Änglahår och muskelpaket i förskolan

Temabild

[120419] Jämställdhet i förskolan kräver engagemang och medvetet arbete. Det är lätt att behandla barnen könsstereotypt utan att mena det, konstaterar forskaren Ylva Odenbring.

– Flickorna fick höra att de hade änglahår och pojkarna att de var muskelpaket, berättar Ylva Odenbring. I sin avhandling Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar studerade hon hur barn och pedagoger i förskola, förskoleklass och skolår ett skapade kön i sin dagliga verksamhet. I den första delstudien analyserade hon utvalda sekvenser av videoinspelat material från en förskola, en förskoleklass och en skolklass i år ett och kunde bland annat se att barnen könskategoriserades, ofta på ett subtilt sätt som genom att flickor kallades för ”fröken”, ”tant” eller ”gumman”.

I den andra delstudien var hon själv närvarande i en förskoleklass, som hon valt att kalla Bläckfisken. Där både observerade hon och gjorde uppföljande intervjuer med pedagogerna. Ylva Odenbring beskriver det som att pedagogerna på Bläckfisken hade ambitionen att vara genusmedvetna.

– Ämnet engagerade dem och de hade läst litteratur på området men trots det så reproducerade de kön, berättar Ylva Odenbring.

Pojkars och flickors kroppar och utseenden kommenterades på könsstereotypa sätt och det fanns förväntningar på att flickorna skulle vara mer mogna än pojkarna. Pojkarna fick också mer uppmärksamhet och beröm för sina prestationer och flickorna fick funktionen som stötdämpare. De förväntades kunna lugna ner stökiga pojkar genom att placeras bredvid dem.

– Flickor klumpades ofta ihop som en homogen grupp medan pojkarna sågs mer som individer, säger Ylva Odenbring.

Svårt att leva som man lär
– Under intervjuerna med pedagogerna blev det uppenbart att de själva inte alltid var medvetna om vad de gjorde.

– Det var i samband med dem som två av pedagogerna kom på att de ofta placerade flickorna jämte stökiga pojkar, berättar Ylva Odenbring.

Man hade också en ”creditbord” där barnen fick sitta om de varit extra duktiga på något sätt. Där fanns plats för fyra barn och den pedagog som hade huvudansvaret för gruppen berättade att det ibland var blandat pojkar och flickor, ibland bara pojkar och ibland bara flickor vid bordet. När Ylva Odenbring påpekade att hon aldrig sett att det satt bara flickor vid bordet blev pedagogen förvånad.

– Det är inte så lätt att leva som man lär. Man gör ofta något annat än vad man tror, konstaterar Ylva Odenbring.

Samtidigt uppmuntrades barnen att bete sig könsöverskridande, som när en pojke fick höra att han var fin med nagellack och en flicka som tyckte om att klättra fick positiv respons på det.

Något som framkom i Ylva Odenbrings studie, och som hon fann intressant, var att både pojkar och flickor fick rollen som ”hjälpfröken”. Det är en funktion som tidigare forskning oftast sett att flickor får men på Bläckfisken stöttade individer från båda könen läraren och hjälpte kompisarna. Pojkarna på Bläckfisken var också relativt öppna med att prata om känslor och att visa fysisk närhet till varandra.

För att bli mer medveten och förbättra sin verksamhet ur genusperspektiv rekommenderar Ylva Odenbring regelbundna utvärderingar och gärna videoinspelningar som man analyserar tillsammans. Att läsa in sig på relevant forskning och fortbilda sig är också bra, liksom att observera varandra i personalgruppen och följa upp med diskussioner.

– Det är naturligtvis också viktigt att pedagogerna får tid avsatt i sina tjänster för att kunna arbeta med detta. Jämställdhet är en demokratifråga och det går inte att bara göra punktinsatser, säger Ylva Odenbring.

Både inre och yttre motstånd
Claudia Gillberg är forskare knuten till högskolan i Jönköping. För sin avhandling Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling. En feministisk aktionsforskningsstudie i förskolan följde och stöttade hon pedagogernas arbete med att utveckla jämställdhet och genusmedvetenhet på en förskola. Initiativet till utveckling kom från pedagogerna själva. De hade deltagit i EU-projektet ”Jämställdhet i förskolan” men ville fortsätta när projektet var avslutat efter ett år.

Tillsammans med Claudia Gillberg förde de samtal och diskussioner och prövade nya grepp i sin verksamhet. Men trots att det alltså var pedagogerna som drev arbetet så fanns det ett motstånd hos dem själva som behövde övervinnas. De pratade om ”den inre resan”, som innebar att de tvingades tänka till kring sina egna värderingar och handlingssätt.

– I början behövde man lägga tid på att diskutera vad man menade med jämställdhet och att övertyga sig själva om att frågan var viktig eftersom det stadgas i läroplanen att man faktiskt ska arbeta med det, berättar Claudia Gillberg.

Förskolan mötte också ett yttre motstånd i form av överordnades ointresse, bristande stöd och motstridiga besked kring huruvida jämställdhet var en viktig fråga eller ej.

Både kommunpolitiker och områdeschefer bjöds in flera gånger under utvecklingsarbetets gång men ingen kom eller brydde sig ens om att svara på inbjudningarna. Det väckte osäkerhet och förvirring hos pedagogerna. Likgiltighet och ointresse är en sorts organisatoriskt motstånd, förklarar Claudia Gillberg.

– Sedan finns det i fallet jämställdhet också något som jag vill kalla för ryggmärgsmotstånd. En slags reflex som går igång hos somliga så fort de hör ordet. Många tycker att man redan ”har jämställdhet” och ser därför inte vikten av att bedriva utvecklingsarbete på det området, säger hon.

Könsblandade leksaker
Förskolan som hon arbetade med var belägen i en liten ort i södra Sverige och jämställdhet var inte heller något som hade starkt stöd hos föräldrar och andra vuxna i samhället. Pedagogerna bestämde sig för att driva sitt utvecklingsarbete vidare trots ifrågasättande och bristande stöd. De lyckades på egen hand frigöra tid och resurser för lärande och reflektion och fick mycket stöd och kunskap av Claudia Gillberg.

Det praktiska arbetet med att utveckla jämställdheten tog sig många former. Man tog kontakt med och gjorde studiebesök på andra förskolor som redan arbetade med jämställdhet, läste in sig på området, utformade olika aktioner där man prövade nya grepp som sedan utvärderades, skrev en jämställdhetsplan och genomförde enkäter med barn och föräldrar. En av sakerna man prövade var att könsblanda leksakerna för att göra det lättare för barnen att välja fritt i stället för att flickorna fastnade i dockutbudet och pojkarna bland bilar.

Efterhand stärktes förskollärarna i sin roll som professionella. De blev medvetna om sin kompetens och sin viktiga roll i samhället. De lärde sig att argumentera för att bilda opinion och legitimera sitt arbete med jämställdhet.

Läsecirklar och diskussioner
För att lyckas med ett jämställdhetsarbete rekommenderar Claudia Gillberg att man tittar på den egna verksamhetens behov och utgår från den när man formar sitt projekt och väljer vilken nivå man vill lägga sig på. Sedan behöver man förankra idén hos alla berörda och söka gehör från ledningen.

För att övervinna organisatoriskt motstånd mot jämställdhetsprojekt har det i vissa sammanhang visat sig fungera att trycka på demokratiaspekten, berättar Claudia Gillberg. Då slipper man att människor hakar upp sig på ordet jämställdhet.

Saknas det ändå intresse från ledningshåll kan man i stället söka stöd hos andra förskolor som ligger längre fram i sitt arbete. Claudia Gillberg föreslår att man skapar diskussionsforum på Facebook eller träffas på Skype om det är svårt att få till studiebesök eller möten i verkliga livet. Det gäller att vara kreativ och mötas i nya former om de vanliga inte fungerar av olika skäl. Att skapa en läsecirkel tillsammans med kollegorna för mer kunskapsbaserade arbetslagsdiskussioner är också en bra motor för förändring.

Vill man få mer professionellt stöd kan man försöka få till en uppdragsutbildning i samarbete med universitet eller högskola.

– Förskollärare har en nyckelroll i formandet av morgondagens samhällsmedborgare och det krävs professionell medvetenhet kring både kunskaps- och omsorgsmålen för förskolan. Man måste våga ta strid för kontroversiella områden som jämställdhet och inte bry sig så mycket om vad föräldrar och samhället i övrigt tycker, säger Claudia Gillberg.

 

Litteratur
Gillberg, Claudia (2009). Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling. En feministisk aktionsforskningsstudie i förskolan, Diss: Växjö, Växjö universitet

Odenbring, Ylva (2010). Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar. Könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett. Diss: Göteborg, Göteborgs universitet

▪ Eva-Lotta Hultén

Denna artikel har tidigare varit publicerad på
Genusskolan.se  som drivs av Nationella sekretariatet för genusforskning

Kategorier
Dela den här artikeln: