Birds with skymirrors

[111212] Scenografin är mörk och mycket enkel. Svart kuliss, svart golv, svarta draperier längs med båda sidor av scenen, och i mitten ett slags sned, kilartad kolonn-konstruktion från golv till tak, som ger intrycket av elastisk spänning, som ett utspänt tygstycke. Det förblir dunkelt på scenen hela föreställningen igenom, vilket gör den starka belysningen av de separata dansarnas ansikten och kroppar extra effektfull: Ansiktena som lysande spöklika rundlar, dramatiska skuggor som får ansiktsuttryck och muskelspel att framstå som mer extrema.

Speciellt i en scen, där den stora gruppen av manliga dansare kryper fram på rad mot scenens framkant. Med djupt nerböjda huvuden, så att det enda man ser är ljuset som spelar på de ihopknutade musklerna runt skulderbladen, som de höjer och sänker som pistonger på ett ånglok. De får mig att tänka på nakna och huvudlösa kycklingar, på lemlästade sönderflådda varelser. Samtidigt är de som en enda samling muskler – ren, sammanbiten styrka som rör sig obevekligt mot oss – offer och hot på en och samma gång. Och så de kvinnliga dansarna som alltid har så allvarliga ansiktsuttryck och nästan hela tiden vitt uppspärrade ögon, som genom mörkret på scenen och det starka ljuset underifrån framstår som vita rundlar – overkliga som på en docka.

Redan från allra första början förmedlar föreställningen en känsla av spiritualitet, av ritual och magi. Dansarna rör sig i olika exakta formationer, de klapprar rytmer med händerna, de stampar med fötterna, de sjunger i stämmor, de skriker, eller smyger in på scenen med pyttesmå pilande och alldeles tysta steg. Och de stirrar med hårda blickar rakt framför sig, som om de besvärjer något – ett hot som vi inte ser. De får mig att tänka på buddhistiska munkar, på schamaner, på häxor…

I samtalet efter föreställningen menar regissören och koreografen Lemi Ponifasio att det inte är specifika bilder han har velat ge – han har inte velat att dansarna ska ha specifika roller eller representera något speciellt. Tvärtom har han arbetat för att så mycket som möjligt ta bort det typiskt mänskliga uttrycket från scenen och istället genom mönster, former, bilder och ljud skaka om oss och skapa starka intryck som förändrar vårt sätt att se på saker och vår grundinställning till livet.

Men han säger samtidigt att det mesta av textstycken och sånger kommer från Samoas muntliga berättartradition och från vissa ceremonier. Och det finns teman som han själv har funderat över och påverkats av under arbetsprocessen med föreställningen: miljöförstöring, naturkatastrofer, politisk kamp, revolutioner… Av dessa teman är det främst de två första som jag känner framträder under föreställningen. Kanske är det för att man på scenens bakre vägg hela tiden återkommer till en videoprojektion av en sjöfågel indränkt i olja som om och om igen lyfter näbben och försöker slå med de inkletade vingarna. Ett av mina starkaste intryck från föreställningen är just den scen där denna videofrekvens ackompanjeras av de manliga dansarna som i tät formation rör sig framåt på scenen samtidigt som de slår rytmiskt med händerna mot benen. De är som essensen av ett fågelsträck, tänker jag. De försöker inte likna fåglar, men med ljudet av klapprande och rörelsen i grupp är det just det de blir symbolen för. Och jag tänker att de på något sätt blir en bild för den skadade fågelns egentliga styrka – kanske på något sätt för dess själ, och samtidigt verkar de vara dess rasande klagokör, som betonar för oss hur fel det här är.

Miljöförstöring och naturkatastrofer verkar också vara ett alldeles speciellt angeläget tema för Lemi Ponifasio. Han menar under publiksamtalet att för den delen av världen där Samoa ligger så är klimatförändringar och påföljande naturkatastrofer ingen dyster profetia, utan snarare den verklighet man tvingas leva med just nu – översvämningar, tsunami, jordskred… Det är en kritisk situation och det är något han vill förmedla. Och just den här scenen med fågeln berättar verkligen något för mig. De övriga är vackra, rytmiska, exotiska… men jag upplever dem ändå som ganska stumma. Dramatiken känner man av, och allvaret, men det är otydligt vartåt det riktar sig. Jag får också en känsla av att spänningen är den samma genom hela föreställningen – att alla scener framförs med en liksom ogenomtränglig styrka och precision och att det aldrig ges rum åt något mer skört. Kanske har jag därför svårt för att ta till mig det mesta av det som berättas genom de olika scenerna. De imponerar på mig, men mycket få av dem berör mig på något djupare plan. Men jag funderar på om det också kan ha att göra med en etnocentrisk världsbild – att jag saknar referenser för den här typen av sång och dans, och att jag därför inte lyckas förstå de betydelsefulla sätt på vilket dansen och rörelserna här förhåller sig till och skiljer sig från traditionen. Kanske ordnas det i mitt huvud lite för snabbt automatiskt in under kategorin annorlunda och exotiskt. Fast just det är svårt att göra något åt. Lemi Ponifasio själv menar att man måste försöka fortsätta vara öppen för de olika bilderna och inte hela tiden försöka hitta den rätta betydelsen eller idén bakom. Och jag försöker verkligen vara öppen för alla de olika känslor och betydelser som scenerna skulle kunna förmedla, men inskränkt eller inte, faktum kvarstår att jag till största del inte känner mig speciellt berörd eller påverkad av föreställningen.

▪ Hanna Nordqvist

Koncept, scenografi, koreografi och regi: Lemi Ponifasio

Ljus: Helen Todd

På scen: MAU Company: Ioane Papalii, Teataki Tamango, Kelemete Fu’a, Arikitau Tentau, Tebau Utiata, Maereke Teteka, Gerard Tatireta, Kasina Campbell, Rosie TeRauawhea Belvie, Fontaine Ngaropo, Ofati Tangaroa, Tiui Elisara

 

Spelades 1-3 december 2011 som del av evenemanget ”Spielzeit Europa” på Haus der Berliner Festspiele.

 

Kategorier
Dela den här artikeln: