Om svenskarna och finnarna bytte plats

[111215] Det är svårt att avgöra vad som är det mest fascinerande med den svenska regionfrågan. Att alliansregeringen inte vill ta i frågan ens med tång. Eller att tanken på nya regioner med nya ansvarsområden trots detta hålls vid liv i de fora där beslutsfattare i landsting och kommuner för överläggningar.

För den oinvigde handlar regionfrågan i korthet om att stärka den regionala nivån i den svenska samhällsorganisationen. De senaste fem åren har Ansvarskommitténs förslag från 2007 om att ersätta landstingen med färre och starkare regionkommuner utgjort underlag för debatten. Av inflödet av nyhetsbrev till min e-postbox att döma har intensiteten i samtalen mellan kommun- och landstingspolitikerna accelererat under det senaste halvåret. ”Villkorat ja till Sydsvensk region” rapporterade P4 Kalmar nyligen. ”Regionfrågan måste prioriteras”, hävdar några insändarskribenter i Sundsvalls tidning samma dag. Regionfrågan utspelar sig både politiskt och medialt i en annan del av Sverige. Inte i Rosenbad eller i Rapports huvudsändning.

Det är inget fel på underifrånperspektivet i regiondebatten, om det inte vore för att regeringen och riksdagen har sista ordet i regionindelningsfrågan. Det händer att en minister eller en statssekreterare deltar i något av de otaliga seminarier där landstings- och kommunpolitiker diskuterar för- och nackdelarna med nya regionala indelningar. Regeringens företrädare brukar yttra sådant som att ”Det är viktigt att Sverige har en tydlig samhällsorganisation” eller ”Frågan blir aktuell när regeringens utredare är klar med sitt uppdrag”. Alltså ingenting som avslöjar alliansregeringens politiska ståndpunkt i frågan. En kvalificerad gissning är att en sådan ståndpunkt saknas och att avsaknaden av ett klart ja eller nej i frågan beror på inbördes spänningar mellan allianspartierna. Gammelmoderaterna ville avskaffa landstingen. De nya moderaterna undviker helst att bli förknippade med myndigheter och förvaltningsnivåer, men bildar regering tillsammans med partier (C och KD) som har en principiellt positiv inställning till stärkt regional självstyrelse. Lösningen blir att:

a)     I huvudsak hålla tyst i frågan

b)     När a) inte kan tillämpas, agera utan att politisera frågan. Tillsätta en utredare. Fastslå procedurregler. Skriva en artikel på DN Debatt.

c)     Fastslå att initiativ om nya regionbildningar ska komma underifrån. Den sympatiska tolkningen är att det ger rum för demokratisk dialog och lokal självstyrelse. Den maliciösa tolkningen att det är ett enkelt sätt att söndra och härska sönder regionfrågan, eftersom kommun- och landstingspolitiker ofta är oeniga när det gäller gränsdragningar.

Det mesta tyder på att det här kommer att prägla regionfrågans bana genom det svenska politiska systemet under överskådlig framtid.

Själv följer jag den svenska regionfrågan från en finländsk horisont. Ibland har jag lekt med tanken på vad som skulle hända ifall Finlands regering tog sig an verkställigheten av Ansvarskommitténs förslag. Hur skulle det se ut om statsminister Jyrki Katainens (Samlingspartiet) regering försökte få till stånd en ny regionindelning i Sverige med hjälp av finländska beslutsmekanismer och finländsk politisk praxis?  I verkligheten är ett sådant arbetsbyte mellan regeringar förstås konstitutionellt omöjligt. I teorin kunde det se ut ungefär så här:

  • Precis som de svenska regeringspartierna är de finländska regeringspartierna oeniga i regionfrågan.
  • I motsats till i Sverige ligger frågor om förvaltning och självstyrelse högt uppe på den politiska dagordningen och skulle få ett eget kapitel i regeringsprogrammet, som fastslår riktlinjerna för politiken fyra år framåt.
  • Regeringsprogrammets skrivning om genomförandet av regionindelningsreformen skulle staka ut den politiska kompromissen: Något om offentligproducerad vård för att blidka Socialdemokraterna, något om de nya regionerna som tillväxtaktörer för Samlingspartiet (moderaterna), något om storstäder och kollektivtrafik för de Gröna.
  • Alternativet att helt lägga ned förvaltningsnivån skulle avfärdas som orealistiskt.
  • Det skulle finnas en stark opinion mot reformer med tvång. Frivillighet skulle etableras som huvudprincip för reformen.
  • Kommun- och förvaltningsministern skulle deklarera att reformen är århundradets viktigaste reform och motivera storregionerna med krisen i världsekonomin och den tickande demografiska bomben.
  • Regeringen skulle fastslå att den nya regionindelningen ska vara genomförd före nästa riksdagsval år 2015.

Kort sagt skulle den finländska regeringen binda större politisk prestige vid genomförandet av regionindelningsreformen. Slutresultatet skulle däremot se ut ungefär som det gör efter att den svenska alliansregeringen handlagt frågan. Oenighet om regionindelningar skulle fortplantas uppåt i det politiska systemet och urvattna reformkonceptet. För att visa handlingskraft skulle regeringen godta all positiv aktivitet i ärendet. Ansökningar om att bilda reella storregioner såväl som små landstings chansningar på att få status som regionkommun. Utgången av regionfrågan så här långt – permanentade regioner i Västra Götaland och Skåne, status som regionkommun för Halland och Gotland – ser faktiskt i påfallande utsträckning ut som något en finländsk regering kunde ha åstadkommit.

▪ Siv Sandberg

Foto på Siv Sandberg

Siv Sandberg är forskare vid Åbo Akademi i Finland. Hon har följt reformerna av kommun- och regionstrukturen i Norden i över tio års tid.

 

Kategorier
Dela den här artikeln: