Political Mother: The Choreographer’s Cut

[120214] Att se en föreställning stående – det har jag bara gjort en gång tidigare, på den återuppbyggda gamla Shakespeare-teatern Globe i London. Här handlar det om något helt annat. En dansteaterföreställning kombinerad med rockkonsert. Och detta i en teaterlokal som är traditionellt uppbyggd: upphöjd scen med ridå, parkett med uppåtsluttande golv och, några meter ovanför, balkongen i halvcirkel med sina billigare platser. Men nu är alla stolar på parkett bortplockade. Kvar finns bara bleka metallplattor på jämna mellanrum över hela golvet – små rundlar med skruvskåror som vanligtvis håller stolarna på plats.

Det är spännande att komma in i salen. Utrymmet verkar plötsligt så stort. Man är fri att röra sig som man vill och att placera sig där man finner det bekvämast. Stämningen är uppsluppen. Det är en annan typ av förväntansfullt sorl än vad det vanligtvis brukar vara. Det är som om man flyttat baren från foajén in i salen. Folk står i grupper, pratar, skrattar, tittar sig nyfiket omkring. Ljudnivån är hög. Några sätter sig med benen i kors på golvet. Andra hänger på räcket precis framför scenen, som de allra ivrigaste fansen på en rockkonsert. Skillnaden här är att man inte pressas fram mot scenen av folkmassan när de första ackorden tonar fram. Åskådarna står kvar där de står – tysta, uppmärksamma, fullständigt fokuserade på det som sker på scenen. Detta ger en alldeles speciell, mycket intensiv och blandad känsla. Musiken är stark med stegrande melodier och medryckande rytmer. Det känns underligt att inte reagera på den på samma sätt som man skulle göra på en konsert – att inte gunga med, trippa med fötterna, dansa, hoppa. På en rockkonsert skulle jag uppfatta det som ett tecken på missnöje om ingen i publiken drogs med av musiken – ett misslyckande för bandet. Därför känns det underligt att stå så här stilla medan musikerna på scenen tar i av alla krafter. Men samtidigt är det en oerhört stark känsla att låta musiken skölja över och igenom en – att ta in den med hela kroppen men utan att ge minsta yttre manifestation. Det känns som om vi är förstenade, som om vi stoppats mitt i en rörelse. Det känns högtidligt, som någon form av ceremoni. Detta är det första jag tänker på när ridån går upp och musiken väller fram.

Först är det bara stråkar – en starkt upplyst rad av musiker med cello och fiol, som väver fram en intensiv, känslosam melodi. Scenen är en mörk, tom fyrkant. Men bakre väggen är uppdelad i tre långsmala våningar. I mittendelen sitter stråkmusikanterna med fiol och cello, i våningen över står ett storskaligt rockband i klunga med elgitarrer, bas, två jättelika trummor och därtill dubbla normala trumset, och på bottenvåningen smattras militäriskt exakta rytmer fram på virveltrummor av ibland tre och ibland sex män, ibland med knäppta uniformsjackor, ibland bara i vita T-shirts. De tre våningarna är som tre kanaler i en ljudmixer som kopplas på och av – som ibland hörs var för sig, ibland får strömma samman. Ljuset tänds på de våningarna som just då hörs, och när en våning tystnar försvinner den också i mörkret.

Koreografen och komponisten Hofesh Shechter studerade dans i hemstaden Jerusalem och var medlem i Batsheva Dance Company i Tel Aviv. Men senare tog han också trum- och percussionlektioner, bland annat i Paris. Hans fascination för musik och komposition har uppenbarligen påverkat den här föreställningen djupt. Jag har sällan sett en dansföreställning där musiken tar en så stor plats och spelar en sådan betydande roll. Föreställningen verkar också i sig vara en reflektion över musikens kraft – över möjligheten att genom rytmer och melodier förena, läka och ge kraft, men samtidigt också driva fram aggressivitet, militärisk likriktning, och skrämma till underlydnad. Just denna musikens dubbla roll illustrerar föreställning suveränt. Dansarna verkar i scen efter scen drivas fram av musiken. Ibland som i ryckig extas, ibland sömngångaraktigt med slappa armar och släpande fötter – som om musiken var en piska som tvingade dem vidare. Och uppe hos rockbandet dyker det också gång på gång upp en man som gestikulerar våldsamt och skriker ut obegripliga okvädningsord över dansarna på scenen. Ibland är han i hårdrocksfigur som skriksjunger ibland spelar han regelrätt diktator, våldsamt deklamerande – i båda rollerna lika obegriplig och aggressiv.

Många av scenerna får mig att tänka på fångläger och tortyr, på diktaturer där människornas mod, vilja och känsla av egenvärde gång på gång brutits ner, där rädslan tagit överhanden. De sexton dansarna vänder och vrider sig i takt med musiken – de viftar med armarna, gungar, skakar, hoppar, springer med utdragna steg… Rörelserna är rytmiska, snabba, exakta och fulla av kraft, men samtidigt verkar de hela tiden utföras med ett slags frånvaro eller bortvändhet – med nedböjda huvuden, bortvända ansikten och armar som liksom trevande lyfts och sänks. Känslan de förmedlar är omväxlande extasisk kraft och villkorslös, identitetsupplösande underkastelse. Det är fascinerande att se de exakta rörelsemönstren, men samtidigt är det obehagligt och lite skrämmande. Är det glädje, njutning, passion som de förmedlar, eller är det ett slags förtvivlad desperation inkapslad i en begränsad mängd förutbestämda rörelser? Och kanske är det också just detta som är tanken – att belysa den tunna gränsen mellan styrka och hot, mellan kraftmätning och förtvivlan, mellan kraftgivande och upplösande.

Det är heller ingen tillfällighet att vissa av rörelserna får en att associera till folkdans – det får vi bekräftat mot slutet av föreställningen då ett överraskande budskap tonar fram på den bakre väggen i snirkliga ljusslingor ord för ord: ”Where…there…is…pressure…there…is…folkdance”. Det får oss i publiken att fnittra, men samtidigt klargör just detta budskap något viktigt om vad föreställningen tycks vilja förmedla. Jag tänker att det är ju just så besynnerligt och komplext: Folkdansen som manifestation av nationell och regional gemenskap, som ett tecken på tillhörighet, som ett redskap för att främmandegöra och stänga ute, ett medel för att gruppera, förenkla och exotisera. Men samtidigt folkdansen som en rörelseform som växt fram för att kunna ge uttryck åt viktiga känslor, för att känna kraft, driva upp tempot, släppa på trycket. Förtryckande och frigörande.

Det är en vacker, livfull och medryckande föreställning. Möjligen, om jag ska kritisera något, lite för medryckande. Jag får känslan av att musiken lyfter oss med lite för lätt, att föreställningen blir lättintaglig och glatt utan ojämnheter, och att när den är över är det lite som om jag vaknar från en dröm. Detta är egentligen också något jag ofta finner problematiskt med föreställningar som använder sig mycket av musik. Musiken kan hjälpa till att förstärka det som föreställningen vill förmedla, och den kan användas för att ifrågasätta det som sker på scenen, men den kan också ibland vara för lätt att relatera till. Musik är så effektivt medel för att skapa en speciell stämning eller sätta en i ett speciellt känslomässigt tillstånd, och just därför känner jag mig ofta i efterhand manipulerad av den – att den tvingar mig att känna på ett visst sätt i relation till en viss situation, att jag har mindre frihet att själv relatera till det jag ser.

Just i samband med den här föreställningen är detta ett medvetet grepp – det är meningen att musiken ska driva oss, att vi ska känna av dess kraft. Och det är verkningsfullt. Men möjligen skulle jag vilja ha ögonblick då detta blir ännu mer synligt. Kanske situationer då vi i publiken i ännu högre grad blir tvungna att frigöra oss från rytmerna och se det som verkligen händer.

Detta var sista föreställningen ur evenemanget Spielzeit’ Europa’s program från 2011-2012. Och det är också sista gången som detta ambitiösa teaterevenemanget – som startades 2004 och som sedan dess anordnats varje år – organiseras under det här namnet. Som namnet väl illustrerar – ”spelår/teatersäsong Europa” – var grundidén från början att ge Berlinpubliken möjlighet att se viktiga teater- och dansproduktioner från, i första hand, olika delar av Europa, men också resten av världen. Dessutom ville man skapa en plats där internationella teater- och dansmakare fick möjlighet att mötas, samverka och skapa nya spännande projekt. Man ville genom evenemanget skapa ett idealt produktions- och skapanderum för internationella teater- och dansinsceneringar.

Det var först i år som jag upptäckte Spielzeit’ Europa, och det som slog mig först med evenemanget var alla de kända regissörer och grupper som förekom i programmet. Där fanns teater- och dansmakare som jag länge hade längtat efter en möjlighet att se föreställningar av, allra främst DV8 Physical Theatre. Av de tolv föreställningarna i programmet fick jag chans att se fem. Vissa drabbade mig mer än andra, men det var inte en enda av de fem som lämnade mig oberörd. Jag hoppas att det nya festivalformatet nästa år ger ett lika spännande program!

▪ Hanna Nordqvist

Av: Hofesh Shechter Company

Koreografi och musik: Hofesh Shechter

Ljusdesign: Lee Curran

Kostym: Merle Hensel

(Musikalisk medverkan): Yaron Engler

Dansare: Maëva Berthelot, Winifred Burnet-Smith, Chien-Ming Chang, Sam Coren, Frederic Despierre, Laura de Vos, Karima el Amrani, Christopher Evans, James Finnemore, Bruno Guillore, Philip Hulford, Jason Jacobx, Yeji Kim, Erion Kruja, Sita Ostheimer och Hannah Shepherd.

Musiker: Louisa Aldridge, Christopher Allan, Rebekah Allan, Laura Anstee, Joseph Ashwin, Ian Cotterill, Jub Davis, Yaron Engler, Alison Gillies, Dominic Goundar, Joel Harries, Tim Harries, Edward Hoare, norman Jankowski, James Keane, Moshe Kop, Vincenzo Lamagna, Bethan Lewis, Andrew Maddick, Desmond Neysmith, Richard Phillips, Jordi Riera och Natasha Zielazinski.

Premiär var 8 juli 2011 i Montpellier. Tysklandspremiär var 27 januari 2012 på Haus der Berliner Festspiele som del av evenemanget ”Spielzeit Europa”.

 

Kategorier
Dela den här artikeln: