltså att berätta sin historia. Att skriva och berätta som det är. Att använda alla sina erfarenheter till någonting och med hjälp av skrivandet och läsandet skapa ett annat liv.
– Att ha suttit inne har givit mig en bättre tonträff, sa Jonathan Aitken. Det har givit mig en känsla för det autentiska. Många av de figurer man möter där inne överträffar dikten. Deras liv är historier man knappt kan omfatta.
Att få lära sig att berätta dessa historier är ett viktigt led i rehabiliteringen. Att se sitt liv som en berättelse är också att inse att berättelsen kan ta olika vändningar.
Att kunna läsa och skriva är dessutom ett viktigt steg mot bättre självkänsla och ett sätt att slippa stå med skammen över att inte ens kunna läsa brev man fått utan att behöva be någon annan om hjälp.
– Många skäms över sin oförmåga. ”I forgot my glasses” var den vanligaste ursäkten, berättade Jonathan Aitken.
– När jag hade tagit min examen så började jag få drömmar om att kunna göra skillnad, om att mitt liv skulle bli annorlunda. Och så har det också blivit, tack vare skrivandet, underströk Erwin James.
