Lärarroll i förändring

[000127] Jag utbildades till ämneslärare på ”provårens” tid, i början av 1950–talet på ett av Göteborgs statusläroverk, Hvitfeldtska. ”Att gå provår” var då detsamma som att utbilda sig till lärare inom läroverken, dvs. för undervisning i realskola och gymnasium.

Förutom betygsatt provtjänstgöring vid ett läroverk var en pedagogisk utbildning påhängd de blivande lärarnas tidigare filosofie magisterexamen i olika undervisningsämnen. Det var med visst överseende många av oss betraktade denna korta pedagogiska del av provåret, den som bland annat behandlade pedagogiska teorier om inlärning. Mer intresserat lyssnade vi till vittnesmål om olika metoder och vilka personligt uppfunna knep lärare använde för att väcka intresse hos eleverna.

Tyngdpunkten under provåret låg alltså på praktikundervisning förlagd till skolor och i ”erfarna lärares” händer. Betygen i lärarskicklighet var de enskilda skolornas sak, inte en centralt placerad utbildningsinstitutions. Den aktuella legitimeringen av lärare påminner om denna då inte särskilt lyckade, ofta konserverande  ordning.

*

Med entusiasm över våra ämnens intresseväckande möjligheter, övervann nog de flesta av oss ”provårskandidater” upplevelser av ”mentorers” förstelning och konservatism och vi längtade efter att själva och självständigt få undervisa våra blivande skolelever.  Vi skulle förnya både ämnesinnehåll och metoder.

Men knappast ”skolsystemet”. Det hade jag och troligen många andra inte fått syn på.

I vår egen senare skolundervisning var vi regel hänvisade till oss själva. Vi relaterade oss till våra egna förutsättningar, i våra egna klasser, i den egna skolan och till egna kolleger. Vi kände inte heller så mycket av ”skolsystemet”. Min och jag tror många andra lärares samhällshorisont var låg.

Skolornas läroplaner var inte heller så omfattande, så socialpedagogiskt och reformistiskt inriktade som under senare decennier. Vi var ju ämneslärare och i våra ämnen låg vår trygghet. Entusiasterna i vår skara smittade i regel eleverna och i stort sett respekterades vi av dem och föräldrarna.

Något som avgjorde vår eventuella framgång var, att i realskola och gymnasium fanns viss social homogenitet, gemensam klassbakgrund. Var vi inte partiska, mästrande eller snorkiga, utan lyssnade och intresserade oss för eleverna gick det rätt bra, även om vi saknade den pedagogiska kunskap, som dagens lärare får och måste ha tillgång till, eftersom den sociala situationen i skolorna nu är en helt annan.

Provårsutbildningen stämde illa med grundskolans krav.

Med realskole- och gymnasieundervisning i kropp och själ, med den självklara status jag kände som lärare med goda ämneskunskaper och den plats i en fast organiserad hierarki, som samhället tilldelat mig – tillsammans med undervisningserfarenhet av elever från hem med skolbakgrund och utbildning liknande min egen – blev mötet med alla samhällsklasser samlade i ett klassrum i grundskolan, en chock.

Vårt akademiskt färgade språk och vår ofta akademiskt utredande hållning gjorde oss ibland till främlingar för eleverna. Många lärare förlorade fotfästet, sin yrkesidentitet, som var ämneslärarens. Begreppet motivation blev allt viktigare, eftersom många högstadieelever inte förstod, varför de skulle gå i skolan så länge, i nio år.

Övergångstiden till grundskolan är svårbeskrivbar. Många äldre lärare kände sig förödmjukade. De upplevde ämnesförakt och förmådde inte eller ville inte ompröva sina sedan länge fastlagda metoder. Det blev svårt, men nödvändigt att aktivt och medvetet studera teoretiskt grundade metoder för en undervisning, som nådde alla elever. Vi var tydligt utpekade som delaktiga i att skapa medborgerlighet.

Om lärares tystnad

Vad beror det på att lärare sällan skriver ner minnen av sitt yrkesliv? Vill de inte sticka ut, inte göra sig märkvärdiga? På lättja? På att det finns ett liv efter pensionen, ett annat och bättre liv? Kanske beror tystnaden också på känslor av meningslöshet?

Gjort är gjort. Har heller ingen tidigare lyssnat och intresserat sig för vad man talat för eller påtalat under sitt yrkesliv – varför då ta tag i det förflutna och göra upp? Och vem är intresserad? Låt det gamla vara glömt. Vilken nytta har det nya av vad som visat sig förkastligt?

Framåt! lyder dagens marschorder.

*

Om tystnaden är stor efter så många arbetsliv – i ett relativt liberalt styrt skolsystem – kommer kanske fler röster att nu höras från den nuvarande generationen lärare? Innan de pensionerar sig, helst. För – kan tystnaden inför vad som sker inom dagens skola verkligen bestå? Lärare är utsatta för starkare press än någonsin;

… av en uppiskad stämning av otillräcklighet i redan upplevd otillräcklighet.

… av hur en ifrågasatt betygssättning kan påverka undervisningsinnehåll och metoder.

… av tilltagande anställningsotrygghet, tillsammans med individuell lönesättning, där karriärmöjlighet och anseende ligger i lönekuvertet – tunn eller något mindre tunn – beroende bland annat av lokala skolledares omdömen.

… av ekonomitänkande och löpande kontroller på alla nivåer, så kallade kvalitetssäkringar, som skapar oro och rädsla och troligen pedagogisk likriktning.

… av hur nedsättande det kan upplevas att stå i tjänst hos de friskolor som är att likna vid spekulationsobjekt.

*

Som jag ser det, är det nödvändigt att blivande lärare i en förlängd utbildning får fördjupade ämneskunskaper och större pedagogisk medvetenhet, så att yrket får status och att lärarna därmed får möjlighet att utveckla också personlig förmåga, självständighet, bland annat för att kunna hävda sig mot den centralstyrning – övervakning – som nu sårar, krymper självkänslan och är en av anledningarna till att så få har lust att bli lärare.

*

Varför har jag skildrat mina erfarenheter av lärarutbildningen vid lärarhögskolan i Mölndal under senare delen av 1900-talet? Det är rimligt, att en pensionerad lärarutbildare gör sin röst hörd med både kritiska och självkritiska reflexioner. Minnet är kort även inom utbildning

Följande artikel Att framträda och företräda eller att vara sig själv – rör lärarrollen, blivande lärares eget språk och dess beroende av social bakgrund och reflektioner om hur man talande påverkar sin omgivning.

Under rubriken Att bevara och att förnya – berättar jag om ett försök att i lärarutbildningens början ge blivande lärare kontakt med den aktuella undervisningssituationen i olika skolor och därmed en mer personligt grundad bas för vidare studier än den gängse, inifrån lärarhögskolan och i akademiska termer beskrivande.

▪ Gustav Öberg

Utbildning

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: