Tschick

[111223] Wolfgang Herrndorfs roman ”Tschick” – en ungdomsbok om två fjortonåriga killar från Berlin som ger sig ut på en absurd road-trip – har blivit en bestseller sedan den kom ut 2010 och belönades 2011 också med ”Deutschen Jugendliteraturpreis” (”Tyska Ungdomslitteraturpriset). Och nu under vintern kommer den också i två teaterversioner: En redan mycket kritikerrosad föreställning på Staatsschauspiel Dresden som hade premiär i mitten av november, och så den här på Deutsches Theaters studioscen – Box. 

Det var svårt att föreställa sig hur den här boken skulle kunna fungera som teaterföreställning. Det är så mycket som sker i boken – så många förflyttningar, dramatiska möten och actionfyllda vändningar. Hur skildrar man det på en liten pyttescen? Jo, det fungerar alldeles utmärkt! Och att se den här föreställningen påminner mig om hur magisk teater verkligen kan vara – hur lite som behövs för att sätta igång ett sprakande fantasiflöde. Eller lite och lite… Det som krävs är riktigt bra skådespelare som berättar med hela kroppen – som genom förändringar i röstläge, ansiktsuttryck och kroppshållning, genom snabba blickar av samförstånd, avsky eller förvåning, skapar en komplex värld av figurer, landskap och situationer. Här lyckas de just suveränt med detta!

Rollerna är aldrig fasta, utan de två huvudaktörerna hjälps åt att gestalta alla figurer i berättelsen ­– de byter alltså roller hej vilt. Berättaren Maik gestaltas ibland av den ena och ibland av den andra skådespelaren, och samma person kan i ena stunden vara excentrisk småbarnsmamma och i nästa fördömande lärare. Konstigt nog blir det aldrig förvirrande. Berättelsen växer fram med ständiga perspektivbyten och rollhopp utan att man någonsin riktigt tappar tråden. Och kanske är det också för att man absolut inte vill tappa tråden. Själv satt jag hela tiden på helspänn och väntade på vad som skulle hända nu – vem kommer de att träffa, hur ska de ta sig vidare… Scen på scen målas upp, möten, upplevelser och samtal avlöser varandra. Det finns hela tiden ett flyt och en spänning i berättandet.

Och det lustiga är att både scenografi och skådespelarval egentligen står i direkt kontrast till det som berättas. I berättelsen åker de båda figurerna – Maik och Tschick – i en stulen bil av det ryska märket Lada, förbi ängar, skogar och fält söder om Berlin, medan vi på den lilla scenen bara ser rutor av ökensand, små tussar gräs och några krokiga kaktusar. Och det är långt ifrån några fjortonåringar som spelar de två killarna, utan två medelålders män som inte ens försöker framstå som yngre än de är. Men istället för att störa, så bidrar den här diskrepansen mellan de berättade scenerna och det vi har framför oss till en mer komplex bild av det som sker. Speciellt scenografin upplever jag som en väldigt träffande illustration av den romantiska, amerikainspirerade föreställning man har av road-trips – en lång, ringlande, nästan helt öde väg genom ett prärielandskap. Oavsett om det är just denna bild som de två killarna föreställer sig när de ger sig ut på resan, så ger den här typen av landskap direkt upphov till associationer kring uppbrott, frihet och äventyr, prövningar, självrannsakan och förändring – just det som är den här berättelsens kärna. Scenografin kommer på så vis att illustrera den stämning och känsla som man förväntar sig vid ett sådan här typ av resa – en arketypisk bild av äventyr på vilken de verkliga mer eller mindre äventyrliga upplevelserna projiceras. Och bilden av ökenlandskapet ökar dessutom berättelsernas intensitet – människorna de två killarna träffar på vägen framstår som mer oförutsägbara och exotiska, och landskapen de åker igenom verkar mer öde, främmande och skrämmande. På så vis lyckas man genom scenografin så utmärkt väl illustrera den speciella typen av intensiv närvarokänsla – spänning, upphetsning och rädsla på gränsen till panik – som oundvikligen måste infinna sig när man för första gången ger sig av hemifrån på egen hand.

Det är på många sätt en rätt så typisk coming-of-age berättelse. De två figurerna kommer från mycket olika, men i liknande grad trassliga familjeförhållanden. De har båda svårt att passa in – är båda utstötta och ensamma – men så finner de plötsligt med hjälp av varandra modet och kraften att slå sig loss och göra något som skakar om deras livssituation och sätt att se på världen. Jag känner igen typen av berättelse från romaner jag läste som tonåring – med figurer vilkas framgångar och olyckor berörde och stärkte mig. Kanske en typisk ungdomsberättelse alltså. Men när en sådan är riktigt bra funkar den lika bra för gammal som för ung – och det gör den verkligen här! Enkelt men spännande iscensatt, oförutsägbara vändningar, suveränt skådespel, och ackompanjerat av stämningsfullt elgitarrsklinkande av en man i cowboyhatt och cowboystövlar som lugnt betraktar det som sker från ena sidan av scenen. En föreställning som påminner mig om hur fascinerande och gripande direkt berättande teater är när den är som bäst – och det är den här!

▪ Hanna Nordqvist

Utifrån dramaturgen Robert Koalls scenversion av Wolfgang Herrndorfs roman.

Regi: Alexander Riemenschneider

Scenografi och kostym: Rimma Starodubzeva

Musik: Arne Jansen

Dramaturgi: Bergit Lengers

På scen: Natalia Belitski, Sven Fricke, Thorsten Hierse och Arne Jansen

 

Premiär var 3 december 2011 på Deutsches Theater i Berlin.

 

Kategorier
Dela den här artikeln: