Så segregerar idrotten olika kön

Temabild3.12

[120614] I tävlingsidrott tävlar kvinnor och män i regel åtskilt i två olika tävlingsklasser. Enligt Riksidrottsförbundets (RF) handlingsplan ”Idrotten vill” motiveras detta av ”olika fysiska förutsättningar” för män och kvinnor. Ofta föranleder dessa ’olika fysiska förutsättningar’ endast en åtskillnad mellan könen, men ibland föranleder de också en differentiering med avseende på dimensionering av idrotternas upplägg.

I friidrott har till exempel kastredskapen olika dimensioner för kvinnor och män; i volleyboll är näthöjden olika; i längdåkning handlar det om olika långa distanser. Detta är en egenhet inom tävlingsidrotten som sällan problematiseras. På andra områden i samhället har lagstiftningen följt en könsneutral princip som bygger på att män och kvinnor är juridiskt utbytbara. Lagstiftningen runt äktenskap och adoption av barn är bra exempel på det senare. De olika idrotternas tävlingsreglementen bygger däremot inte på att könen är utbytbara. De bygger på att könen är olika. Den här artikeln syftar till att problematisera hur könen antas vara – och därmed görs – olika i tävlingsidrottsliga sammanhang.

Teoretiskt bygger analysen på ett antagande om att kategorin ”kön” är performativ. Vetenskapsteoretiskt har detta utvecklas inom en särskild fransk vetenskapsfilosofisk skola med företrädare som Michel Foucault och Pierre Bourdieu. Enligt denna skola bör utgångspunkten för en analys av samhälleliga fenomen starta i situationsspecifika handlingar. Innebörden av dessa handlingar är aldrig givna, utan de får sin betydelse av och i sitt sammanhang. Detta sammanhang förstås som historiskt grundat, det vill säga handlingar betyder något i relation till vad liknande handlingar betytt tidigare – men i nya sammanhang kan de få nya innebörder. I feministiska sammanhang har den amerikanska filosofen Judith Butler särskilt problematiserat könets performativa karaktär. Kön är inte (endast) något som redan finns, det är något som blir till – något som människor gör – i den sociala verkligheten.

För att mer systematiskt undersöka hur åtskillnad och differentiering med avseende på dimensionering är beskaffat samlade jag, med forskningsassistenten Susanne Johanssons hjälp, in tävlingsreglementen från RF:s specialidrottsförbund (SF). Tävlingsregler gör inte kön på egen hand, men de bidrar till att reglera handlingar som gör kön. Reglerna uttrycker en dominerande diskurs, eller ett påbjudet och sanktionerat handlingsmönster. Enkelt uttryckt kan man säga att i den utsträckning reglerna bryts, så görs kön på nya – och mer eller mindre utmanade – sätt. I tillägg kan sägas att vi i projektet följde upp analysen av regler med telefonsamtal till företrädare för ett tjugotal förbund för att undersöka i vilken utsträckning och på vilket sätt man eventuellt gör sanktionerade avkall på de regler som gäller åtskillnad mellan könen och dimensionering med avseende på kön.

Kvinnor och män ska inte mäta sig med varandra

Åtskillnaden mellan könen innebär att kvinnor och män inte kan mäta sig med varandra, samtidigt som den säkerställer att könen som kategorier kan jämföras med varandra. Även små flickor och pojkar ska skiljas åt, trots att gängse uppfattningar är att små barn inte skiljer sig nämnvärt åt i könshänseende. Det verkar alltså inte bara vara fysiska olikheter som påkallar behovet av åtskillnad. Kanske har det just med möjligheten att jämföra flickor och pojkar att göra. I så fall handlar det om att flickor och pojkar lär sig/bör lära sig att man inte ska mäta sig fysiskt med någon av ”det motsatta könet”, åtminstone inte när det är ”på allvar” (dvs. i samband med tävling). Om denna tolkning är rimlig, pekar den på ett heteronormativt drag i tävlingsidrotten. Differentiering avseende dimensionering uppstår – i en del idrotter – först i senare åldrar, särskilt i tonåren. Denna anordning bidrar till skapandet av innebörden av den så kallade ”puberteten”, till vilken jag strax återkommer.

Inom ridsport, motorsport och flygsport påbjuder tävlingsreglerna inte någon åtskillnad mellan könen. Detta är idrotter där idrottaren ”styr”, medan hästen/fordonet (maskinen) ”gör arbetet”. Idrottaren utgör den i könsmässigt hänseende indifferenta lotsen/hjärnan. Betecknande i detta sammanhang är att hästsport statistiskt sett är en kvinnodominerad idrott (kvinnodominansen är förvisso inte lika påfallande i elitsammanhang), medan motorsport på motsvarande sätt är en mansdominerad idrott. Kön görs olika beroende på om idrottaren styr ett djur eller ett fordon.

Kroppsliga relationer gör kön på olika sätt

Exemplet med ridsport, motorsport och flygsport illustrerar hur kön görs (på) olika (sätt) i olika idrotter. Finns det då någon sorts mönster avseende hur kön görs i förhållande till mer övergripande karaktärsdrag i olika idrotter? Ja, först och främst kan man fråga sig vilka drag som får betydelse? Framställningen nedan bygger på en kategorisering av idrotter med avseende på hur idrottarnas kroppar relaterar till varandra i tävlingssituationen.

I en del idrotter genomför en person i taget sitt ”försök” i tävlingen. Så ser det till exempel ut i artistisk gymnastik (AG), friidrottens fältgrenar (t.ex längdhopp och spjutkastning) och i vissa bollspel (t.ex badminton och tennis, som bygger på principen ”först jag, sedan du”; jfr. Teng, 2007). Denna kategori benämner jag kropp-efter-kropp.

I en del idrotter gör idrottarna sina ”försök” intill varandra, men ändå i avskildhet från varandra. Försöket påverkas mer indirekt av vad motståndaren håller på med. Exempel på detta sätt att tävla finns i simning, löpning, skidåkning (masstart) och skridsko. Denna kategori kallar jag kropp-intill-kropp.

I en del idrotter interagerar två idrottare, ibland med varandra – som ett ”par”, ibland mot varandra – som ”kontrahenter”. I dans agerar ett par bland andra par, i konståkning (paråkning och isdans) agerar paren enskilt. Denna kategori benämner jag kropp-med-kropp. I boxning, brottning och andra kampsporter är poängen att ”nedlägga” eller ”slå ut” motståndaren. Denna kategori kallar jag kropp-mot-kropp.

I kategorierna ovan har tävlingssituationen präglats av enskilda idrottare eller ”par”, men i nästa kategori präglas situationen av att flera idrottare samverkar mot respektive med varandra mot specifika mål. Denna kategori kallar jag kropp-bland-kroppar. Den kan delas upp i två varianter, en där två enheter (ofta kallade lag) åt gången uppträder, vilka har rollen av kontrahenter, och en där de olika enheterna (ofta kallade ”trupper”) har rollen av solitära enheter. I den första varianten, kropp-bland/mot-kroppar, återfinns till exempel fotboll och ishockey; i den andra, kropp-bland/med-kroppar, återfinns till exempel konstsim (trupp) och truppgymnastik.

Organisera (fram) kön

Hur görs kön då i dessa olika kategorier? I den utsträckning det sker en differentiering efter kön i reglerna (”anpassning” brukar det kallas) så infaller denna oftast i tonåren, det vill säga den ger puberteten en social innebörd. I den utsträckning flickor och pojkar ändå tävlar mot varandra handlar det oftast om att flickor tävlar i pojkklass. Det rationella argumentet för detta har, enligt de förbundsrepresentanter vi talat med, framför allt att göra med att det oftare saknas flickor än pojkar för att genomföra tävlingen i en särskild tävlingsklass. Samtidigt kan denna anordning ses som mindre utmanande än att låta pojkar tävla i flickklass, även om det rör sig om barn.

I många idrotter skiljer reglementet, utöver de två tävlingsklasserna, inte på flickor och pojkar. Det finns alltså ingen differentiering avseende dimensionering i dessa idrotter. De återfinns i huvudsak i kategorin kropp-efter-kropp, men även andra kategorier finns representerade. I några av idrotterna förekommer mixedklass, framför allt just inom kategorin kropp-efter-kropp.

Den vanligaste formen av differentiering innebär att flickklassen utgör en ”enklare” (mindre krävande), eller ”sämre” om man så vill, variant av originalet, pojkklassen. En sådan kvantitativ differentiering rör till exempel redskapets (bollens) storlek, tävlingsdistansen, distansen till mål, planstorleken, näthöjden, antalet spelenheter (antal försök, rundor, etc.) samt bruket av skydd (inklusive restriktioner när det gäller fysisk kontakt). Denna typ av differentiering förekommer i idrotter inom flera kategorier (kropp-intill-kropp, kropp-mot-kropp, kropp-bland-kroppar, kropp-bland/mot-kroppar) men inte så ofta i idrotter inom kategorierna kropp-efter-kropp, kropp-med-kropp och kropp-bland/med-kroppar.

En annan vanlig form av differentiering medför två kvalitativt skilda sätt att utöva idrotten ifråga på. Sådan differentiering förekommer framför allt i ”estetiska idrotter”, där (subjektiv) bedömning av prestationer, inte (objektiv) mätning, står i centrum. Detta förekommer i idrotter i kategorierna kropp-efter-kropp (gymnastik) och kropp-med-kropp (dans och konståkning). Kvalitativ differentiering dyker upp, oavsett idrott, då reglerna berör utövarnas klädsel och smink. I idrotter som utövas kropp-med-kropp förutsätts det att paret består av en kvinnlig och en manlig utövare med en tydlig rollfördelning. I detta sammanhang märks idrottens heteronormativitet särskilt.

Utifrån tillgänglig statistik från RF, förekommer det inga idrotter där flickor/kvinnor inte deltar (även om andelen kvinnor är låg). Däremot finns det några få idrotter där inga pojkar/män deltar. Detta gäller i idrotter som rytmisk gymnastik (RG), konstsim (par och trupp) och konståkning (trupp). Detta är idrotter som uttrycker kategorierna kropp-med-kropp och särskilt kropp-med/bland-kroppar.

Kön görs olika

Analysen ovan innebär att kön görs/ska göras olika beroende på vilken relationen mellan kropparna är i tävlingssituationen; om idrottarna gör sina ”försök” efter eller intill varandra; eller om de ställs med eller mot varandra i ett harmoniskt respektive konfliktfyllt förhållande; eller om en enskild idrottare ska samverka i ett lag som står i ett konfliktfyllt förhållande till ett annat lag respektive i en trupp som ska uttrycka något med kroppen utan direkt påverkan från andra lag. I många fall handlar regleringen endast om att kön görs som något särskilt i relation till en åtskillnad, i synnerhet där prestationens betoning ligger vid tekniska aspekter. I en del fall, framför allt där fysisk kraft i förhållande till yttre förhållanden (ett redskap, en näthöjd, etc.) står i fokus, kompletteras åtskillnaden av en differentiering med avseende på dimensioner: en kvantitativ komponent i så måtto att den kvinnliga klassen blir en ”mindre”/”sämre” variant än den manliga klassen. I andra fall, särskilt där uttryck och samverkan står i fokus, kompletteras åtskillnaden av en differentiering med avseende på kvalitéer: en kvalitativ komponent i så måtto att den manliga och den kvinnliga klassen, alternativt den manliga och den kvinnliga parten i ett par, kompletterar varandra.

Analysen påvisar att kön i tävlingsidrott görs i förhållande till – och uttrycker – dominerande sociala normer kring kön och sexualitet: heterosexuella (motsatta) kön som kompletterar varandra, med ett manligt ”större”/”bättre” kön och ett kvinnligt ”mindre”/”sämre”. Ur detta perspektiv är det intressant att så pass lite diskussion om reglernas performativa dimensioner diskuteras i samhället. Möjligen fyller tävlingsidrotten en social funktion som mycket få andra sociala institutioner kan fylla i detta historiska skede, nämligen att förse samhället just med ovedersägliga bilder av heterosexuella (motsatta) kön som kompletterar varandra, med ett manligt ”större”/”bättre” kön och ett kvinnligt ”mindre”/”sämre”.

Vad kan man då göra med kunskaper av den här typen? Det är en svår fråga som det inte finns något entydigt svar på. Mina intentioner är inte att huvudlöst agera för att varken åtskillnad eller differentiering med avseende på kön helt enkelt ska tas bort ur tävlingsreglementena. Däremot skulle en framkomlig väg kunna vara att uppmana förbund och föreningar till möjligheter för både flickor och pojkar, kvinnor och män, att tävla mot varandra och att tävla på varandras premisser. Detta kan ske parallellt med ett upprätthållande av reglerna tills vi får förutsättningar att se nya möjligheter att organisera tävlingsidrott som inte upprätthåller dominerande sociala normer kring kön och sexualitet, utan som utmanar dem istället.

För referenslitteratur hänvisas till författaren: hakan.larsson@gih.se

▪ Håkan Larsson