Petite messe solennelle

[111201] ”Oj, vilka udda figurer!”, tänker jag medan jag ser den här föreställningen. För de är verkligen unika, var och en av dessa sexton figurer som dyker upp på scenen (eller tjugo, om man räknar med musikerna och dirigenten som också hela tiden befinner sig där på scenen).[K] Det är konstigt att när jag tittar på foton från föreställningen – i efterhand verkar de inte alls så speciellt underligt klädda eller friserade. I mina minnesbilder har de vilda hårmanar, och skjortor, kavajer och klänningar i absurda snitt och färger. Detta är intrycket de ger.Det måste ha med deras roller att göra och sättet de spelar.

De verkar tillsammans utgöra en egen liten värld av karikatyrer, ett helt litet samhälle av extrema typer. Men detta utan att det egentligen går att säga klart vad de är karikatyrer av. De är alla så egna. Det som binder samman dem är en liksom fanatisk inlevelse – ett slags extas när de hugger i med en efter en av sångerna ur Rossinis verk Petite messe solennelle. Och att det framförs på det här sättet är inte så konstigt, för föreställningens mål har varit att undersöka vad religion och tro betyder för oss människor idag: Vad har vi för trosbekännelser? Vad uppfyller oss? På vilket sätt ger vi utryck för spiritualitet? Och vad skulle Rossinis sakrala verk kunna ta för form nu?

Sångtexterna är böner, anrop och psalmer på latin, tagna direkt ur den kristna liturgin och klädda i ett slags dramatisk, operalik skrud. Detta är också underligt – att texterna i själva verket är så fåordiga. För när jag hör dem sjungas här verkar de innehålla så mycket mer – som om varje sång är en hel berättelse, när de egentligen bara i sin repetitiva psalmlika form upprepar samma budskap om Guds storhet, den egna oförvitliga tron och böner om frid och räddning. ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt människor av god vilja…” ”Herre förbarma dig över oss! Kristus förbarma dig över oss…” Troligen beror det på att Rossinis tonsättning är så omväxlande och innehållsrik. Samma fraser upprepas på så många olika sätt – med stegringar och fall, med beslutsam kraft och med smeksam mjukhet – att det känns som om betydelsen omöjligen kan vara den samma varje gång en fras upprepas. Men det måste också bero mycket på iscensättningen – på det sångarna berättar genom kroppsspråk, gester och minspel medan de sjunger. Jag funderar över hur Rossinis verk kan ha sett ut i tidigare uppsättningar. När jag söker på internet hittar jag bara musiken från verket i inspelningar från klassiska konserter. Är det överhuvudtaget tänkt som skådespel? Eller är det egentligen bara gjort att framföras som musikaliskt verk?

Hur det än är med den saken, så visar den här föreställningen att Petite messe solenelle fungerar utmärkt som modernt skådespel! Berlinensemblen ”Nico and the Navigators” – en fri teatergrupp, grundad 1999, som de senaste åren alltmer närmat sig musikteatern – använder sig av en speciell arbetsmetod i skapandet av sina föreställningar. Utformningen är resultatet av ett aktivt utbyte av idéer och tankar med alla i ensemblen. Man utgår från ett bestämt tema och arbetar mycket med improvisation för att utveckla olika scener som kan fogas samman till en helhet. Det man vill åstadkomma är sällan en sammanhängande berättelse, utan fokus ligger istället på att skapa spännande figurer, situationer och kompositioner, som kan väcka åskådarens nyfikenhet och fantasi, som ger intressanta associationer, inspirerar och skapar ny förståelse. Man vill tänja på gränserna för berättandet, bortom det talade språkets begränsade ram – låta bilder, uttryck och möten uttrycka det man vill säga.

Och just detta har man lyckats suveränt med i den här föreställningen. Sjungande och tal byter av varandra, men det mesta av berättandet sker egentligen på ett annat plan – genom figurernas kroppsspråk och ansiktsuttryck, genom sättet som de förhåller sig till varandra, och genom scenografins speciella utformning. Det är det som utspelar sig medan de sjunger och talar som berättar om hur det egentligen förhåller sig: Pengar trycks krampaktigt in i öron och näsa när fickorna inte räcker till, konspirerande grupperingar skapas och upplöses, ett slags helig port konstrueras av två månformade rekvisitadelar, där bara en av figurerna förvägras inträde, och två kvinnor blänger hatiskt mot varandra medan de tävlar i starksång och samtidigt slänger med hårsvallen och drar förföriskt i klänningstygen för att visa mer hy. Vad säger allt detta om nutidens religiositet och trosbekännelser? Personkult, pengadyrkan, och ett förtvivlat sökande efter tillhörighet och bekräftelse… Så många olika bilder som målas upp och förvrids. Och det man hela tiden återkommer till är också viljan att tro på en sinnlig och liksom magisk nivå av verkligheten – musik i hörlurar som framkallar extas, en stängd dörr bakom vilken något fantastiskt döljs, kanske meningen med livet, och en jätte vars händer verkar ha en egen vilja.

Scenografin har också ett lite magiskt skimmer, dominerad som den är av en liksom månaktigt glänsande vit båge, som vrider sig på ett odefinierbart sätt från ena till andra sidan av bakre delen av scenen. Härifrån dyker figurerna upp och försvinner igen – de smygtittar från ett hörn, kommenterar i kör eller kastar sig in i handlingen. De är nyfikna, ettriga, passionerade, bittra, arroganta, inbilska, giriga, känslosamma, kärlekstörstande… Som människor i allmänhet alltså, men med några extra knop och röster som får väggarna att vibrera. Skönljudande, tankeväckande och mycket underhållande!

▪ Hanna Nordqvist

Av: Gioachino Rossini

Utformning: Gruppen ”Nico and the Navigators”

Idé och regi: Nicola Hümpel

Musikalisk ledning: Nicholas Jenkins

Scenografi: Oliver Proske

Ljus: Andreas Fuchs

Kostym: Frauke Ritter

Piano: SooJin Anjou och David Sobel

Harmonium: Jan Gerdes

Sångare: Laura Mitchell (sopran-solo), Julia von Landsberg (sopran), Elizabeth Weisberg (sopran), Ulrike Mayer (mezzo-solo), Annerose Hummel (mezzo), Philipp Caspari (countertenor), Milos Bulajic (tenor-solo), Sean Clayton (tenor), Ted Schmitz (tenor), Nikolay Borchev/Paul Putnins (bass-solo), Michael Adair (bass), Ulf Bunde (bass).

Dansare/skådespelare: Yui Kawaguchi, Peter Fasching, Adrian Gillott, Patric Schott.

 

Urpremiär var 2 september 2011 på Kunstfest i Weimar. Berlinpremiär var 16 november 2011 på Radialsystem V.

 

Extra anmärkning: Föreställningen visas igen på Radialsystem till våren – 22, 23 och 24 april 2012. Under kommande vår och sommar gästspelar gruppen också i Dijon, Paris, Bregenz, Luxemburg och Hannover.

 

Presentation av föreställningen med intervjuer med regissör, dirigent och scenograf:

http://www.youtube.com/watch?v=jVQwsKcjXI8

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: