Några scenarier för OS i en globaliserad värld

Temabild3.12

[120614] De olympiska spelen har utvecklats i västvärlden och med tydligt koloniala perspektiv. Kommer spelen att överleva när vi nu går in i en postkolonial era, eller kommer de att bli överspelade av andra krafter i det civila samhället?

Den olympiska bumerangen

När OS arrangerades i Sydney år 2000, placerade arrangörerna en bumerang i mitten av spelens logotyp. Detta kastvapen från förkolonial tid presenterades som en symbol för idén om mångkulturella spel och kulturell mångfald i ett konfliktfritt samhälle, men ändå ”förenat i dess patriotism”. Den australiensiska urbefolkningens, aboriginernas, kultur skulle passa in i spelens bild och identitet. Därför skapades National Indigenous Advisory Committee med representanter från aboriginerna och Torres Strait Islanders. Förutom I logotypen skulle ursprungsbefolkningarna ha en viktig roll i den olympiska konstfestivalen, i de olympiska ceremonierna, i löpningen med OS-facklan och i designen av medaljerna. Dessutom skulle det arrangeras ett speciellt träningsläger för dessa befolkningsgrupper.

Om vi vänder uppmärksamheten från nivån av symbolisk representation till konkret fysisk aktivitet, hittar man inga bumerangkast i OS-programmet. Olympisk idrott är inte någon arena för symbolisk aktivitet, utan för ”verklig” sport och här saknas aboriginska bidrag. Olympiska spel är detsamma som västerländsk idrott. Frånvaron av ”det andra” är inte vara en fråga om själva redskapet (bumerangen) och den konkreta aktivitet som är kopplad till den, utan har djupare rötter än själva den idrottsliga aktiviteten. Bumerangkast liksom aboriginska lekar och danser passar inte in i de grundläggande mönstren hos sport. Det är därför aboriginer kan delta i den australiensiska anglo-västerländska sporten, men deras egen rörelsekultur har ingen relevans den olympiska formen av sport. Även en engagerad antirasistisk beskrivning av aboriginernas sport kommer att berätta om kolonisering och sportifiering, om förtryck och emancipation. Men inte om bumerang (Tatz 1995). Ur en idrottslig synvinkel är den aboriginska traditionen inget med sport att göra.

Denna ojämlika relation ställer några frågor om relationen mellan ideologi, organisation och socialt-kroppsligt utövande av sport och rörelsekultur. Och om de inre motsättningarna inom den olympiska formen av idrott. Och dessutom om de historiska sambanden mellan kolonisation och faktisk globalisering. Allt detta manar till metodologisk reflektion: Hur ska man analysera det kroppsligt.kulturella fenomenet som utgörs av den olympiska sporten?

 

Historiska skiften mellan civil, publik och kommersiell logik

Den olympiska sporten har genomgått olika historiska steg (Hoberman 1995). Dessa steg kan man relatera till som (o)balanser i makt mellan marknadens logik, staten och det civila samhället.

Den olympiska kommittén (IOC) startades av Pierre de Coubertin som en loge av aristokrater, driven av idealistiska och pedagogiska idéer, en slags civil självorganisering (Alkemeyer 1996). Dess idealistiska internationalism kan jämföras med andra civila rörelser som Röda Korset, Pojkscoutrörelsen och esperantorörelsen (om än även med rasistiska undertoner).

De nationella politiska avsikterna hos grundarna till den olympiska rörelsen, liksom dess koloniala sammanhang, banade vägen för spelen som ett publikt evenemang. I denna andra fas och under inflytande av nationsstaternas rationalitet, blev de olympiska spelen en halvfascistisk festival. I Berlin 1936 användes OS av den nazistiska regimen för sin politiska propaganda. De publika och statspolitiska inslagen upphörde inte med slutet av Andra världskriget, utan fortsatte med blockpolitik. Spelen fortsatte med uppdelningen mellan antikommunistiska och nykoloniala strategier här kontra socialistiska och antikoloniala strategier där. Den publika logiken drev fram en teknologisk och vetenskaplig helhet av elitsporten (Heinilä 1982) liksom det systematiska bruket av doping och politiska bojkottstrategier.

Underifrån hotade antikoloniala rörelser i tredje världen liksom alternativa uttryck för kroppsutövande den olympiska sportens position, från 1960-talet. Den olympiska modellen strävade efter hegemoni men var inte allestädes närvarande. Det civila samhället är en joker även i rörelsekulturen.

Under detta tryck gick den olympiska rörelsen i allians med marknadssystemet. En ny fas av olympismen blev tydlig under 1980-talet, speciellt efter murens fall. Under ledarskap av Antonio Samaranch blev den olympiska rörelsen en kraftfull maskin som kanaliserade skattepengar till privata fickor – hos multinationella företag, medieföretag och maffior. Den olympiska tanken blev till en slags omvänd Robin Hood-politik; att ta pengar från de fattiga via medielicenser och offentligt stöd, för att berika de redan rika. Olympisk sport fungerade som en globaliseringsmaskin enligt kommersiell logik.

Denna historia kan, om den läses som förändringshistoria, varna oss för att på ett enkelt sätt identifiera kolonialismen hos den olympiska sporten med neo-kolonialism och med den pågående globaliseringen (Heinemann 2001). De olika horisonterna av historisk tid måste tas allvarligt och mönstren har ändrats från statsimperialism till marknadslogik.

 

Några olympiska scenarier

Vilka utsikter har de olympiska spelen i dagens globaliserade tidsålder? Det vi faktiskt möter i olika scenarier – en del mer hypotetiska, andra mer konkreta är:

1. Individens tävlan. Hypotesen om individualisering baseras på antagandet om den ensamme atleten. Den olympiska sporten utvecklar – och konstruerar – den ensamme människan oberoende av hans eller hennes kulturella samband. Du är din egen lyckas smed, vilket motsvarar logiken hos marknaden och nyliberalismen.

Den globaliserade sporten försöker lösa den (post)koloniala frågan genom att bland annat sätta ”svarta” på skidor. 1990 skickades två kenyanska löpare till Finland med tanken att göra dem till skidlöpare. En av dem fick verkligen uppleva de olympiska spelen 1998, men så snart mediernas nyfikenhet var stillad, övergav sponsorn projektet (Vettenniemi 2001/2; och mer generellt Bale/Maguire 1994).

Empiriskt innehåller hypotesen om den ensamme och självskapande atleten en abstraktion som kontrasterar mot de kollektiva uttrycken av sport genom nationalsång, nationsflagga och tillhörande etnopop, som fortfarande är ett gångbart eller rent av växande inslag. Det är först på senare år som vinnaren gör ett ärevarv med den egna nationsflaggan har blivit en allmän ritual. Men också team av ekonomiskt starka företag, som i Tour de France, avslöjar hypotesen om individualismen som ideologi: Atleten är inte ensam i världen. Men med vem är hon eller han tillsammans? Ett svar kan vara: sin ”ras”.

2. Tävlingen mellan ”raser”. Den starka närvaron av afrikanska och afroamerikanska tävlanden i vissa löpgrenar har givit upphov till en ny debatt om ”svarta” och ”vira” inom sporten, särskilt i Amerika (Hoberman 1997, Entine 2000). I Kina arbetar experter med medaljstrategier för att undvika investeringar i discipliner som basketboll, boxning och sprint, där svarta atleter dominerar. Med vetenskapliga sannolikhetsmodeller om blod och grupper och biologiska faktorer, delas sporten in efter olika typer av ”raser”.

Moderniteten har i århundraden drömt om en sport utan färger. Denna utmanas nu: Är en färglös sport en illusion?

Den faktiska globaliseringen av rasbaserad folklore (Hoberman 1997) med sin uppdelning i ”vitt” och ”svart” faller tillbaka före differentieringen av ”stammar”, som den klassiska kolonialismen en gång utvecklade (Bale 2002). Exemplet med succén hos de kenyanska löparna visar sig vid en närmare granskning att det även finns en etnisk uppdelning inom Kenya (Bale 1996). Betyder det att vi måste en ny etnisk stamliknande uppdelning?

3. Stamliknande tävlingar. 1989 spred sig den revolutionära rörelsen ”We are the people” till Östeuropa, Centralasien och Balkan. Storpolitiska enheter löstes upp med sönderfallet av Sovjet och mindre nationalenheter trädde fram i ljuset även inom idrotten. Vi blev vittnen till födelsen av inte bara Sloveniens, Makedoniens, Vitrysslands och Estlands olympiska kommittéer, av landslaglag från Uzbekistan, Lettland och Turkmenistan och andra länder, utan även uppror i Västländer. De olympiska spelen i Barcelona 1992 gav luft under vingarna på katalansk ”stampolitik” (Hargreaves 2000). Skottland och andra keltiska länder utvecklar sina egna sportidentiteter (Jarvie1999). Kommer vi snart att få se landslag och OS-kommittéer från Tibet, Baskien, Kurdistan, Quebec, Tjetjenien, Korsika, Britannien, osv? Kanske, framtidens nationer är sällan kända för oss i vår egen tid.

Den nya stamkulturen har ofta undertoner av kulturell mångsidighet och rikedom, autonomi och frihet (Maffesoli 1996, Blecking 2001). Men stamkrig är en annan möjlighet. Massakern mellan Hutu och Totsi i Rwanda hände inte i det förgångna och därmed ett avslutat kapitel (Bale 2002).

Den klassiska nationalstaten liksom dess ideologiska korrelat, det ”individuella”, utmanas inte bara av marknaden (det transnationella laget) utan även – och i överensstämmelse med dess egen offentliga logik – av tendenser mot allt större enheter, rasen, och mot de minsta enheterna, det stamliknande nynationella. Under tiden utvecklas andra praktiker utanför den olympiska idrotten. Sport och offentliga strategier försöker att öppna för en riktning mot välfärd och integration.

 

…och några post-olympiska

4. Välfärdsssport. En växande del av kroppskulturen är organiserad runt hälsa och social integration. I förlängningen av den klassiska modellen av gymnastik lockar å ena sidan nya praktiker den individuella önskemålen om fitness och å andra sidan statens önskemål i folkhälsan. Det offentliga samhället är dessutom intresserat av  social integration av marginaliserade grupper, som i det australiensiska programmet om ett ”harmoniskt samhälle förenat i sin patriotism”. Fallet med Sydney visar hur välfärdsidrotten omfamnas av den olympiska tanken, men den olympiska modellen med sina hierarkiska framgångar och den jämlika välfärdsmodellen fortsätter att befinna sig i ett spänningsförhållande.

5. Anti-sport. Helt utanför det olympiska systemet har några tendenser av militant antisport sett dagens ljus. Medan tidiga former av islamism, som den i Egypten (muslimska brödraskapet), en gång försökte kopiera – och därmed spela med – den brittiska kolonialsporten och den amerikanska formen för sport inom YMCA (KFUM), tenderar fraktioner av den nutida muslimska fundamentalismen att förkasta sporten som sådan. Traditioner inom wahabismen som är särskilt puritansk vinner terräng. Detsamma gäller för musik och dans (Rashid 2000).

Ett globalt strategiproblem är alltså riktat mot den olympiska sporten och dess folkliga alternativ. Tendensen växer från det civila samhället men strävar efter folklig politik av repression med ett tydligt genusanslag. Nya och överraskande  identiteter växer alltså fram ur det civila samhället, som inte alls framstår som harmlösa.

6. Folkliga fester och icke-sport. På andra sidan spektrat av det civila samhället expanderar icke-sport i den form som kunde observeras redan 1984. Under publika fester utvecklas till en ny nivå under nya organisatoriska former. Några gamla former av spel har blivit ”nya spel” och blivit uppmärksammade i Tredje världen (Larsen/Gormsen 1984, Fatès 1994). I Västvärlden har de blivit till kultur över gränserna (Barreau/Jaouen 1998, 2001). Fölaktligen har forskningen blivit uppmärksammade på spel i det civila samhället (Pfister 1996, 1997). Och inom invandrarmetropolerna betraktas dessa festivaler och spel som ett sätt att möta psykologiska och kulturella alienationsproblem (Emmendörfer 1999, 2000).

Utomhusaktiviteterna  hat också utvecklats. De använder naturen på olika sätt, från högteknologisk risksport till skonsamma aktiviteter utan att ”lämna spår”. Den skandinaviska traditionen med natur- och friluftsliv är ett element i detta spektrum (Pedersen 1999).

Uttrycksfulla aktiviteter utvecklas för tillfället, bland annat med en koppling mellan danskulturen och krigslekar i olika former. Den indonesiska pencak silat arrangerade sin första internationella turnering i Wien (Cordes 1992, Pätzold 2000). Den brasilianska capoeira är populär på folkhögskolor på den danska landsbygden (Borghäll 1997). Gymnastik i sin folkliga form lockar många deltagare och åskådare, med inslag av dans med zulukrigare från Sydafrika.

Medan expressiva aktiviteter representerar en utåtriktad avvikelse från folklig rörelse, vänder sig andra aktiviteter inåt mot det mänskliga psyket. Denna vändning inåt av kroppskulturen uppvisar ett brett spektrum, med risksport jämsides med meditativt djup. Bungeejump är ett exempel. Från dess början som folklig festivalkultur förvandlades den till en utomhusaktivitet i Nya Zealand och inlemmad i ett neokolonialt och kommersiellt ramverk, och utvecklades vidare till en världsomspännande risksport och risktest. Genom denna kulturella förvandling är bungeejump ett uttryck för ett godkännande av Väst .

Finns det ett övergripande mönster i alla dessa förändringar, eller uppvisar detta bara ett panorama av udda företeelser? Nya metodfrågor reser sig. Närman analyserar globaliseringen underifrån, från kroppen, när man analyserar rörelse och identitet – öppnas vägen för att finna mönster i mängden av variationer. (O)balansen i makt mellan marknaden, staten och civilsamhället tycks vara ett fruktbart perspektiv.

 

Cathy, folket och identiteten

I spelen i Sydney 2000, tände aboriginen Cathy Freeman den olympiska elden och vann guld på damernas 400 meter löpning. Genom att ge den ”andra” sidan av Australien ett ansikte blev Cathy Freeman Australiens stjärna i spelen.

Cathy Freeman lånade inte bara sitt leende och sin charm till den olympiska sporten. Förutom att vara den första aboriginen som vann en olympisk tävling, använde hon också situationen till att uppmärksamma förhållandena för sina 386.000 i huvudsak fattiga likar. Redan vid sin första framgång 1994, sprang Freeman sin segerrunda med den röd-gul-svarta flaggan, vilket då var mycket kontroversiellt. Ett speciellt fall för henne var de 100.000 barn som regeringen med tvång hade tagit  från sina familjer från 30-talet till 60-talet och som aldrig tilläts att återvända. Freemans mormor var en i denna ”stulna generation”. När regeringen vägrade att be om formell ursäkt anklagade Freeman öppet regeringen för detta.

Under OS i Sydney gav Cathy Freemans framgångar anledning för australiensarna att skrika i entusiasm: ”Auzzie, Auzzie, Auzzie! Oi, oi, oi!”. Efter hennes vinst på 400 meter viftade löparen med både den australiensiska och aboriginska flaggan. Det såg ut som ett uttryck för verklig olympisk multikulturalism.

Men det kan också betraktas som en form av ”försoning, framskapad av en slags Hollywoodprodukt av Down Under… som om vi hade upprättat ännu ett glittrade casino på ännu ett indianreservat och kallat den jämlik”, som en australiensisk observatör kommenterade den olympiska finalen.

Vår Cathy, jublade rubrikerna i australiensiska medier. Vems Cathy talade de om? Och vilka var dessa ”vi”?

Översättning från engelska: Christer Wigerfelt

▪ Henning Eichberg

Henning Eichberg är kultursociolog och professor vid institutet för Idrott och Biomekanik vid Syddansk universitet Han har bland annat forskat om idrott, kropp och rörelsekultur ur ett historiskt, sociologiskt och filosofiskt perspektiv. Ursprungligen från Tyskland blev han kallad till Danmark och var under 80-talet en centralfigur runt den idrottsteoretiska tidskriften Centring, Europas då kanske ledande tidskrift inom sitt område.

Dela den här artikeln: