[120124] Clifton Fadiman har sagt att ”Felet med de flesta självbiografier är att de har valt ett så trist ämne”. Så är verkligen inte fallet med Rikard Wolff. Han har en massa att berätta. Historien börjar med barndomen med mamma, pappa och storebror och Rikard Wolff skriver tills det datum han avslutar boken. Ett fiffigt grepp som han har är reflektioner han som författare flikar in i den kronologiska berättelsen. Alltså ger han oss synvinklar från nutid och kommenterar på så sätt historierna han berättar.
En offentlig person som Rikard Wolff, vet man ju en del om genom intervjuer och tidningsskriverier. Här berättar han själv utlämnande om sitt liv. Man kan fråga sig vem som är ärligast av dem som skriver självbiografier. Den som uppenbarligen gjort, och berättat om, värst grejer eller den som inte lika skandalöst levt sitt liv och berättat om det. Ibland tror jag man är beredd att tro den skandalöse mer än den mindre skandalöse berättaren. Och hur väl måste läsaren känna författaren för att kunna gradera sanningshalten i berättelsen? Är sanningen mer sann för att den är äventyrlig och osannolik istället för vardaglig och sannolik? Och huruvida man skriver för att chockera eller för att berätta en historia.
I Rikard Wolffs fall skulle man kunna tro att historien innehöll många skandalösa berättelser, men så är inte fallet. Oavsett om han berättar om sina kärleksaffärer eller sina aids-sjuka vänner, så är det inte skandalöst. Hur han lyckas med att hålla berättelsen så vardaglig trots svåra ämnen, vet jag inte riktigt. Och han skriver inte för att chockera utan för att förmedla sin berättelse till oss läsare. Man tror på Rikard – man tror att det han berättar är hans sanna berättelse.
Detta är en av de bästa självbiografier jag läst på väldigt länge. Den har litterära kvalitéer. Rikard Wolff är inte författare i första hand, men han skriver som en författare. Bonus i boken är en samling vackra foton samt att det medföljer en CD med Rikard Wolffs bästa låtar. Jag var riktigt ledsen när boken tog slut. Och det var länge sen det hände. Det måste ha varit Birgitta Stenberg och Henrik Tikkanen som senast berörde mig på samma sätt som Rikard Wolff. Och det var länge sen det också, som de gav ut sina självbiografiska böcker.
