Blandade bidrag från Hälsingland

Sektion: Böcker

[120530] Föreningen Skrivare i Hälsingland ger ut sin andra antologi. 40 skrivare, både etablerade författare och nybörjare – däribland några ungdomar – har bidragit med prosa och poesi. Föreningen är öppen för alla som har anknytning till Hälsingland och antologititeln syftar på landskapsdjuret vilket ju är lokatten.

Eller lodjuret, som kanske är den mest vanliga benämningen. Dock nödgas jag säga att jag inte fått möta någon lokatt i någon av texterna, vilket gjorde mig lite besviken. Men kanske har jag tagit titeln alltför bokstavligt.

Prosan i novellerna saluförs som både berättande och prosalyrisk, på bokens baksida. Och poesin som såväl experimentell som traditionell. Och visst är det väl så. Men ett stående drag är att novellerna, i alla fall de inledande, är väldigt korta. Alltför korta, tycker jag. Berättelserna hinner inte ta form riktigt utan stannar på skisstadiet

Matts Dahlkwists ”Ett hack i humörkurvan” är en charmig historia med omfång, bl a om den alienerade känslan en skogsarbetare kan känna när han hamnar ”längst ned i statushierarkin på den bullriga fabriken.” Men den gestaltar också hur de gamla originalen, snusgubbarna om man så vill, betedde sig i 60-talets början när ölkaféerna fanns kvar i de hälsingska kuststäderna. När det fanns jobb och påhugg för den som ville, men för den som inte ville utan ville stämpla gick det att smita undan – och den gamla trähusbebyggelsen ersattes av Tempo- och Domusvaruhus.

”Den första natten” av Tina Dahlström är en sensuell kärleksnovell med sälta och syrlighet och tragik inbäddad i den sinnliga beskrivningen av två som älskar varandra. Något av det starkaste rent känslomässigt som jag har läst på länge.

En skabrös historia är Kjell E. Genbergs ”Det barkar åt helvitte” – där personporträtten är fullständiga nog för att man ska fatta att det handlar om två skogsarbetare som blir satta på samma skifte, vilket är allt annat än lyckligt då de är rivaler. Den ena har haft ihop det med den andras käring och det slutar inte oväntat dramatiskt men kanske på ett annat sätt än man hade trott.

My Lefflers ”Sinnenas hus” är målande poetisk samtidigt som den är en språklektion i samiska. Åtminstone vad gäller årstidernas namn. Leif Strandbergs ”En föreställning på julaftonskvällen 1951” är spännande uppbyggd, med ett slut som överraskar. ”Den mänskliga förmågan till föreställning är viktig – den är en kommentar till det liv som levs. Det sinnligt levda och det föreställda livet hänger samman.”

Men titeln på novellen skulle lika gärna kunna vara ett välkänt historiskt begrepp som har med spioneri att göra.

”Död – hur gick det sen?” av Ragnar Tollet har ett originellt ämnesval där fantasin fått flöda fritt. En man, Kurre, är död och ser sin egen begravning uppifrån där han befinner sig i ”transit” innan han dras iväg bort från kyrkogården ut över vattnet, högt över staden och till brinken av en stor älv. Där hämtar en båt honom och han rors till dödsriket där ingen har behov av att äta eller att döda. Han möter gamla vänner, alla klädda i frack, en står och flugfiskar kroklöst och Bengt Öste, gamle programledaren i TV:s Rapport, står och berättar om något fiske från förr.

Ewa Wiklander skriver i ”Goda grannar” om hur hon som 13-åring olovligen tog sina föräldrars bil och tillsammans med en tjejkompis körde en sväng och hur de snälla grannarna såg till att hon körde hem igen med löftet att de inget skulle säga. Jag tar det för att novellen är självupplevd. Hennes andra bidrag ”Fjällvan” krävde flera omläsningar innan jag kunde komma igenom det kryptiska, mystiska, skumma…

Bland poesin har jag fastnat för inledningen av Jens Ejvind Hansens dikt ”läsdiet” där han skaldar: ”det är inte alla texter jag läser/det är inte av ideologiska skäl/utan för att jag inte tål dem…” Det är rakt på sak, liksom. Förvånande lättfattligt, i ett poem.

Eva Langrath skriver i sin dikt ”Händelser” om terrordådet i Oslo förra sommaren. Hon ställer sommarens vackra omgivningar mot det hemska i medierapporteringen, som vore det skrivet på en och samma gång.

Monika Lavéns ”På vallen” slutar: ”Hon ser ljuset glittra på Dellens vatten:” Och jag blir glad för en geografisk bestämning.

Majvor Mäki Sjöberg har hittat en fin ton i ”Kvinna” där hon uppmanar: ”Kvinna/se inte livet i fyrkanter/genom burkans nätverk/och kyrkans dogmer/Kvinna/se ditt liv utan/fördunklande hinnor/låt dig inte begränsas…”

Ragnar Tollet återkommer i antologin med dikten ”Luft” som är en minipjäs, ett pardrama med simpelt kärleksgnabb som gestaltning med ton av strindbergsk dramaprosa. Andra kvädet ”Sarajevo” får in nutidshistoria i samlingen.

Till sist tycker jag nog att Ethel Öjemarks nio dikter som avslutar boken känns mest genomarbetade och ligger närmast professionell lyrik.

Det står på bokens baksida att texterna avspeglar landskapets skiftningar men också att Hälsingland är en del av Sverige i den globaliserade, ensamma tid som är vår. Jag vet inte om jag helt kan skriva under på det – men nog finns det tillräckligt med begåvning för att det hade kunnat vara mer utav det. Något jag saknar är mer mustiga och yviga dialoger! På riktig hälsingedialekt dessutom, med er-ändelser på verben, och med dubbla negationer!

Men det kommer väl fler antologier från detta håll, hoppas jag.

▪ Leif Wilehag

Bokomslag

I Lokattens spår
Antologi av Skrivare i Hälsingland
Prosa och poesi

Förlag: Respektive författare 2012.

Kategorier
Dela den här artikeln: