[111213] Den svartvita omslagsbilden, Povel med kammen halvvägs genom sitt vågiga hår, lägger ribban: Nu ska vi visa det många glömt (eller aldrig hört) om Povel Ramel.
Efter orienterande start om nöjesbranschen i Sverige på trettiotalet (ingen TV, en enda radiokanal, krig i faggorna, Karl Gerhard och Ernst Rolf som regerande revykungar) fortsätter Staffan Schöier och Stefan Wermelin (som tillsammans gjort flera radioserier bl a om Hasse och Tage och svensk nöjeshistoria) berätta historien om Märtha och Karl Ramels son, Povel – och hans femtio år som artist.
Man lovar redan i titeln att det här är ”inte en biografi” – och det håller man. Även om festliga anekdoter – och inte minst ett väldigt flott bildmaterial – skapar stinn berättelse, är det inte så mycket personen Povel som presenteras utan skapelserna: låtarna, filmerna, revyerna…
Yrke: Povel Ramel berättar kronologiskt från första banden, första inspelningarna, låt för låt, revy från revy, år för år, historien om Baron Ramels produktion (med extrafakta om Martin Ljung, Brita Borg etc). Totalt blir det lika mycket en berättelse om nöjessverige som Povel. Och varför inte?
Förmodligen har ingen enstaka person påverkat svensk underhållning lika mycket (fast i och för sig, när författarna hyllar igen och igen blir det någon gång tjatigt, även om man omedelbart ursäktar – eftersom dom har rätt). Men eftersom Povel har den position han har tar man tacksamt emot mer kalenderbitande och får reda på vem som spelade, vem som regisserade, ja, allt som underlättar att hitta mer själv. Det blir maffigt matigt:
Vi snackar prima coffee table klass, tjock, bred bok och – igen – _väldigt_ många fantastiska bilder. Och som läsning? Bortsett från fakta och en skimrande tidsanda blir det spännande när författarna diskuterar vad Povel kan ha ”menat” med sin humor. Att Povel kanske inte ville vara alltför politisk framkommer tidigt, likaså att han ibland gjorde spydiga parodier (bästa exemplet är kanske hans parodi på Snoddas – som han efter pressningen köpte upp själv, då han lär ha tyckt den var för elak. Lyssna här, (Spotify): Snodderian snoddera
Andra passager prima läsning är där man förstår att Povel kunde så mycket att han verkligen måste ha fått välja (t ex mellan att vara låtkompositör eller bli skojare), och inte minst vilket kämpande, vilket rent fysiskt slit, det måste varit att hålla igång så länge…
Min och min lillasysters egna Ramel-minnen var den Ramel vi på ett par kasetter under långa resor i princip oavbrutet lyssnade på. I bakgrunden hördes fniss och applåder. Tydligen hade detta spelats live. Men var då? Och när? Vissa låtar var uppenbara parodier och anspelningar på tidigare låtar. Men vilka? – ”Yrke: Povel Ramel” ger svaren.
Personligen tycker jag Povel är roligast ”elak” som i t ex Din njugge far och din snorpiga mamma även om han är rätt oslagbar som kompositör när andra framför, som t ex i Underbart är kort
Överkurs:
Här skrev Povel faktiskt bara texten:(Spotifylänkar):
Först original (dock sällan originalartist) sedan Povels version (originaltitlar anges noga i ”Svenska Sångfavoriter”).
Teresa Brewer – The Picnic Song Uti Skogen Ska Vi Gå (The Picknick Song)
Burl Ives – On Top Of Old Smokey Högt Uppe På Berget (On Top Of Old Smokey)
Das Luftwaffenmusikkorps 3 – Alte Kameraden Den Gamla Vaktparaden
The Weavers – Tzena, Tzena, Tzena Bråttom, Bråttom, Bråttom (Tzena Tzena Tzena)
Phil Harris – The Thing Povel Ramel – Den Franska Biljetten
D Kaye – I’ve Got A Lovely Bunch Of CoconutsPovel Ramel – Far jag kan inte fa upp min kokosnot
– inte sällan blir Povels variant bättre. Bästa exemplet kanske är ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, visserligen svängig i original – men helt utan Povels genialt stegrande berättelse…
