Lokal demokrati töms på innehåll

Tema: Demokratins framtid

[120209] Riksdagen förlorar i betydelse, men makten ökar i kommunerna och i EU. I Bryssel finns starka resurser för maktutövandet, men hur ska makten utövas i små kommuner med fritidspolitiker? Om inte kommunerna klarar av att uppfylla sin demokratiska uppgift, blir det kris för demokratin som helhet.

För en tid sedan lästa jag en bekymrad artikel om partiernas uttunnade folkrörelsebas. Man menade att dagens partiarbete i allt större utsträckning bärs upp av professionella politiker, specialiserade politiska tjänstemän och partimedlemmar som har som främsta mål att få förtroendeuppdrag och göra karriär inom politiken. Vardagen är långt från gårdagens folkrörelsearbete, sammanfattade man.

Det kan nog stämma – om vi ser på rikspolitiken och de större partierna. Ungdomsförbunden blir växthus för de som vill lära sig det politiska hantverket, inkl. intrigspel och maktstrategier. Slutna partistrukturer och mer eller mindre hårda partipiskor stakar sedan ut karriärvägar och konkurrensområden. Den bild som f.d. riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson (M) ger i sin bok ”Knapptryckarkompaniet” är det väl egentligen ingen som på allvar har bestridit.

Det hårda klimatet tror jag paradoxalt nog också beror på att riksdagen faktiskt har blivit alltmer maktlös. Ju mindre makt – desto hårdare retorik och desto strängare praktik. Det är ju faktiskt så att riksdagen, under de senaste decennierna, avlövats på makt. Antingen har beslutet flyttat till Bryssel eller ut till kommunerna. Därför är det märkligt med den närmast perversa fixeringen vid den nationella maktnivån. Inte minst från medias sida. Naturligtvis förstärks symbiosen mellan media och politik med att Riksdagen finns i Stockholm, partihögkvarteren finns i Stockholm och de stora centralredaktionerna finns i Stockholm.

Brysselbyråkratin har gott om både pengar och potens. Men vad får den här maktöverföringen för konsekvenser i kommunerna? Jag menar att det finns problem för den kommunala demokratin. Den har inte förstärkts i takt med att besluten blivit fler och mer långtgående. Tvärtom har kåren av kommunalpolitiker stadigt sjunkit. Nämnder har minskat antalet ledamöter och slagits samman. Samtidigt har beslutsbördan ökat och frågorna blivit alltmer sammansatta och komplexa.

I riksdagen pratar alla om behovet av att Sverige ska ha den bästa skolan, den bästa äldrevården, den bästa klimatpolitiken, den bästa jämställdhetspolitiken, osv. osv. Jag skriver gärna under på målsättningarna men det är i kommunerna som det ska göras. Det är där verkligheten och vardagen finns. Det är där kunskapen och kreativiteten, inte minst inom politiken, måste flöda om allt detta goda ska bli verklighet. Det kräver ekonomiska resurser men det kräver också engagemang och kunskaper hos en medveten politikerkår.

Jag tror inte att mina erfarenheter från min egen kommun, Simrishamn, är unika. Dryga 19.000 invånare, vikande befolkningsunderlag, glesbygdsproblematik, sommarparadis för många men alldeles för få mantalsskrivna åretruntboende. Samhällsstrukturer som har sin historiska bas dels i en bruksepok med en dominerande industri (Ehrnbergs läderfabrik med storhetstid under krigets stövelförsedda och taktfasta tramp) och dels i familjejordbrukens ständiga mark- och revirstrider. Hierarkier och ett parternalistiskt förhållningssätt sitter i väggarna på det Rådhus där fullmäktige och kommunstyrelsen har sina möten. De porträtterade maktmännen ser föraktfullt ned från sina väggar. Mansdominansen i de kommunala styrelserna och nämnderna växer ju högre upp i hierarkin man kommer.

Medelåldern är hög bland de förtroendevalda. Fullmäktige, den enda direktvalda församlingen, präglas av tystnad. Besluten är redan fattade. Kommunalråd och oppositionsråd företräder var sin grupps uppfattning, i övrigt, med få undantag, tystnad. Inte längre ska jag tillägga. Efter att Feministiskt initiativ, som tredje största parti, intog sina platser har det blivit liv i luckan. Hela oppositionen har vitaliserats men den styrande borgerliga majoriteten väljer fortfarande tystnad som främsta argumentationsteknik. Demokratin utövas via votering.

Det frodas en föreställning om att när man debatterar och diskuterar och har en annan uppfattning än majoriteten är man illojal. I kommunen ska man hålla ihop. Vi ska vara som en ”familj”, eller i alla fall en ”koncern” och vi ska vara glada ambassadörer. Den som kritiserar får kritik. Demokratin dör. Och ju svagare politiken blir desto mer beslut förs över till tjänstemannanivån. Saknas det politiska mål för verksamheterna blir det i stället förvaltningsmål utifrån budget. Budgetarbetet blir det ständigt pågående. SKL:s och andra budgetprognoser blir det flöte som alla krampaktigt klamrar sig fast vid och budget i balans blir följaktligen det övergripande målet för hela kommunen.

Visst är det viktigt med ordning och reda i finanserna, ingen tvekan om saken, men det övergripande målet kan inte enbart vara budgetbalans. Som kommunpolitiker måste vi våga formulera politiska mål och vi måste förstå att budgeten är det verktyg vi har för att förverkliga de politiska målen. Men ett sådant synsätt kräver en politisk medvetenhet byggd på kunskaper både om politik och ekonomi, parat med en förståelse för och ett bejakande av demokratins stora förändringskraft. Utan en vital politisk debatt och diskussion på den kommunala nivån förtvinar förnyelse och utveckling under en alltmer koncernliknande förvaltning. Demokratin devalveras.

Jag ska ta ett exempel – Jämställdhet. Feministiskt initiativs inträde på den kommunalpolitiska arenan innebar ett nytt parti med en ”ny” dimension i politiken. Många är ovana vid att se feminismen som en ideologiskt självständig grund för politisk organisering och parlamentariskt arbete. Samma tröghet/rädsla mötte en gång i tiden Miljöpartiet när de förde in klimat- och hållbarhetsdimensionen. Nu är det inte någon som förundrar sig över det. Tvärtom – fler har lärt mer, i alla partier. På samma sätt kommer det naturligtvis att bli med den dimension som handlar om kvinnors mänskliga rättigheter och antidiskriminering. Först motstånd, sedan medhåll. Det handlar om makt.

På den kommunala nivån finns det fortfarande en föreställning om att jämställdhet är något som inte hör kommunalpolitiken till. Det är sådant som man pratar om i Stockholm, möjligen. Demokrati och mänskliga rättigheter ses inte som en kommunal fråga. Vilket är hårresande med tanke på att det är i vardagen som demokratin ska levas och upplevas. Utvecklingsarbetet (kring jämställdhet) sker oftast i projektform (statliga medel via medel från SKL) trots att det numera finns massor med utredningar som visar att då blir det inte hållbart, dvs. arbetet slutar när projektet slutar. Regeringens (också tidigare regering) strategi att pytsa ut pengar till olika projekt signalerar i själva verket är det är något tillfälligt över det hela. Man ser inte att jämställdhet och antidiskriminering i själva verket är hörnpelare i demokratin, i vardagen. Projekten kan faktiskt ge kommun- och förvaltningsledningar möjligheten att helt strunta i frågorna. – Vi har ju ett projekt! Samtidigt vet vi att i tider av besparingar och nedskärningar är det än viktigare att hålla fanan högt när det gäller mänskliga rättigheter.

Jag kan inte se annat än att den politiska nivån i kommunerna måste förstärkas i takt med att beslutsbördan ökar. Situationen för en folkvald fritidspolitiker som vill ha kunskap om det man beslutar om kräver nästan att man ska ha en egen utredningsresurs, typ Riksdagens utredningstjänst. Det har vi inte. Vi har högar med papper och vi kan söka på nätet men vi har inte tiden. Vi måste lita på att underlag som presenteras är fullödiga. Då måste de beredande instanserna vara väl insatta i den senaste utvecklingen, vara medvetna och kunniga, både om nya lagar och tillämpningsföreskrifter. Så ser det inte ut, i alla fall inte i mindre kommuner. Utbildning och vidareutbildning kostar. Vikarier ska in. Men Förvaltningarna ska spara. Ja ni känner säkert igen er.

För att få en bättre balans mellan olika maktcentra och ett bättre beslutsunderlag inför den politiska bedömningen borde varje fullmäktigerepresenterat parti få ett grundanslag som gör det möjligt att arvodera en politisk sekreterare. I större kommuner se det ut så men inte i de mindre och medelstora. I storstadskommunerna finns en viss status i kommunala uppdrag men inte i mindre. Vill vi att hela landet ska leva, också i form av en vital och levande demokrati, så kanske det vore på sin plats att det finns ett statligt ansvar för att de demokratiska institutionerna ska fungera, på alla nivåer. Staten ger idag anslag, statsbidrag, till kommunernas verksamheter. Hur mycket beror delvis på vilken politisk färg regeringen har. Men staten borde kanske också ge anslag till en demokratisk grundnivå, inte minst för att försäkra sig om att riksdagens vackra retorik också blir omsatt i en kommunalpolitisk praktik.

▪ Gudrun Schyman

Tema: Demokratins framtidGudrun Schyman är ledamot i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen för F! i Simrishamns kommun

 

Dela den här artikeln: