Hermann’s Battle

[111124] I mars i år inleddes ”Das Kleist-Jahr 2011” (”Kleist-året 2011”) i Frankfurt Oder – den tyska dramatikern och lyrikern Heinrich von Kleists födelsestad. Det är nu i november exakt 200 år sedan Kleist begick sitt spektakulära självmord, då han på stranden till sjön Kleine Wannsee i utkanten av Berlin sköt först sin väninna Henriette Vogel, och sedan sig själv. Under året har detta jubileum uppmärksammats genom utställningar, föreläsningar, specialupplagor av Kleists texter och nyuppsättningar av hans pjäser.

På Maxim Gorki Theater i Berlin har man till exempel nu i november hållit en ”Kleist-festival”, där man har haft möjlighet att uppleva inte mindre än tio olika teateruppsättningar och därtill en hel radda föredrag, installationer, konserter och rundturer. Jag måste erkänna att jag inte känt mig speciellt lockad av detta egentligen mycket ambitiösa och breda program. Kanske har det att göra med att jag vet så lite om Henrich von Kleist sedan tidigare… Kanske borde jag just därför intressera mig desto mer nu! Men det kan inte hjälpas. Det enda jag fastnar för från Kleist-årets hela program är de två ljudpromenaderna ”Kleist in Kundus” av Agentur Kriwomasow och ”Das akustische Kleist Denkmal” (”Det akustiska Kleist-minnesmärket”) av Paul Plamper. Och så förstås denna föreställning, ”Hermann’s Battle”, av teatergruppen Rimini Protokoll – en mycket fri tolkning av Kleists historiska drama ”Die Hermannsschlacht”.

I Kleists text handlar det om den germanska fursten Hermann och dennes kamp mot den romerska fältherren Varus. Hermann lyckas med list och mot alla odds samla de olika germanska stammarna under sig och vinna en förkrossande seger mot romarna. Det är en historia om strategisk krigsföring – om manipulation, propaganda och gerillastridsmetoder. Och detta har man här, i denna nya föreställning, tagit fasta på. Här handlar det också om krigsföring, om nya typer av vapen och motstånd, om nya former av propaganda, om nationalism och fiendebilder, och om att kämpa i underläge. Men vi görs också uppmärksamma på krigets hela komplexitet, baksidan av alla hjältemyter och av idén om den sanna, rena kampen, av kampen för ”rättvisa och frihet”. För finns det verkligen någonsin en rättfärdig kamp? Finns det någonsin ett äkta folkligt uppror? Vilka är det egentligen som startar upproret och vilka håller det vid liv? Och när striden väl är vunnen, vad händer då med fiendesidans överlevande förlorare – de som vi igen måste leva sida vid sida med? Och är vi verkligen alla segrare, vi som kämpat ihop på den segrande sidan av kampen?

För att undersöka krigets olika ansikten har Riminiprotokoll medlemmarna Helgard Haug och Daniel Wetzel, i enlighet med deras speciella arbetsmetod, letat fram människor – ”verklighetens experter” – vilkas historier vävs ihop till en föreställning runt ett bestämt tema. De får själva framträda och berätta på scenen. De framträder som sig själva, men får samtidigt i föreställningssammanhanget en specifik roll – de blir experter på sin egen historia, var och en blir den som berättar från just det här specifika perspektivet, den som representerar just denna del av historien. I det här fallet handlar det alltså om människor som upplevt strider och konflikter. Och vid första anblicken finns det egentligen ingenting som förenar dem – en amerikansk hacker, en äldre kvinna med traumatiska minnen från kriget i Jugoslavien, en ung tuff, tysk tjej med egyptisk härkomst, och en pensionerad tysk överste, som deltagit i FNs fredsstyrkor i Georgien. Jo, det som förenar dem är att de alla varit tvungna att konfronteras med kampens absurditet, med de mörka sidorna och cynismen, och den hårda verkligheten att konflikten inte slutar i fred, lycka och frihet – att det aldrig finns någon enkel seger, ingen svart-vit kamp mellan det onda och goda.

Föreställningen är ett kollage av personliga berättelser och fakta. Monologer ur Kleists drama framförs av musikern Käpt’n Rummelsnuff – en muskulös jätte med basröst som dundrar övertygande,både i rollen som den germanska krigaren och som den romerska härföraren. Därtill kommer berättelser från massakerna i Srebrenica, från demonstrationerna på Tahirtorget, från självmordsattentat i Tel Aviv, från bakhåll mot FN-styrkorna i Abchazien, och en beskrivning av säkra informationsutbytessystem och hacker-attacker på internet. Tillsammans bildar dessa mycket olika berättelser en bild av vad en konflikt innebär i hela sin komplexitet. Vem ska man tro på? Och vad ska man kämpa för? Vad är det som bestämmer om man är hjälte eller förbrytare? Föreställningens berättelser visar hur stark påverkan känslan av tillhörighet har – att vilja vara med och stå på den rätta sidan, att kämpa för ett gemensamt mål och försvara detta med alla medel. Men när går kampen överstyr? Hur långt kan man gå? Och vem är det egentligen som vinner på att vi kämpar?

Den del av föreställningen som fascinerar mig mest är den amerikanska hackerns berättelser om hur de olika elektroniska nätverken och säkerhetssystemen fungerar och hur de sätts på prov. Han berättar om det komplicerade kodsystem som utvecklats av hackers för att skydda avsändare och mottagare av känslig information som skickas över internet. Och han berättar om hur detta används för alla möjliga syften – för att skydda wikileaks informatörer, för att möjliggöra kommunikationen mellan oppositionella i diktaturer, men också för att sälja illegala droger och annonsera om gynnsamma priser för beställningsmord.

De olika konflikterna som föreställningen skildrar skiljer sig i så hög grad från varandra, men i grunden är mekanismerna som styr desamma. Det vi ser är att det idag liksom i Kleists historiska drama är hur informations- och propagandakrig som ligger till grund för senare slagfältssegrar. Det är fascinerande att se hur dessa förbindelser kan göras och föreställningen är mycket tankeväckande. Tyvärr är berättelserna inte alltid så lätta att uppfatta, rent akustiskt. Här märker man vilken betydelse det kan ha med skådespelartränade stämmor. Rösterna här glider lite för ofta undan och talet blir för snabbt. Det känns som om jag måste koncentrera mig så mycket på att uppfatta det som sägs på scenen, att jag har svårt att hänga med i alla övergångar. Det är frustrerande att veta att man missar viktiga delar. Fast kanske hör det på sätt och vis till teaterformen – att det är det direkta tilltalet och de otränade rösterna som gör föreställningen så starkt personlig. Det är svårt att säga hur det skulle vara annars.

▪ Hanna Nordqvist

Av: Rimini Protokoll (Helgard Haug och Daniel Wetzel)

Research och dramaturgi: Sebastian Brünger

Scenografi: Folke Köbberling och Martin Kaltwasser

Scenarbetare, ljus och video: Marc Jungreithmeier

Research och regiassistans: Juliane Hahn

Musik: Christian Schöfer

Live-musik: Rummelsnuff

Animationer: Riedel&Ulfig

Medverkan: Mathilde Benignus och Jonas Heldt

Produktionsledning: Katja Sonnemann

På scen: Barbara Bishay (facebook-(counter)-revolutionär), Remzija Suljic (modig kvinna från Srebrenica), Nathan Fain (hardware reverse engineer), Peter Glaser (hacker-veteran), Käpt’n Rummelsnuff (elektrorockmusiker), och Karl-Christoph von Stünzner-Karbe (pensionerad överste).

Urpremiär var 20 oktober 2011 på Kleist Forum Frankfurt (Oder). Berlinpremiär hade pjäsen 14 november 2011 på HAU (Hebbel am Ufer).

 

Kategorier
Dela den här artikeln: