[120207] Nordkorea gäckar all begriplighet och alla jämförelser. Östeuropa faller men det står kvar – i massgymnastikens militärhybris, i religiösa orgier inför Den Store Ledaren vars svulst i nacken alla ser men ingen nämner, i söndervittrande ekonomi som döljs av skrytbyggen.Har vi ens klart för oss att Sverige under kalla kriget hade en unik relation till landet, ensamt i Väst om ambassad i Pyongyang, slutligen för att bevaka en alltmer hopplös skuldindrivning?
Lovisa Lamm har gjort dokumentärer för radion och varit regiassistent på Dramaten. I reklamtexten till hennes debutbok Ambassaden i paradiset (Norstedts) för hon det på tal som förklaring till sitt lätt maniska intresse för landet: på teatern fanns en låtsasvärld som blev en starkare upplevelse än den verkliga. Något liknande känner hon för Nordkorea: en kulissvärld vars slutenhet ökar lockelsen att förstå.
Hon skriver i en känslomässigt överladdad, journalistisk matter-of-factness där en spänning byggs upp mot vad som ska avslöjas. Hon bollar med tidsperspektiv: egen resa, diplomatintervjuer om läget efter Koreakriget när landet spåddes en lysande ekonomisk tillväxt och Sverige ville öppna en ny marknad för tunga gruvmaskiner, faktaåterblick på kriget med fem miljoner döda, närmande till förre gränsvakten Kim i Sverige som lyckats undkomma men nu våndas över sin familjs öde, stora ansträngningar att få två ”eskorttjejer” hyrda av koreaambassaden att decennier senare avslöja något av intresse, vilken skändligen misslyckas.
I slutet av sjuttiotalet var Nordkoreas ekonomi så usel att ambassadpersonal utomlands tillhölls att bidra till egen budget, om så genom att smuggla cigarretter och sprit. Den diplomatiska kris som då hotade den speciella sverigerelationen hade denna bakgrund och Karin Söder tycks snarast ha ömkat diplomaterna. En annan episod är att när ambassadens tredjesekreterare hoppat av till Väst, befann sig plötsligt ambassadtjänstemän i Bolidengruvans anrikningsverk och byn Skråmträsk vid Skellefteå. Industrispionage misstänktes, de själva påstod sig leta efter den avhoppade.
Till de tydligare vittnesmålen inifrån landet hör berättelsen om julfirandet från svenska ingenjörer och anläggningsarbetare vid järngruvan i Musan. De har tilldelats ett gemenskapsrum på sitt hotell med Kim Il Sungs porträtt på väggen och hundra av hans verk i hyllorna. Efter många skärmytslingar kring angiveri och idiotregler i det vardagliga, gör svenskarna revolt genom att fylla rummet med julprydnader. Koreanska kontrollanter i hotellpersonalen river ner på natten, svenskarna monterar jullöpare och försöker hålla rummet låst. Koreanerna hävdar att ett rum med presidentens porträtt inte får innehålla andra bilder. Det hela slutar efter allvarliga förhandlingar med att svenskarna överger rummet och förlägger sitt julfirande till hallen utanför.
En dokumentär, till skillnad från ett reportage, rymmer också en konstnärlig strävan. ´Ambassaden i paradiset´ har en tydlig komposition genom de plötsligt framkastade tidsbilderna. Man kan likna dem vid scenväxlingar på en vridscen. Ibland blir det konflikt mellan komposition och rapport, som när jakten på vittnesmål från ”eskorttjejerna” helt rinner ut i sanden men den ändå skildras med oförminskad livlighet för att den ingick i planen.
Men i stort blir det en effektfull spegling: de ofta absurda episoderna reflekterar en paranoid och osammanhängande verklighet som är just så svår att få grepp om som reklamtexten annonserar. Där säger Lovisa Lamm: ”Jag har läst UD-rapporter, Säpo-protokoll och dagboksanteckningar. Träffat diplomater, gruvingenjörer och en av få nordkoreanska flyktingar som lyckats ta sig ända till Sverige. De har fört mig bortom kulissen. Boken är min berättelse om deras, och Sveriges, unika inblick i världens mest slutna land.”
”Fört mig bortom kulisserna”. Nåja, fört runt bland dem i ett medryckande tempo där levande människor av kött och blod skymtar fram ur det stelt malande maskineriet.
